Arkiv för månad februari 2008

Fast det vette fan

28 februari 2008

Men å andra sidan, när den begränsade besöksfrekvensen på den här lilla dagboksbloggen ökar tiofalt genom att jag skrivit ett inlägg om märkliga sökord, då blir jag mörkrädd. Tyvärr var det ingen av de som kom hit genom att söka på sexnovell eller sexblogg som stannade kvar och läste mer intressanta betraktelser :) men det skulle väl vara osannolikt, att träffa på en person som är intresserad av sexbloggar och ledarskap och mänsklighet :D

Fast, wow, vilken idé, kanske det är det som är modellen. Smeka in (!) lite lustfyllda situationer i exempel som handlar om ledarskap, verksamhetsutveckling eller mänskliga relationer. Det senare är ju klockrent en del av de ämnen ”efter fem” som man söker efter ;)

Kanske jag kan bli den första ekivoka coachen och ledarutvecklarkonsulten som ger både växande själar och kroppsliga artefakter, både rosiga själar och kinder. Här är nåt på väg… ge mig lite tid… och mod ;)

Min grusade tro på världen är tillbaka

27 februari 2008

Jamen nog är det väl märkligt och otroligt intressant. Två betraktelser på blogvärlden under femton minuter. Håll i er:

I) Mest sökta termer på blogsök.se den senaste veckan är :):
    1) sexnovell
    2) sexblogg
    3) kissie
    4) blondinbella
    5) sex
Visst är det fascinerande hur vi människor är :) Med nya verktyg och användningsområden på webben får vi chansen att skapa innehållet själv och slippa att befinna oss i händerna på skrupellösa affärsmän som skor sig på våra svagheter. Vad gör vi då? Vi producerar lika, eller sämre material själva. Och när vi inte producerar utan konsumerar, ja då letar vi efter det enklaste och smaskigaste vi kan hitta. Vi dras till det som stimulerar våra lägsta primitiva behov. Sex, alkohol, spel… i den ordningen ;) Jaja, en blog om ledarskap och mänskliga relationer kommer knappast att hamna speciellt högt i en sådan topplista :D Vad är det med oss människor?

II) Jag har till slut bemödat mig att läsa bröderna Schulmans blogg (http://www.vf.se/Bloggstart/Schulman.aspx) på Värmlands Folkblad. Helt otroligt att två stureplansprofiler skriver en blog för en tidning i Värmland och blir lästa som en av de största bloggarna i Sverige. Med det innehållet! Det är helt otroligt egentligen. Jag läste ett inlägg som handlade om vad en av de två spånskallarna (kommer aldrig ihåg vem som är vem :) ätit till lunch. Det var en fryst portionslunch, nån biff av nåt slag, och den var jätteäcklig. Om detta handlade blogginlägget. Och det märkliga var inte att någon ägnar tid åt att skriva om den äckliga lunchen. Det mystiska var att det var 22 kommentarer på inlägget :D Det sitter alltså människor, svenskar som du och jag, och läser denna smörja, och de nöjer sig inte med det, utan de vill stoltsera med sitt alias och sin synpunkt om nån av schulmanbrödernas lunch. Kommentarerna varierade från ”det där är ju superäckligt juh” till ”nej, jag har lyckats hitta fem såna lådor för hundra spänn, strålande affär” :) Jag skrattade tills hulkningarna var på väg att övergå till gråt.

Så, med dessa två betraktelser i backspegeln kände jag att den grusade tro på en god värld blev ännu starkare. Om vi människor är så ynkliga att vi inte lyckas skapa mer under en dag än att vi skriver om den äckliga lunchen, och får 22 stackare att kommentera den…ja då vet jag inte vem som ska betala skatterna till vårt land när jag går i pension, suck. Men sen tänkte jag ett steg till. Om vi människor är så lättledda att det går att förmå dem/oss att ägna tid åt den här typen av märkliga beteenden, då borde vi kunna utnyttja den svagheten, det säkerhetshålet i hjärnan på oss. Vi skulle kunna utnyttja det till något positivt. Tänk om vi kunde smyga in kommentarer om energihushållning, godhet, miljötänkande och så vidare. Om bröderna schulman var så übersmarta att dom använde sina bloggar till annat än att få sina fifteen minutes of fame, och tjäna en massa stålar. Nej att dom kunde omvända människor till ett högre syfte, ett godare syfte. Men kanske det inte funkar. It takes one to know one :) så när de väl ändrat hållning så blir de ointressanta för pöbeln ;) Men nog sjutton skulle det vara en angelägen gärning?

