Jag har nu varit handledare i The Human Element i ett drygt år. Jag har hunnit delta som handledare i fyra företagsinterna och tre externa program med THE som ramverk. Jag har gjort två mentala kvantsprång under det år som gått, ett handlade om Ken Wilbers kvadrant och det liv jag upplevt med ett tydligare fokus på insidan, och det andra handlade om acceptans (se acceptans) och balansen mellan kvadrantens utsida och insida och möjligheten att få vara på utsidan utan att mitt inre står och faller med det resultat som jag lyckas åstadkomma (som i att fälla krokben för sig själv). Jag tycker om mig själv mer, har en starkare tro på mina förmågor men har fortfarande en spinnande tråd som handlar om min egen brist på känslan av betydelsefullhet. Så jag har upplevt att jag haft koll på läget, varit nära någon slutgiltig sanning, och kanske skulle jag kunna skriva den där boken snart.

Jag gick in i enrichment days med en intention att möta nya människor och tillåta mig att vara på det sätt jag är när jag bara är som jag är. Jag ville dessutom studera mig själv och mina reaktioner när jag möter andras reaktioner på mitt beteende. Något som jag förundrats över vid andra möten med nya människor. Jag är nyfiken och vill utvecklas, men jag tenderar att ständigt tillskriva andra människor tolkningsföreträde när jag får feedback, och det tror jag beror på att jag upplever andra som mer betydelsefulla än jag själv, min ständigt spinnande tråd. Denna gång skulle jag försöka acceptera mig själv som jag var oavsett om människor jag skulle möta under de två dagarna skulle ge mig feedback som kunde väcka gröna eller röda rädslor. Jag skulle dessutom vara som jag är istället för att anpassa mig efter denna feedback. Och jag skulle studera mig själv för att se hur jag agerade och hur andra reagerade i dessa möten när jag betedde mig annorlunda, eller snarare mer normalt.

Men jag lämnade dessa dagar med en helt ny insikt. En förståelse som var en helt annan än den jag trodde att jag skulle kunna få. Och det är väl det som är det häftiga med nya insikter. Sådana som är riktiga kvantsprång.  Att man inte vet i förväg vilka nya världar som öppnar sig. Den insikt som trettio timmar efter vår intentionsdrivna och till viss mån acceptansskapande incheckning infann sig, handlade om mitt förhållningssätt till mig själv och min utveckling. Det är starkt kopplad till förvärvandet av kunskaper kontra förståelse. Jag har fått feedback på att jag är i huvudet för ofta, att jag är för ”brainig”, och att jag borde känna efter mer. Jag är fantastiskt snabb att dra slutsatser, otroligt duktig i att se mönster och jag talar när jag tänker. Det är tre ingredienser som gör att människor upplever mig i den intellektuella delen av samtalscirkeln. Jag har försökt att studera deras feedback och analysera mig själv och balansen mellan intellektet och känslan. Av och till så har jag tillskrivit feedbacken hög trovärdighet och sökt efter mer kroppsförnimmelser och mer känslor. Men jag har alltid gjort det från den mentala, tänkande, intellektuella sidan. Jag har alltså använt den fenomenala kompetens som jag haft i tänkandets värld och dess referensramar för att försöka förstå en annan värld med helt andra referensramar. Och med ett helt annat språk. Som i många fall är helt ordlöst.

Så när jag skulle checka ut från enrichment days, satt jag med fragment till en intellektuell reflektion om mina studier av min resa och jag hade prestationsångest av att inte hitta mönstret, att höra orden och de kloka tankarna som skulle kunna skapa insikten. I samma sekund som jag överraskad fick utcheckningsbollen slog det mig plötsligt att det jag upplevt under dagarna inte gick att förklara, inte var möjligt att sätta i ord. Och att hela min intention och försöken att skapa en grund för utcheckningen handlat om fenomen inom samma referensram. De hade handlat om fenomen som jag beskrivit i ord och försökt studera genom mina tankar.  Men det som nu plötsligt stod klart för mig var att jag upplevt något helt annat. Sådant jag inte varit med om tidigare. Jag hade varit väldigt nära sömn i visualiseringen om livets uppkomst, och upplevde efteråt en känsla som inte gick att sätta i ord. En kombination av visualiseringens instruktioner och en sinnesstämning jag hamnat i som var annorlunda. Och dessutom utanför språkets domäner vilket kändes väldigt ovanligt. Men jag hade också stunder under samtalen om arbetslivslinjerna som kändes väldigt starka och svåra att ge feedback på. Under morgonvisualiseringen på onsdag kände jag hur kroppen reagerade på visualiseringen och trots att jag försökte slappna av spände jag upprepat musklerna i benen och armarna och upplevde en oförklarlig värme. Stunden med slutna ögon var starkast. Med synen bortkopplad under fem minuter. Fem minuter, det var inte längre, men kändes som en evighet. Jag fick uppleva rummet vi varit i, och övningarna vi genomfört med hjälp av känsel, hörsel och alla de sinnen som jag så sällan använder. Det var en enorm fokusering som var så olikt mig som context-switchar lika snabbt som kolibrin slår med sina vingar. Det var en upplevelse av här och nu som jag aldrig känt på det sättet.

Och dessa upplevelser försökte jag skapa en brainig och smart sammanfattning av. Vilket var totalt omöjligt. Och totalt irrelevant. Det var istället en insikt om att det finns mer bortom tanken än vad som går att förstå. Och där nöjde jag mig. Tills jag kom hem och såg att jag fått ett nytt nummer av Scientific American Mind med en artikel om ”Sharpen your focus – How the science of mindfulness can improve attention and lift your mood”.

