Vad är du ute efter – egentligen

På en fantastisk workshop för några veckor sedan fick jag en skön ingivelse. Vi arbetade med reflekterande team och hade ett konkret uppdrag att redovisa utvecklingsidéer internt i organisationen, från medarbetargrupper till ledning. Ur ett organisationsutvecklingsperspektiv hade vi samtidigt fokus på öppenhet, lyssnande och feedback i olika nivåer. Det gick väldigt bra och gruppen som helhet tog några steg uppför kommunikationstrappan under workshopen.

Men mitt i (upplever jag :) började de känna sig trygga och bekväma. De visste hur de kunde bemöta varandra, och de visste hur de kunde samtala inom det reflekterande teamet. De började ägna tid åt långa resonemang, och glömde bort ambitionerna om att lyssna och försöka förstå den andres perspektiv. Vi hade pratat om röd och grön zon, och olika nivåer av öppenhet och lyssnande och vad det kan ge för effekter. Det är dock väldigt lätt att falla tillbaka till sina normala mönster när man blir ivrig och känslomässigt berörd, positivt eller negativt. Då kom jag på The Thing on a String Theory och ritade bilden nedan.

Thing on a String Theory

Jag ritade den på ett blädderblock, förklarade dess uppbyggnad och ställde frågan till ledning och medarbetare om de medvetet hade bestämt sig för var de skulle befinna sig i mötet. Det hade de ju inte, men medvetna val var också med som ett tema för det här programmet så det var viktigt att ta upp. Det är en sak att arbeta hårt för att övertyga den andre om att jag har rätt. Men det är en helt annan sak om jag inte ens är medveten om det. Om jag vet vad jag gör har jag förmågan att ändra beteendet, och det var det jag hoppades på.

Men, jag hoppades på lite för mycket. Bilden blev uppskattad men beteendet fortsatte. Jag tror att man har utrymme för en viss mängd förändring innan det tar stopp och är fullt :) Sen tar det liksom slut på energi och man behöver vara på det nya trappsteget ett tag och träna sig. Deltagarna i programmet gjorde stora framsteg och började att vara väldigt ärliga och öppna på den översta nivån i String-teorin och det är ett väldigt bra steg. Men nästa steg är bättre och nästa och nästa… ;)

Men var är du? Vad är du ute efter i mötet med andra – egentligen?

3 thoughts on “Vad är du ute efter – egentligen

  1. Nu är du väl lite väl optimistisk, Peter!

    I mina ögon ger du dig rätt in i vår värderingsgrund. Att försöka påverka en annan människa ”på riktigt” är en lång process. Att höra vad du säger är en ögonblickshandling. Men att assimilera efter att ha förstått kontexten, analyserat densamma, tja inget som sker under ett och samma möte. Detta tar tid, i vissa fall mycket tid.

    Hur många gånger får vi inte höra: ”Jag hör vad du säger”. Den som uttalar detta är många gånger bara politiskt korrekt och artig men har alltför ofta inte det minsta intresse av att assimilera kontexten mot/med den personliga värdegrunden/uppfattningen.

    Din teori tycker jag är god!

  2. Håller med dig helt Palle! Jag har också hört ”Jag hör vad du säger!” och sen insett att personen inte lyssnat ett skvatt :) Att förändra andra är svårt, att förändra sig själv tar tid och det kräver mer än en fjädermodell ;) Men min enkla och kanske naiva tanke var att där och då på mötet fundera på vad jag vill. Att försöka ändra på nån genom stark argumentation är som att förlänga slalomsäsongen med frysväska … Men att lyssna och försöka förstå är hur lätt som helst… beroende på ämnet såklart. Om båda använder den strategin – voila – så är ofta biffen löst innan vi ens insett att vi varit oense! Men – jag hör vad du säger ;)

    Glad midsommar till er alla!!

Kommentera