Så, min uppmaning är till alla ni som inte sitter med en intressant, retoriskt väl skriven blogg som ingen bryr sig om i avsaknad av sex, våld och luncher. Min vädjan går till er som har hittat ingridienserna till folkets lustar. Ni borde kunna ta en stafettpinne av välgärningar och göra något gott ;D

Jag skrattar fortfarande…visst är det roligt :)

Kvantsprång

26 februari 2008

Jo, nyss uppstigen ur badet. Lade mig där för att tänka lite, men fick med lite chips och läsk, så det blev en happening istället :) Funderade på samtalet som jag hade tidigare ikväll med min nuvarande konkurrent, forna kollega och tidigare högt respekterad och uppskattad chef. Ett intressant samtal, som alltid när vi pratas vid. Jag insåg att jag saknar dom långa filosofiska luncherna, men det är långt till västkusten. Ikväll pratade vi om vad som gör verksamheter framgångsrika. Vi jämförde våra organisationer och vi gick tillbaka i tiden och lyfte fram projekt vi upplevt. Vi hamnade i samma resonemang vi hade för ett antal år sedan, men nu vidgat till en större helhet. Istället för insikten vi pratade om då, att projektens viktigaste beståndsdel är projektdeltagarna, vidgade vi nu resonemanget till att alla verksamheters största tillgång och framgångsfaktor är individerna.

människa

Det här kan ju låta helt träskalligt, och det är kanske lätt att tänka att det inte kan vara en insikt utan att det är en allmängiltig sanning. Och jag håller ju med, på en floskelnivå är det säkert vad vi projektledare och chefer säger – med munnen. ”Bla bla bla, det viktigaste vi har är våra medarbetare”. Jo, sure. Vårt samtal tydliggjorde att våra erfarenheter visade att det i alltför många fall fokuseras mer på processerna och rutinerna runtomkring! När det ska göras ett arbete då visar vi chefer och ledare med handling att kompetensen och förståelsen hos individen är totalt oviktig, men att processer och strukturer för att styra arbetet är ovärderligt. Vi beskriver aktiviteter och roller och mötesformer och dokumentstrukturer och tror att det lägger grunden. Men fler projekt med duktiga deltagare utan process-stöd har lyckats än projekt med kassa individer som haft en fungerande struktur.

Jag började tänka på varför det är så, och vad som präglar dessa duktiga personer som kan få allt att flyta trots bristande förutsättningar. Är det så enkelt att de förstått mer om uppdragets mål och syfte, och att de förstått mer om arbetet och yrket i sig? Eller är det de mer revolutionerande kvantsprången som de tagit som är avgörande? Är det kanske samma sak? Nja, när jag i det varma vattnet fortsatte tankebanorna så kom jag fram till att det är två helt olika saker, och att det är kvantsprången som är grejen. En förståelse och insikt är när jag förstår något jag inte insett tidigare. Jag får mer information och plötsligt förstår jag hur något förhåller sig. Jag förstår att för att få en grop måste jag gräva bort jorden. Det kan också vara att jag lockas att reflektera över mitt eget agerande och dess konsekvenser så att jag förstår något som jag redan kan :) Jag får omedveten kompetens synliggjord. ”Just det, jag håller ju balansen genom att röra på styret och förflytta kroppsvikten, aha.”. Båda dessa är dock begränsade. Ett kvantsprång är större än så.

En insikt ökar förståelsen för omvärlden, det sker ofta genom en aha-upplevelse, och det tänder ofta en glöd i ögonen på den som får den äran :) Jag upplever att jag vet mer, kan mer och förstår ett större sammanhang. Från att veta att jag måste gräva för att göra en grop, förstår jag mer och inser att jag kan få bort jorden på flera sätt. Att gräva är bara ett sätt, en grop kan ju sprängas upp också. Ytterligare ökad förståelse höjer min nivå av tanken. Den pool jag tänkt anlägga genom att gräva eller spränga upp ett hål i trädgården kan ju byggas på andra sätt. Jag kan bygga en pool uppe på marken och bygga in den lite snyggt, eller anlägga poolen inomhus. Det krävs inte alltid en grop. Ytterligare förståelse uppstår när jag kommer på att om syftet med poolen var för att göra mig ren så finns det ju andra alternativ att uppnå målet. Det går ju att göra sig ren på flera sätt. Jag kan bygga en dusch eller använda våtservetter.
På detta sätt ökar min förståelse av syftet med att göra en grop och jag kommer sannolikt att göra ett bättre och bättre arbete i de projekt där jag har att göra med kunder som tänkt sig att anlägga en pool, eller har ett mål att förbättra sin personliga hygien.

Men kvantsprång är större än så. När jag tar ett kvantsprång gör jag en liknande förståelseresa men konsekvensen av kvantsprånget blir större och påverkar mig mer genomgripande. Ett kvantsprång ändrar mitt sätt att tänka, strukturerar om mitt kunskapsträd. Det vänder kanske upp och ner på mitt förhållningssätt till situationer eller människor. Det är inte orienterat till ett ämne eller en individ, utan ger påverkan åt en mycket större del av min kompetens, mitt varande. Kvantsprånget från att naivt kategorisera världen i ont och gått till förståelsen att det inte finns någon ondska kan till exempel ge stora konsekvenser för mig som person.