Jag förstod då att jag ville fortsätta. Jag ville mer.

För ungefär ett år sedan tillbringade jag två veckor i Österström, en konferensanläggning i vacker och naturnära miljö utanför Sundsvall. Jag gick Phase II i The Human Element för att bli certifierad som handledare. Det var två intensiva och utforskande veckor där vi deltagare umgicks från morgon till sen kväll och behovet av vila var stort. Vi lyckades dock förhandla fram en halvtimmes senare start på dagarna. Kravet på motprestation från våra handledare Ron Luyet och Per-Åke Sundholm var att ägna denna halvtimme till reflektion eller meditation. Jag använde den till att komma ut och springa lite i vinterkylan. En väldigt skön start på dagen trots att jag inte är någon morgonlöpare.

En särdeles härligt mörk morgon kände jag mig pigg och stark trots den arla morgontimman och bristen på frukost i magen. Jag höll lite koll på pulsklockan och såg att jag hade ett riktigt bra tempo på väg ut längs länsväg 320. Strax innan vändningen efter tre kilometer tänkte jag att det kanske skulle bli mitt första tempopass under 5:00 per kilometer denna vintersäsong. Jag kände mig glad och förväntansfull och höll farten uppe för att hålla tempot förbi trekilometersmarkeringen. Jag kände mig stark och fortsatte någon dryg kilometer då det plötsligt slog mig att jag höll på att mäta mina utsidesprestationer igen, och att jag hade trillat dit på känslan av nöjdhet över ett möjligt löparresultat!

Jag hade umgåtts med Ken Wilbers kvadrant i drygt ett år och arbetat med mig själv för att komma undan alla krav på leveranser och fysiska resultat. Under min första THE med ledningsgruppen på Frontwalker i januari 2011 hade jag förstått att jag hade en vana av att kritisera mig hårt för brister i mina prestationer, väldigt hårt. Brister som inte alls handlade om dålig kvalitet eller låg arbetskapacitet utan snarare skevt kalibrerade acceptansnivåer baserat på en lägre självkänsla än jag ville ha. Jag insåg i samband med dessa utforskande dagar att jag hade svårt att acceptera mig själv för den jag var, för de inre egenskaper och värderingar jag bär inom mig och definitivt svårt att acceptera mina inre rädslor och tillkortakommanden. Och detta var något som jag under ett år arbetat med innan jag åkte till Phase II och som gjort att jag mer och mer kunnat värdesätta mina ambitioner, att jag kunnat skratta åt mina stora behov av att vara betydelsefull och kompetent och att jag tyckt om mig mer och mer…bara för mig.

Men nu sprang jag i 12,5 km/h och insåg att jag trillat dit igen! Jag insåg att jag mätte mig själv på utsidan och att jag inte skulle vara nöjd med att komma tillbaka efter sex kilometer på en tid över 30 minuter. Det var ju inte  så det skulle vara, det var inte så jag ville vara, så jag började gå. Med armarna i kors över bröstet. Jag drog benen efter mig demonstrativt för att visa för mig själv att det inte var viktigt med tid och prestation. Jag var på den här utbildningen för att lära mig uppskatta mitt inre, inte mitt yttre, så därför straffade jag mig själv för att bevisa mina teorier.

Efter några minuter kändes det hela både märkligt och korkat. Jag var dessutom fruktansvärt uttråkad och började bli kall av att gå där i vinterkylan. Jag började söka efter känslorna som skulle vara så viktiga, och jag funderade på om det skulle vara så här. Ville jag verkligen ha det så här i resten av mitt liv, skulle jag aldrig få tävla mer? Plötsligt slog det mig en ny insikt från gårdagens arbete med självuppfattning och självkänsla. Jag hade inte riktigt förstått koncepten kring beteende mot mig själv – ”jag inkluderar mig själv” och ”jag styr mig själv” och ”jag är öppen mot mig själv”. Nu insåg jag plötsligt hur delar av detta hängde ihop. Det handlar inte om att undvika de yttre mätningarna och kraven på prestation. Det handlar inte om att bara fokusera på de inre egenskaperna och värdena. Det är inte hög självkänsla att vara likgiltig inför sina yttre resultat.

Hög självkänsla innebär att jag kan inkludera mig själv och alla mina fysiska sensationer från både insida och utsida, att jag styr mitt liv i den grad jag vill och kan i den aktuella situationen och att jag är öppen mot mig själv och tillåter mig att tänka och känna utan inre censur. Hög självkänsla innebär att jag inte står och faller med mina yttre resultat, att jag inte är mina känslor och tankar. Jag släppte ner mina händer och började nu jogga lite lätt. Tankarna virvlade och jag kände att jag var nära ett kvantsprång. Hög självkänsla innebär att jag kan titta på min klocka och se att jag är i form för ett bra resultat på löprundan, lägga kraft och fokus på det under passet och sedan klara av att hantera min besvikelse när jag inte klarat mitt uppsatta mål! Jag ökade farten ytterligare. Jag såg ut som ett ånglok där jag sprang och hastigt flåsade ut ångande luft. Jag insåg med ilska att jag låg minuter efter mitt femminuterstempo och att jag inte skulle klara av trettiominutersgränsen, men jag tänkte samtidigt att jag nu tyckte om och accepterade mig så mycket att jag skulle klara av det. Med en kilometer kvar ökade jag farten än mer och låg på en fart ner mot 4:00 per kilometer.

