Ut ur dimman – på väg mot flow

Den här hösten går till historien som att vara precis som alla andra höstar, fast bara lite annorlunda. Alla höstar är intensivare än vad jag kunnat förutspå under semestern. Kontrasten mot sommarens lugn är alltid stor med mängder av sammanfallande aktiviteter. Det brukar vara en budgetprocess, eller som i vårt fall på Frontwalker, en prognosprocess som är likadan som en budgetprocess fast bara kallas något annat. Dessutom kommer ju Sundsvall42 som i år genomfördes med stor succé, både för konferensen som helhet och dessutom för vår delkonferens H. Öppenhet, delaktighet och samproduktion som körde för fjärde året i rad. Höstsäsongen kräver en massa förberedande arbete i Nolby Alpina för att ladda marknadskommittén med sponsoraktiviteter och att planera för det kommande marknads och event-året i Nolbybacken. I år extra intensivt eftersom vi planerar Norrlands-finaler för 200+ U14-åkare i slutet av mars. Jag är samtidigt på ett otroligt spännande och krävande uppdrag på SPV där jag som förändringsledare stöttar i processen att införa en ny förvaltningsmodell. En förändring som visat sig vara mer komplex än vad en första anblick gav vid handen i juni. Att jag sedan tränat för att springa Lidingöloppets M30 gjorde kanske att droppen fick sjukdomsbägaren att rinna över och jag åkte på en förkylning som envist behöll greppet långt in i hösten.

Så trots att jag varken läser sociologi eller kognition i år så har allt detta skapat en trögflytande massa av arbetsuppgifter som förföljt mig vart jag än gått. Jag började att säga nej mitt i dimman och fick snabbt bort några stora, viktiga uppgifter och uppdrag som jag inte lyckades prioritera. Jag har fortsatt säga nej och skyfflat över förfrågningar på andra i min omgivning. Visst till förnöjelse och somt till förtrytelse för dessa som drabbats. Men det är en viktig träning för mig.

När hockeylag har det tufft under en match pratar man ibland att de kan ”tackla igång sig”. Det har en skön koppling mellan kroppsliga rörelser och sinnesstämning. Någon, ofta en av de formella eller informella ledarna i laget trampar igång skridskoåkningen, spelar fysiskt, går på kropp och tacklar motståndarna så mycket och ofta det går. Det skapar sannolikt en massa *iner i hjärnan hos den som är ute och härjar, och eftersom vi människor är begåvade med spegelneuroner så händer detsamma med de som ser på från läktaren eller från avbytarbåset. På det sättet skapas energi av alla frisatta ämnen i kropparna hos spelare och ledare och matchen får ny fart, kanske ett av sätten att skapa flow i det gemensamma arbetet?

Ikväll fick jag själv chansen att tackla igång mig. Jag utförde först en kroppslig utmaning där jag kämpade mig till norrnorraste delen av Birger Jarlsgatan, korsningen Valhallavägen. Där ligger Alpingaraget.se som var det snabbaste sättet att få tag i ett par slalom-race-stavar med långkäppsskydd inför träningsläger i Jokkmokk nästa vecka.  Tunnelbana till Tekniska högskolan, snabb promenad 0,8km norrut, sen överväldigas över produkterna, leta stavar, prata priser och till slut göra affär med förmånligt pris och klubbrabatt och påsen full med grejer. Sen språngmarsch till tunnelbanan och ilfart till centralen.

Jag lyckades så väl med denna fysiska förflyttning att jag hann ställa mig i kö för en Big King XXL i deras nedre restaurang. När jag väntade på min mat överhörde jag en förtvivlad dialog från en kund och servitrisen i kassan bredvid. Kunden, en asiatisk tjej som pratade lite stakande engelska, försökte köpa en burgare och läsk för 25 spänn men hennes visakort funkade inte. Jobbigt läge med folk som väntade bakom. I stunden slog det mig hur enkelt det är! Jag menar, tjugofem kronor! För ett leende och en lite bättre värld. Jag slängde fram pengar och betalade hennes mat. Hon verkade inte förstå och jag förklarade på min stappliga engelska att ”you just pay this forward if someone else needs your help” och ”it’s easy to take small steps for a better world” och gick därifrån stolt och glad.

Det kändes som att jag tacklat igång mig själv! Eller blev jag bara ett offer för en slug bondfångare. Det skulle ju inte direkt vara första gången. Men det spelar ingen roll för det var det värt ;)

Kommentera