Var och s\u00e5g p\u00e5 en teaterf\u00f6rest\u00e4llning i Ume\u00e5 i fredags. Det var gymnasieelever som satt upp en pj\u00e4s som utspelade sig som en forts\u00e4ttning p\u00e5 Peter Pan. Wendy tar studenten och m\u00f6ter demonerna Tick och Tack som hotar att f\u00e5lla in oss alla i den tidsstyrda livsf\u00f6ringen. Jag \u00e4r ett solklart offer och gr\u00e4t floder i avslutss\u00e5ngen om hur livet passerar medan vi f\u00f6rs\u00f6ker att g\u00f6ra allt annat ;)<\/p>\n
Kolla reklamfilmen f\u00f6r Peter Pan. Nu \u00e4r det ju f\u00f6r sent att se hela f\u00f6rest\u00e4llningen, men ni f\u00e5r en id\u00e9 om varf\u00f6r jag drar s\u00e5dana v\u00e4xlar p\u00e5 den. Det handlar om att vi \u00e4r m\u00e5nga som lever i ett arbetsm\u00e4ssigt Neverland, och som beh\u00f6ver f\u00f6rst\u00e5 att vi \u00e4r stora och starka och att vi p\u00e5verkar v\u00e4rlden mer \u00e4n vi tror. D\u00e5 kan vi bli f\u00f6rl\u00f6sta, f\u00f6dda till den krabba vi var t\u00e4nkta att bli, och till slut gladare och mer n\u00f6jda \u00f6ver oss sj\u00e4lva. Det blev ett embryo till en f\u00f6rel\u00e4sning ;)<\/p>\n
Den krabba som vi var t\u00e4nkta att bli? Jo, det h\u00e4r \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att bli ett helt kapitel i min kommande bok, n\u00e4mligen faran i att som stor upptr\u00e4da som liten. Jag har insett att jag p\u00e5verkar m\u00e4nniskor mer \u00e4n jag inser. M\u00e4nniskor lyssnar mer p\u00e5 mig \u00e4n jag tidigare trott. Jag tar st\u00f6rre plats i ett rum \u00e4n jag f\u00f6rstod f\u00f6r n\u00e5gra och fem \u00e5r sen. Det h\u00e4r \u00e4r jag inte ensam om. Som de tv\u00e5 krabborna som m\u00f6ts nere p\u00e5 havsbotten. B\u00e5da med en varsin stor klo som de snabbt j\u00e4mf\u00f6r varandra med. Den krabba med st\u00f6rst klo och tuffast attityd vinner utan kamp och den mindre f\u00e5r fly f\u00e4ltet. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt tj\u00e4nar krabbarten p\u00e5 att ingen blir skadad i on\u00f6dan. MEN, n\u00e4r den storkloade krabban beter sig som en sm\u00e5kload brukar g\u00f6ra, lite os\u00e4kert, retirerande och allm\u00e4nt tveksamt, d\u00e5 blir den lille krabban konfunderad. Den finner sig sj\u00e4lv g\u00e5 till attack, s\u00e5 fungerar ju den inl\u00e4rda mekanismen, men tyv\u00e4rr \u00e4r fysiken inte p\u00e5 den lilles sida och tr\u00e4ngd in i h\u00f6rnet g\u00f6r den storkloade krabban tyv\u00e4rr processen v\u00e4ldigt kort med den sm\u00e5kloade konkurrenten och krabbarten har tappat en individ, helt meningsl\u00f6st.<\/p>\n
S\u00e5, det f\u00f6rv\u00e4ntas allts\u00e5 att jag tar ton vid vissa tillf\u00e4llen. Jag m\u00e5ste f\u00f6rst\u00e5 att jag som chef beh\u00f6ver vara tydlig, n\u00e4stintill instruerande i vissa situationer. Jag som \u00e4lskar att coacha och se andra ta stegen sj\u00e4lva, har alldeles f\u00f6r l\u00e4tt att inta det beteendet i alla situationer, och det \u00e4r inte vad som f\u00f6rv\u00e4ntas av mig…d\u00e4r och d\u00e5. Det \u00e4r en liten Peter-Pan-f\u00f6rvandling jag f\u00f6rs\u00f6ker komma igenom och jag tror att fler beh\u00f6ver se och inse sin egen betydelse lite mer. Detta utan att g\u00e5 \u00f6ver gr\u00e4nsen till det dryga och arroganta ;)<\/p>\n