Under de sista metrarna tillbaka mot den hägrande frukosten gick det upp för mig att det jag var med om handlade om livet. Vi upplever underbara situationer och gör fantastiska resultat och den känslan är lätt och skön att vara i. Samtidigt så är vi med om jobbiga stunder och tillfällen då vi inte lever upp till våra egna krav och förväntningar. Känslorna blir då jobbigare och mer energikrävande. Men det är så livet är och det är dessa kontraster som gör att vi kan uppskatta de goda stunderna. Om vi inte kan vara i det jobbiga och känna de mörka tankarna, då kan vi inte heller till fullo ta till oss de härliga tillfällen i livet då allt känns euforiskt bra.

Med dessa insikter stapplade jag in i frukostmatsalen. Jag kände mig arg och ledsen, och jag var besviken över mig själv och mitt barnsliga beteende under löpturen. Men jag var samtidigt väldigt glad över att min starkare självkänsla tillät mig att fullt ut känna dessa känslor utan att det skulle innebära att jag var usel eller värdelös. Tvärtom, jag uppskattade mig själv och jag värderade mig väldigt högt i den stunden samtidigt som jag upplevde stormiga känslor inombords.

Den paradoxen innebar en ny början på min syn på insida och utsida, självacceptans och självkritik och jag är väldigt glad att jag för ett år sedan fällde krokben för mig själv och fick uppleva livets paradoxer under en kort halvtimme i den svenska vintermorgonen. Nåja, en dryg halvtimme ska det vara…

About a year ago I spent two weeks in Österström, a conference center in a beautiful and green environment just outside Sundsvall. I was attending Phase II of The Human Element in order to become Licensed Human Element Practitioner. It was two intense and explorative weeks where we participants socialized and studied from early morning to late evening and the need for rest was imminent. However, we managed to negotiate one free half-hour every morning. The requirement from our facilitators Ron Luyet and Per-Åke Sundholm was to use this time to reflection or mindfulness. I used it to get out and run in the darkness and cold. It became a very nice start to the day even though I am not a morning runner.

A particularly beautifully dark morning, I felt really refreshed and strong despite the early morning hours and the lack of breakfast in my stomach. I kept an eye on the watch and noticed that I had a really good pace on the way out on the 320. Just before the turn after three kilometers, I realized it might be my first workout with a sub 5:00 pace of this winter season. I felt happy and excited and I kept the speed up to continue the fast pace through the three kilometer mark. I felt strong and went on for another kilometer or so when it suddenly hit me that I was measuring my outside results again, and that I had tricked myself back to the same old behavior of being satisfied over a possibly good running result!

I had spent time with Ken Wilber’s quadrant for over a year and worked with myself to get away from all the high requirements of delivery and physical performance. During my first THE with the management team at Frontwalker in January 2011, I realized that I had a habit of criticizing myself hard for deficiencies in my performance, very hard. Deficiencies that are not really about poor quality or low work capacity but rather badly calibrated acceptance levels based on a lower self-esteem than I wanted. I realized during these exploring days that I found it hard to accept myself for who I was, for the inner qualities and values I carried within me and definitely hard to accept my inner fears and shortcomings. And this was something that I for one year had worked with before I went to Phase II, which made me more and more able to appreciate my ambitions, I could laugh at my great need to be relevant and competent and that I liked myself more and more … just for being me.

But now I ran at 12.5 km/h and I realized that I had returned there again – to the outside! For sure I measured myself on the outside, and I knew I wouldn’t be very happy to come back after six kilometers in a time well over 30 minutes. That’s not the way it should be, this was not the person I wanted to be, so I started walking. With my arms crossed over my chest. I dragged my legs after me in anger to show to myself that it was not important with time and performance. I was at this Phase II program to learn to appreciate my inner self, not my outer appearance, so I punished myself to prove my theories.

After a few minutes of stubbornly walk it felt both strange and stupid. I was also terribly bored and started to freeze out there in the winter cold. I started searching for the emotions I thought would be so important, and I wondered if it should be like this. Did I really want to have it like this for the rest of my life, would I not be able to compete anymore? Suddenly a new insight hit me from yesterday’s topics on self-concept and self-esteem. I had not really understood those concepts about the behavior towards myself – ”I include myself” and ”I control myself” and ”I’m open to myself”. I suddenly realized how parts of this fit together. It’s not about avoiding the external measurements and requirements on performance. It’s not about focusing only on the internal characteristics and values. It’s not high self-esteem to be indifferent to my external results.

High self-esteem means that I can include myself and all my physical sensations from both inside and outside, that I control my life to the degree I want and can in the current situation, and that I am open to myself and allows me to think and feel without internal censorship. High self-esteem means that I do not stand or fall with my external results, that I am not my feelings and thoughts. I released my crossed arms and began to speed up lightly. Thoughts swirled and I felt I was close to a quantum leap. High self-esteem means that I can look at my watch and see that I’m in for a good result for this run, put some strength and focus on it during the session and then be able to handle my disappointment when I don’t reach my goals! I increased the speed even further. I looked like a steam train when breathing moist air heavily out in the cold air. I realized with anger that I was minutes after my five-minute pace, and that I would not make the thirty minute limit, but at the same time I thought that I liked and accepted myself so much that I could take it. With one kilometer left I increased the speed even more, reaching a speed of almost down to 4:00 per kilometer.

