Under förra veckan var jag med och genomförde ett antal workshops och utbildningar hos några olika kunder på IT-Arkitekterna. Det var som alltid spännande att få ta del av människors tankar och känslor, deras rädslor och utveckling i grupp :) Med rätt facilitering går det ganska snabbt att påbörja färden mot öppenhet och lyssnande. Med lite bilder till incheckningen går det dessutom framåt med den kreativa och associativa processen. Det var väldigt skilda syften med förra veckans uppdrag. Det var dock väldigt liknande utveckling i grupperna oavsett om det var ett teoretiskt hållet utbildningstillfälle med upplevelser och lärande i fokus, eller om det var ett konkret materialfokuserat tillfälle att ta del av förstudiematerial med åtföljande knådning och synpunktning. Ju längre dagen gick desto starkare kraft, mer positiva känslor och desto öppnare engagemang :D

Men, jag reflekterade över en speciell sak vid flera tillfällen. Vi har ibland/ofta/jämt svårt att reflektera. För mig som reflekterar hela tiden är det lite svårt att förstå. Jag har svårt att stanna kvar i själva sakfrågan, och hamnar alltid i funderingar om vad som pågår, varför då, och vem då. Jag reflekterar också över mig, mitt deltagande och vad det beror på att jag sitter och reflekterar just nu ;) På frågan ”Hur känns det i din kropp just nu?” kom ofta svaren ”Vi kom inte någon vart under övningen.” vilket är ett udda svar på den frågan :) De som berättade om det som hänt i termer av ”Jag satt mest tyst” eller ”Jag blev så jävla arg” är lite närmre det som händer i kroppen, men är ändå historisk i sin reflektion. Vi ville veta hur det kändes i kroppen just nu, efter en praktisk övning, efter en stunds egen betänketid.

Det här fick mig att börja fundera. Mitt kategoriserande jag, den sida av mig som jag håller på att göra upp med just nu, såg flera olika perspektiv. Dels är det svårt att skilja mellan historiskt-nutid, där jag hellre berättar om det som hänt än det som sker just nu. Kanske det har att göra med vad som är lättast för mig att hitta tankar om. Det är inte alltid uppenbart att jag hittar rätt fokus i vi eller dom, jag eller du. Att reflektera över vad andra har gjort är ibland lättare när ämnet är känsligt och skrämmande. Till sist har vi väldigt svårt att hitta rätt mellan nivåerna agerande, beteende, inre känslor och tankar. Frågan ”Hur känns det i dig nu?” besvaras ganska ofta med ”Jag tycker att det gick bra” eller ”Vi kom ju fram till ett resultat” eftersom det verkar vara lättare att berätta om det som hänt. Dessutom, när vi är under press, eller när vi känner oss osäkra och utsatta, då blir detta än mer tydligt. Vi får svårare att flexa in andra beteenden utan använder oss av det vi har som vår naturliga profil. Vi visar också upp försvarsmekanismer som kan göra att vi blir extra känslokalla, känslosamma, inåtvända, beskyllande eller annat spännande.

Och nu skiljer det här sig mellan indivder också såklart. Vissa har lättare att hämta känslor än andra. Vi är säkert programmerade sen födsel och uppväxt att ha koll på våra handlingar, vårt beteende eller våra känslor på väldigt olika sätt. Den här veckan kanske det var många som var händelsepräglade och det påverkade vårta reflektioner. Men oavsett vilka preferenser vi har, så finns det styrkor med att kunna reflektera från olika perspektiv, och därför behöver vi bli effektivare på detta. Både som workshopledare och deltagare.

Därför känns det viktigt att hitta ett mer effektivt sätt att reflektera, och kanske vi till och med skulle behöva träna mer. En utbildning kanske :)

Ibland är det svårt att slappna av. Tankarna rusar, känslorna spelar och minnen gör sig påminda. Ibland är det om det som hänt, ibland om det som kan hända. När det inträffar på kvällen kan det vara svårt att somna. Spelar ingen roll om du är fem eller femtio.

Jag har gett tjejerna uppgifter när det har hänt för dom. En gång fick Emilia i uppdrag att rita upp tre olika klassrum. I vart och ett gick det en sorts val, och då blev säkert klassrummet annorlunda beroende på typ av val :) Ikväll fick båda tjejerna ranka de tre coolaste och mest fantastiska målvaktsräddningarna de skulle kunna göra i fotboll! Fantasi är helt tillåtet och en rolig krydda när de sedan berättar. Vi har klätt gosedjur i olika kläder i olika färger, tänkt ut de tre smartaste grejerna att ta med till en öde ö, de tre bästa slalomtävlingarna osv.

Det finurliga är att tänka på något specifikt istället för det som håller dig vaken. Att på ett mini-meditativt sätt skala bort allt annat, och locka hjärnan in i ett fantasi- och dröm-tillstånd där det är enkelt att glida in i sömnen. Då förbättrar vi oddsen.

Tror jag ;D God natt!

Jag har haft giraffspråket (Giraffspråket – känslans kommunikation) med mig i två veckor nu. Den påverkar hur jag ser på världen. Den har säkert gett några små ändringar i mitt beteende också, men främst är det förstålseramen för hur jag tar in min omvärld som utvecklats. Jag ser behov bakom människor jag möter, jag hör outtalade och ibland omedvetna önskningar som vill komma fram.

Jag sitter på ett utedass mitt i ösregnet i Tärnabys fjällvärld. Här ändras mina behov. Jag känner ett behov av skydd. Naturen blir så mycket tydligare här, och styr mitt beteende på ett helt annat sätt än hemma i stan. Under åskvädret igår gjorde sig den mänskliga litenheten sig påmind. Jag är tacksam för tak över huvudet och värme för mina barn. Mer basala behov än de jag har i vardagen :)

Så då tänker jag, kanske vi har nån form av behovsfetma? Vi får så många av våra behov tillgodosedda att vi tappat kontakten med både dem och de känslor som de kan väcka? I det ständiga lyxliv vi lever krävs inte så mycket gemensamma krafter för att överleva, så vi har råd att inte förstå varann!?

Isåfall skulle vi kunna försätta oss i en annan miljö för att få en bättre kontakt med behov och känslor ;) Vi drar till fjällen, bor i tält, fiskar och lagar vår egen mat. Ingen toalett, ingen kaffemaskin och en massa umbäranden – men en massa möjlighet till naturligt giraffspråk :D