Over the last few meters towards the luring breakfast, it dawned on me that I was involved in a process which resembled everything in life. Sometimes we experience wonderful moments and we make great results and the feelings are light and comfortable to be in. At other times we are in difficult moments and times when we do not live up to our own requirements and expectations. Feelings become harder and requires more energy. But that’s the way life is, and it is these contrasts that allows us to appreciate the good moments. If we can’t be in the pains and feel the dark thoughts, then we can’t fully embrace the wonderful times in life when everything feels euphoricly good.

With these insights, I stumbled into the breakfast room. I felt angry and sad, and I was very disappointed in myself and my childish behavior during the workout. But I was also very happy that my stronger self-esteem allowed me to fully embrace those feelings, without any fear that it would mean that I was rotten or worthless. On the contrary, I enjoyed myself and I valued myself very high in that moment while I was experiencing turbulent emotions inside.

This paradox has meant a new beginning in my view of the inside and outside, self-acceptance and self-criticism, and I am very happy that I one year ago tripped myself and got the chance to experience life’s paradoxes in a short half hour out in the Swedish winter morning. Well, a good half hour, it should be …

En kväll för några dagar sedan såg jag på ytterligare ett avsnitt i den spännande TV-serien Breaking Bad. En av huvudpersonerna satt i gruppterapi med andra självanklagande drogmissbrukare på en rehabklinik. Deras handledare frågade ”How many of you think that you can change, and become better people?”. Efter en stunds tvekan och titta-på-varandra så räckte ganska många upp handen, vilket fick handledaren att kallt konstatera att ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. De pratade sen om hur vi kan acceptera oss själva som mänskliga varelser med rätt att leva, sörja och glädjas oavsett vad vi gjort eller inte gjort tidigare i livet. Och dessutom oavsett hur vi ser på oss själva idag. Fantastiskt!

I Vinterstudion i SVT1 i lördags berättade Anders Blomqvist om vad som karaktäriserar framgångsrika spurtare inom längdskidåkningen.  Han pratade om mental träning och att det positiva och det negativa inre samtalet. Att de som kan hålla en positiv bild av sig själv och sina utmaningar lyckas bättre än de som bär inom sig en kritisk röst. Han pratade om självförtroende och att lita på sin förmåga och hur det kan avgöra en tävling på upploppet. Självklart var de elitidrottare han pratade om tvungna att ha enorma fysiska och tekniska förutsättningar för att överhuvudtaget vara i närheten av en spurtuppgörelse i ett stort mästerskap, men mellan de som är nästan lika bra tränade kan den inre rösten vara avgörande. När det verkligen gäller är det inte så lyckat att höra en inre röst som säger att du inte duger, att du inte klarar det, att det inte är någon idé att försöka.

Båda dessa resonemang väckte mina tankar om acceptans och självkänsla. Två begrepp som jag arbetat med själv under det gångna året och två begrepp som är centrala i de ledarskapsprogram vi kör. Många av oss, mig inberäknat, bär inom oss områden som vi vill förbättra. Det är inget onaturligt, inget konstigt och inget som vi bör göra någonting åt. Det är ett bra beteende, att försöka bli en bättre människa. Men, det är väldigt viktigt vilken utgångspunkt vi har. Jag har under en stor del av mitt liv sett på mig själv och det jag gjort i livet som att det inte riktigt räckt till, men det har inte varit jag som varit fel utan min utgångspunkt.

Ett aktuellt exempel från min vardag är min roll som slalompappa och fotograf. Jag började fota slalom när mina döttrar gick med i Nolby Alpina och helgerna fylldes av träning och tävling. Det var kul att testa sportfoto som ju kräver helt andra färdigheter, och dessutom annan utrustning, vilket plånboken fick erfara :)  Det  blev roligt att fotografera och jag började publicera bilder här på peterA.se i ett galleri för Nolby Alpina. Det var mest bilder på Vican och Emilia, men även några andra åkare som vi kände. När jag fick beröm och positiv feedback från föräldrar som sett mina bilder på deras åkare från tävlingar eller träningar så myste jag. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare från klubben! Nästa gång det var tävling såg jag till att fota alla Nolby Alpinas åkare, men också några fler som var nära träningsvänner till klubben. Jag fick mer beröm och det var fler som tyckte att det var fina bilder. Jag myste och det kändes bra. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare i tävlingen! Nästa gång…

Så där höll det på. Under hemmatävlingar i Nolbybacken såg jag till att bli portvakt vid bästa branten för de bästa bilderna och sen fotade jag alla åkare i både första och andra åket. Jag sorterade och redigerade och publicerade på Facebook. Det kunder vara upp mot 200 bilder från en tävling. Det konstiga var att det fyllde mig med mindre och mindre glädje och jag insåg att jag till slut inte gjorde det av passion och glädje utan av prestationskrav. För de gånger jag av olika skäl missade någon eller några åkare så var inte det okej och jag hörde min inre röst klaga och prata ner mig.

Vilket ju är helt korkat :D Jag knäppte fantastiska kort på 199 åkare i stil med den här bredvid, och jag tyckte ju verkligen att många av bilderna blev bra, och av dessa var det ju dessutom många som uppskattade det jag gjorde. Men trots mina inre och andras yttre positiva reaktioner kunde jag inte ge mig det erkännandet, utan var tvungen att fokusera på den enda åkare som jag missat på grund av att jag hjälpt föregående åkare upp efter en krasch. Det var inte okej att bara vara jag – att bara vara jag och försöka vara en utforskande sportfotograf och god medmänniska. Jag hade en så hög nivå av hur ”man borde vara” att jag aldrig nådde upp!

Jag fungerade som den högra bilden i modellen ovan. Min nivå för godkänt låg så mycket högre än vad jag upplevde att jag befann mig att den inre rösten alltid hade något att klaga på.När jag accepterar den jag är, och kanske till och med tycker om den jag är, då kan jag med glädje och passion utveckla de områden som jag önskar mig bättre inom. Då rubbas jag inte totalt om det inte går som jag tänkt, eller vad andra tycker. Då är 25% leverans roligt och stimulerande, istället för att 75% är för lite.

Det var när jag kom på det som jag kunde börja programmera om mig. Jag försökte skratta lite åt mina fåfänga krav på mig själv, jobbade på att inte satsa så hårt, kunna allt och vad det nu är som ligger där uppe i det röda fältet. Men det blev till krav på prestation och jag försökte nå en ny idealbild som var en ny norm. Det är lätt att bli fånge i sin egen röda zon, och att se sin bristande acceptans som något som inte är okej, som är avvikande från normen och som något jag måste få bort, åtgärda. Då blir det återigen något jag är tvungen till bara för att acceptansnivån är för hög, och då blir det återigen något som den klagande rösten kan hacka på. Acceptans är klurigare än så. Acceptans är att jag tillåter mig att vara som den jag är. Att acceptera den klagande rösten. Att acceptera att jag jobbar mot mina för sjukt högt ställda krav. Att acceptera att jag inte accepterar mig själv som den jag är :) Och när jag kom ur den kluriga knuten kunde jag börja utvecklas igen. Men i den gröna accepterande zonen. Det var det som handledaren i Breaking Bad menade med ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. Genialt!

Så det var när jag gav fan i den rösten som det gick att fota med sans igen. Senaste tävlingen valde jag själv vilka åkare jag skulle fota, även om jag kände mig skyldig när jag tog ner kameran och fortsatte att ploga bana som var dagens uppgift. Och jag lät dessutom slumpen styra en hel del. Plötsligt hittade jag nya bildvinklar och jag fick nya idéer på hur det skulle gå att göra ännu roligare bilder. Men jag fick inte med alla åkare, inte ens alla åkare i klubben. Jag fick frågor från några föräldrar efter tävlingen om jag fotat just deras barn, och det var med acceptans och stolthet som jag kunde svara att jag tyvärr inte gjort det vid den här tävlingen. Ett steg mot den grönare inre zonen.

Ett tips om du vill testa det här med acceptans är att lyssna på en guidad meditation. En sådan jag har använt mig av är delad i två och finns på Youtube: Mindfulness Meditation – Acceptance of Thoughts and Feelings Part 1 och Part 2. De är ganska korta men rakt på sak vad gäller accept av tankar och känslor.

Ett annat tips är att lyssna på Alain de Botton som på TED Talks pratar om karriärångest som eldas på av omgivningens utvärdering av vår position och våra resurser som är synliga på utsidan – A kinder, gentler philosophy of success.

Just nu pluggar jag spanska på högvarv. Jag känner mig jagad. Äldsta dottern har pluggat spanska på skolan i ett och ett halvt år, sedan årskurs sex. Yngsta dottern har precis börjat lära sig och har på bara en helg klarat av de två första lektionerna! Ja, det är så det är när man är som jag! När jag dyker på en cool möjlighet att testa något nytt eller ett sätt lära mig mer om mig själv och fenomenen i världen så kan jag inte låta bli :) Det började i våras när jag ramlade över en makalös TED Talk som vände upp och ner på mycket av mitt sätt att se på internet och samarbete online. Det var Luis von Ahn som pratade om Massive Scale Online Collaboration. En lite nördig kille som är professor på Carnegie Mellon och som forskar om samarbete över internet, och då handlar det inte om chat två människor emellan, eller videokonferens i en grupp eller ens delade whiteboards över stor distans. Den här snubben berättade om volymer som räknades i miljoner! Han är en av upphovsmännen bakom reCaptcha och i sin TED Talk berättade han om hur fascinerad han var av massivt samarbete över internet. Efter att ha sett hans föreläsning ser jag med helt nya ögon på alla dessa captchas som jag tvingas skriva in på olika webbplatser, och blir ganska varm av att vara en del av något större!

Men, han berättade också om ett nytt projekt som han jobbade med. Hans dröm var att översätta internet! Han såg många internet-användare som inte kunde engelska och en enorm mängd information som inte fanns på andra språk än just engelska, och det ville han ändra på. Med massive scale online collaboration.´Tanken är svindlande, och metoden banbrytande. Han berättade om Duolingo, ett verktyg för språkinlärning som skulle vara gratis för alla, online och helt automatiserat. Hans idé var att det skulle kunna revolutionera språkanvändningen i hela världen genom att ge alla möjlighet till gratis utbildning med de enda kraven att ha en dator med internetuppkoppling. Jag gick till webbplatsen duolingo.com och registrerade mig för betaversionen. Jag blev antagen i maj tidigare i år och pluggade rätt intensivt innan familjens spanienresa i juli. Med hörlurar och mikrofon både läste, skrev, lyssnade och talade jag spanska med den häftiga programvaran. Jag hann bara med basic-lektionerna, mat och djur och nådde endast level 3 innan vi åkte, men det räckte väldigt långt och jag kunde kommunicera en del och hade lite lättare att förstå skyltar och annat. Bland annat så pratade jag med en spansk hantverkare som endast kunde spanska och kom överens om lagningen av en markis, om än med en hel del språkliga och kulturella missförstånd ;)

Nu har de tagit ett steg till och släppt en app till iPhone som är det mäktigaste jag skådat! Den är gratis att ladda ner och ger helt fantastiska möjligheter att plugga språk var som helst och närsomhelst. Den finns på iTunes:Duolingo och innehåller nästan samma möjligheter som web-versionen. I mobilappen gör man inte några talövningar utan det är endast lyssna, läs och skriv. Men det är samma pedagogik, samma strukturella uppbyggnad och det är samma poängräkningssystem som gör att man får direkt feedback på hur det har gått – med poäng, medaljer och levels. Dessutom finns det i skrivande stund utbildningstrådar i Spanska, Franska, Tyska och Portugisiska. Det som är så fantastiskt är att det är så roligt och så enkelt och jag är med och översätter internet på samma gång! Att vara en del av någonting större…

Duolingos spanska läroträd är stort och jag har bara börjat skrapa på ytan! Det känns som att det sväller mer och mer ju mer jag pluggar och frågan är om det går att komma igenom hela inom en rimlig tid? Det jag är rädd för är att jag ska tappa intresset innan jag lärt mig tillräckligt mycket för att det ska fastna och vara användbart i framtida sammanhang. Se själv och förbluffas. Testa själv och bli fast ;D

I ett tidigare inlägg som handlade om Frukostprogram i The Human Element hänvisade jag till Wilbers kvadrant och berättade att vi använder den för att underlätta förståelsen för teori och metodik när vi kör program inom Human Element. Nu har jag i dagarna kommit hem från en helg på Skepparholmen där vi kört ett internt fyra-dagars-program för kollegor på Frontwalker. Vi använde Wilbers kvadrant i inledningen och sedan fick den hänga kvar på väggen som en referens och en påminnelse om ett användbart förhållningssätt.

Jag lever ett liv präglat av två kognitiva egenskaper. Den första ligger i min schizotypa personlighet som gör att jag kommer på rätt märkliga idéer och får rätt skumma bilder i huvudet när jag associerar. Den andra är att jag tvångsmässigt alltid ser den andra sidan av alla mynt jag kommer i kontakt med. Jag kan inte låta bli att fundera över ”hur skulle det vara om det inte var som det är?” och ju starkare en sanning är, desto mer övertygad blir jag om att det finns ett alternativt perspektiv. Båda dessa är enorma styrkor och jag använder dem ofta, men ibland blir de svagheter eftersom jag ibland behöver vara konkret och oassociativ, och vara kvar i en överenskommen uppfattning om sakers natur.

Men mellan varven stöter jag på insikter eller modeller som hjälper mig att hitta just nya perspektiv som tillfredsställer både mina associativa behov av nytänkande och min önskan att kunna vara konkret och tydlig i min kommunikation med andra människor. En av de mest kraftfulla, bortsett från min egen oskrivna Verktyg-Process-Kultur, är Wilbers kvadrant. Den är en del av hans teorier kring AQAL: All quadrants, all levels som är väldigt kraftfulla att reflektera kring, och att kategorisera tankar, idéer och problem med. Jag läste en hel del på webben, men började sedan att läsa Ken Wilbers A Brief History of Everything. Där går han metodiskt tillväga och berättar om sitt sökande efter en teori som kan förklara all annan teoribildning om hur tingen ter sig, om hur världen är. Hans metateori gick till en början inte att sammanställa för den spretade, och hela tiden poppade det upp ett päron bland de tydligt strukturerade äpplena i hans metamodeller. Det var inte förrän han skapade de två axlarna – IN och UT – samt – Singular och Plural – som det blev ordning i hans mönster. I dessa kunde han nu föra in psykoanalys, religion, filosofi, kognition, fysik osv. och de hängde ihop. För mig blev det en revolution.

Enligt Wilber så har allting en insida och en utsida. Utsidan kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Insidan är gömd och kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Dessutom så delas kvadranten i ett enkelt och i ett multipelt perspektiv. Det enkla perspektivet beskriver en förekomst av bärare av inre och yttre egenskaper, och det multipla perspektivet beskriver dessa egenskaper hos en samling förekomster. Det är viktigt att förstå att det handlar om emergens och inte bara en uppräkning av egenskaperna hos alla individuella delarna av denna grupp. En myrstack till exempel har inte yttre egenskaper i form av miljoner gånger ett barrs egenskaper, utan beskrivs antagligen istället med höjd, bredd, djup under marken, ålder osv. Sådant som beskriver systemet och inte de enskilda och ingående delarna.

Mina studier i kognition hade fört med sig ett intresse för neurovetenskap, vilket till stor del är en empiriskt objektiv vetenskap där vi studerar hjärnan och dess biologiska och kemiska processer. Det var ett ämne som hamnade på den objektiva utsidan hos den enskilda individen. Men jag studerade ju kognition och de inre tanke- och känsloprocesserna som drivs av dessa neurala processer, och det hamnade nu på insidan hos den enskilde. Den sociologi som jag pluggat handlade om drivkrafter och mönster i samhällen och organisationer som landar på insidan i gruppdimensionen, men att de effekter och observerbara fenomen som beskrivs återfinns på utsidan. När jag stötte på The Human Element och utbildade mig som handledare insåg jag plötsligt att konceptet och metodiken handlade om de inre delarna hos både individ och grupp, men att våra program startar i beteendet som går att observera på utsidan av dessa båda systemnivåer och fokuserar på öppenhet som är medlet att knyta ihop insidan med utsidan.

När vi jobbar med The Human Element blir insidan och utsidan intressanta att förhålla sig till eftersom vi är intresserade av att lära oss mer om hur vi fungerar, och varför vi beter oss som vi gör. Insidans känslor, rädslor, ambitioner, självkänsla och vanor påverkar vårt yttre beteende som andra människor kan observera och drabbas av. Många av oss är dessutom formade så att vi sätter ett stort värde på yttre leveranser, istället för inre kvalitéer och värden. Många organisationer har dessutom med sig detta som kulturella egenskaper vilket förstärker den individuella tron på yttre leverans. Arbetsgången är att observera och samtala om beteendet, gå vidare in i känslan i relation till andra människor för att fortsätta till känslan inför mig själv. Dessa tre hänger ihop och kan visualiseras i Wilbers kvadrant på ett tydligt sätt. Dessutom blir gruppen en viktig ingrediens eftersom individens utveckling får näring av gruppens återkoppling på observerat beteende, och de sammanhang som kan skapas för att individen ska kunna studera och utforska sig själv.

Ett annat användningsområde är när vi använder kvadranten för att kategorisera tankar, idéer, mål, problem eller andra mojänger. Min upplevelse är att vi tenderar att befinna oss på utsidan i många fall. En analys av bristande effektivitet i en organisation beskriver för otydliga processer, för kortfattade rollbeskrivningar, för stora enheter i organisationen, för svag utbildning osv. Mer sällan pekas det på brister i gemensam förståelse, ledarskap, samarbete, relationer och förtroende – även om det enligt min mening är dessa som ställer till med merparten av våra problem i våra verksamheter. Innan vi kan börja arbeta med den mänskliga sidan av organisationen behöver vi kunna visa på dessa behov och där kommer kvadranten väl till pass. Genom att placera problem, mål, idéer, risker – eller det vi nu arbetar med – i kvadrantens fyra rutor kan vi se var har luckor som behöver kompletteras. Det ger ett mycket tydligare underlag till en ökad förståelse och till diskussioner och planering av det fortsatta arbetet.

Det finns många fler områden där vi kan använda kvadranten. Tipsa gärna om den nytta du har haft…

Läs mer på Ken Wilbers hemsida om Integral Theory – Integral Life.

Jag hittade en spännande artikel på SVT när jag åkte tåg häromdagen. Den handlade om forskning på psykiska sjukdomar och deras koppling till olika context i samhället. Det var en enorm undersökning som sammanfattades i en ganska liten artikel. Och dessutom med en lite kvällstidningsinriktad profil.

Artikelförfattaren Cecilia Tiberg skriver

Det är precis det här som beskrivs som en schizotypal personlighet. Eftersom inget är svart eller vitt så finns det olika grader av schizotypalitet (wiki om schizotypal disorder), och för lite av filtret  ger för mycket genomströmning och större risk för att utveckla en personality disorder eller till och med en disease. Det artikeln inte tar med är att vissa kognitiva förmågor gör det lättare att hantera frånvaron av detta filter. Har du lätt att hålla flera saker i luften samtidigt med ett stort arbetsminne så har du också lättare att hantera alla intryck som strömmar in i det medvetna. Då blir du kreativ och med en logisk slutledningsförmåga och hög intelligens – kanske till och med genial. De som har ett mindre arbetsminne och mindre kognitiv kapacitet så blir det mycket svårare och risken för negativa effekter och psykisk sjukdom är stor.

Den intressanta avslutningen på artikeln

får dock inget svar. Jag tror att det är en olycklig koppling att författare utvecklar schizofreni på grund av sitt yrke eller intresse. Det är enligt min uppfattning snarare så att människor med schizotypala anlag och en kreativ tankeverksamhet har lättare för yrken där denna begåvning kan vara en stark fördel. Sjukdomen kommer som ett brev på posten för denna grupp oavsett om de är författare eller ej.

Jag känner igen mig mycket i den schizotypala profilen och kan se det flortunna filtret jag har som skydd  mot de omedvetna processerna. Jag tänker väldigt ofta assiociativt och uttrycker många av mina tankar i metaforer och har fått en förklaring till detta i och med denna koppling. Men nu förstår jag också varför jag går omkring och drömmer om att skriva en bok. Och kanske också varför jag ännu inte gjort det ;)

Den här hösten går till historien som att vara precis som alla andra höstar, fast bara lite annorlunda. Alla höstar är intensivare än vad jag kunnat förutspå under semestern. Kontrasten mot sommarens lugn är alltid stor med mängder av sammanfallande aktiviteter. Det brukar vara en budgetprocess, eller som i vårt fall på Frontwalker, en prognosprocess som är likadan som en budgetprocess fast bara kallas något annat. Dessutom kommer ju Sundsvall42 som i år genomfördes med stor succé, både för konferensen som helhet och dessutom för vår delkonferens H. Öppenhet, delaktighet och samproduktion som körde för fjärde året i rad. Höstsäsongen kräver en massa förberedande arbete i Nolby Alpina för att ladda marknadskommittén med sponsoraktiviteter och att planera för det kommande marknads och event-året i Nolbybacken. I år extra intensivt eftersom vi planerar Norrlands-finaler för 200+ U14-åkare i slutet av mars. Jag är samtidigt på ett otroligt spännande och krävande uppdrag på SPV där jag som förändringsledare stöttar i processen att införa en ny förvaltningsmodell. En förändring som visat sig vara mer komplex än vad en första anblick gav vid handen i juni. Att jag sedan tränat för att springa Lidingöloppets M30 gjorde kanske att droppen fick sjukdomsbägaren att rinna över och jag åkte på en förkylning som envist behöll greppet långt in i hösten.

Så trots att jag varken läser sociologi eller kognition i år så har allt detta skapat en trögflytande massa av arbetsuppgifter som förföljt mig vart jag än gått. Jag började att säga nej mitt i dimman och fick snabbt bort några stora, viktiga uppgifter och uppdrag som jag inte lyckades prioritera. Jag har fortsatt säga nej och skyfflat över förfrågningar på andra i min omgivning. Visst till förnöjelse och somt till förtrytelse för dessa som drabbats. Men det är en viktig träning för mig.

När hockeylag har det tufft under en match pratar man ibland att de kan ”tackla igång sig”. Det har en skön koppling mellan kroppsliga rörelser och sinnesstämning. Någon, ofta en av de formella eller informella ledarna i laget trampar igång skridskoåkningen, spelar fysiskt, går på kropp och tacklar motståndarna så mycket och ofta det går. Det skapar sannolikt en massa *iner i hjärnan hos den som är ute och härjar, och eftersom vi människor är begåvade med spegelneuroner så händer detsamma med de som ser på från läktaren eller från avbytarbåset. På det sättet skapas energi av alla frisatta ämnen i kropparna hos spelare och ledare och matchen får ny fart, kanske ett av sätten att skapa flow i det gemensamma arbetet?

Ikväll fick jag själv chansen att tackla igång mig. Jag utförde först en kroppslig utmaning där jag kämpade mig till norrnorraste delen av Birger Jarlsgatan, korsningen Valhallavägen. Där ligger Alpingaraget.se som var det snabbaste sättet att få tag i ett par slalom-race-stavar med långkäppsskydd inför träningsläger i Jokkmokk nästa vecka.  Tunnelbana till Tekniska högskolan, snabb promenad 0,8km norrut, sen överväldigas över produkterna, leta stavar, prata priser och till slut göra affär med förmånligt pris och klubbrabatt och påsen full med grejer. Sen språngmarsch till tunnelbanan och ilfart till centralen.

Jag lyckades så väl med denna fysiska förflyttning att jag hann ställa mig i kö för en Big King XXL i deras nedre restaurang. När jag väntade på min mat överhörde jag en förtvivlad dialog från en kund och servitrisen i kassan bredvid. Kunden, en asiatisk tjej som pratade lite stakande engelska, försökte köpa en burgare och läsk för 25 spänn men hennes visakort funkade inte. Jobbigt läge med folk som väntade bakom. I stunden slog det mig hur enkelt det är! Jag menar, tjugofem kronor! För ett leende och en lite bättre värld. Jag slängde fram pengar och betalade hennes mat. Hon verkade inte förstå och jag förklarade på min stappliga engelska att ”you just pay this forward if someone else needs your help” och ”it’s easy to take small steps for a better world” och gick därifrån stolt och glad.

Det kändes som att jag tacklat igång mig själv! Eller blev jag bara ett offer för en slug bondfångare. Det skulle ju inte direkt vara första gången. Men det spelar ingen roll för det var det värt ;)

Om nio timmar, nio minuter och nio sekunder landar NASA:s Curiosity Rover på Mars under projektbeteckningen Mars Science Laboratory. Landningen sänds direkt på NASA:s web. Jag laddar med ett träningspass och käkar frukost till en marslandning lagom till 7.31 imorrn  bitti. Jag minns den första självgående farkosten som landade på Mars. När vi var i USA sommaren 1997 handlade mycket i media om Mars Pathfinder och den lilla rover som körde runt på den röda planetens yta och tog prover och skickade hem bilder.

Dessutom tog den lilla rackaren en massa prover på sten och jord och kom fram med underlag för nya uppfattningar om Mars historia och teorierna om att det funnits vatten fick så att säga vatten på kvarn ;) Den intressanta frågan den sommaren var huruvida det finns eller har funnits liv på Mars. I amerikansk media var det ganska mycket diskussioner om det. Nu hittade inte Pathfinder några tecken på liv, inte en endaste bakterie, men vi blev varse frågeställningen – vad är egentligen liv? Och hur vet vi vad det är när vi ser det? En frågeställning som blivit mer och mer intressant ju större fokus astronomerna lägger på sökandet efter jordliknande planeter. En intressant text om detta finns på sidan Life on Mars, med ett namn som minner om Bowies texter från 70-talet.  Det årtionde då jag förutom att lyssna på Bowie också hörde om Viking-sondernas första besök på vår mytiska granne.

Jag är mycket fascinerande av rymden. Det är läskigt att tänka på eftersom jag hela tiden kommer in på frågan – vad ska det vara bra för? Eller just – vad är meningen med alltihop? Men det är kanske det som är så lockande? Allt annat går ju att ta reda på och forska fram, men just den frågan är inte för oss människor att förstå. Därför känns det också lite meningslöst att lägga ut miljarder efter miljarder på att skicka farkoster ut i rymden när det finns så mycket att fixa och lösa här på jorden. Krig och förtryckande stater, svältande barn som lever i svåra förhållanden och en miljö som vi förstör mer och mer.

Men det är klart, vi är ju såna vi människor. Vi vill ha det bekvämt och har svårt att avstå det goda som vi vant oss med. Då kanske det känns vettigt att satsa pengarna som vi tjänat in på att överutnyttja jordens resurser och sedan gravt snedfördela dem på att leta efter nya platser att bo på när resurserna tar slut eller de som så länge varit förfördelade jagar oss bort från den här planeten…

Men jag är ju också så vetgirig att jag fullständigt förstår drivkraften att hela tiden vilja utforska, lära sig och skapa sig nya insikter. Och därför kommer jag att kolla på landningen och ta del av det som händer där borta ett par hundra tusen kilometer bort.

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)