För mig skedde ett stort kvantsprång för sex-sju år sedan. Jag insåg att då att det viktigaste hos en ledare är lyssnandet. Utan lyssnande finns ingen utveckling, endast självgodhet. Utan lyssnande finns inget ledarskap, endast chefsskap. Lyssnandet är dessutom utsatt för en rekursiv moment-22-risk genom att den som inte har det har svårt att få det. Skillnanden mellan den som lyssnar och den som talar är stor, nej förresten, den är milsvid! Denna insikt innebar ett kvantsprång för mig som människa och ledare. Jag ändrade mitt sätt att tänka, mitt sätt att handla och jag fick ett helt annat förhållningssätt till andra människor. Jag upptäckte så många fantastiska möjligheter att se nya perspektiv, att förstå andra människors världsbild och lära mig så mycket nytt. Kvantsprång som detta är dessutom otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara för någon som inte tagit det.

Kvantsprång är dessutom svåra att ta genom att bli beordrad, eller knuffad. Kvantsprång tar vi när vi blir lockade, dragna in i reflektioner och tankar. De tar ofta ganska lång tid, det kan vara månader eller år. Men kraften i kvantsprånget är våldsamt när det väl utförs, och det kan aldrig göras ogjort :) Några av de duktigaste personer jag jobbat med beskrev kvantsprånget som att vara nere i ett kaninhål. Jag har en förståelse och en insikt om mig själv och världen, men det känns lite trångt och det är lite mörkt. När jag sakta rör mig uppåt i mörkret så kommer jag plötsligt fram. Jag sticker upp huvudet ur kaninhålet och ser en helt annan värld. Jag förstår att det mörka och trånga nere i jorden inte alls var allt, inte alls var det enda som betydde något. Det finns en helt annan värld och jag kan inte gå tillbaka till kaninhålet igen utan måste bara upp och utforska allt det nya.

ql

De människor i våra organisationer som vi lockat till kvantsprång i frågor inom mänskliga relationer, kommunikation, ledarskap, behovstillfredsställelse m.m. kommer att bli mångdubbelt mer framgångsrika än övriga. De utvecklas till den typ av person som kan betyda skillnaden mellan framgång och katastrof för ett projekt. De kan driva utveckling och förändring även om förutsättningarna går dem emot. Det finns ingen möjlig jämförelse med dessa och desom sitter fast i kaninhålen överallt därute! Så fram med morötterna och locka upp dina kollegor och medarbetare :)

Och sist men inte minst (jag tänker detta medan jag sköljer av mig chipsflagorna) är ju insikten om kvantsprången den coolaste, för det är ett rekursivt kvantsprång, och såna gillar jag ;) När jag förstår att vi inte kan banka in kunskaper i huvudet på folk, utan vi måste locka fram förståelser och insikter, och att vi måste motivera och pusha våra medarbetare till kvantsprång…då kommer jag aldrig att på allvar kunna hålla monologer och här-pratar-jag-utvecklingssamtal. Då är dialogen här för att stanna, och det coachande förhållningssättet blir just det. Ett förhållningssätt och inte bara ett verktyg eller en metod :)

Heureka!

Sant eller sannolikt : Tankar kring matematik, statistik och sannolikheter

23 februari 2008


Allan Gut är professor i matematisk statistik vid Uppsala universitet och har i boken Sant eller sannolikt gjort ett mycket bra försök att förklara avancerade matematiska begrepp på ett väldigt enkelt och smakligt sätt. Som matematik- och sifferintresserad var det en skön läsning. Jag är ju ingen utbildad matematiker utan endast intresserad av ämnet till vardags. Med den här boken har jag fått verktyg till nya insikter som har gjort vissa fenomen i min omgivning lättare att förstå. Precis som Frans Johansson skriver i Medicieffekten så uppstår det kreativa upptäckter i skärningspunkterna mellan olika vetenskaper, som i det här fallet mellan matematik och organisation :)

Gut skriver om många intressanta områden i boken. Sannolikhetslära är ju t.ex. väldigt spännande och när han beskriver teorierna på konkreta sätt, som i exemplet med getterna och bilen, så blir det ju dessutom otroligt underhållande. Men det jag greps mest av i boken var det som handlade om deterministiska och stokastiska modeller. De har förklarat problemen som jag upplevt med att budgetering i verksamheter ofta slår fel när man summerar alla delar till en total. Det pratas om att alla underchefer använder ”kuddar” för att skydda sig mot negativa utfall, men det är inte hela sanningen.

Gut hjälper mig att förklara fenomenet genom att beskriva den deterministiska modellen som statistisk och den använder vi på den makroskopiska världen. Det innebär att den deterministiska modellen beskriver det genomsnittliga beteendet hos ett fenomen, och påverkas inte av slumpen. I en stor organisation så sker det statistikst sett ett antal dödsfall under ett år. Det föds ett antal barn vilka genererar föräldraledighet hos mammor och pappor. Det slutar ett antal personer och börjar ett antal personer. Dessa fenomen går ofta att beskriva med statistik och kan ligga till grund för en planering av helheten år efter år.

Den stokastiska modellen däremot använder vi för den mikroskopiska världen. Där påverkar slumpen kraftigt och vi är i händerna på sannolikhetsläran som påverkar utfallet för den lilla delen av organisationen. En chef som budgeterar för sin grupps kommande år ser det t.ex. som ytterst ovanligt att någon i gruppen skulle dö nästa år och budgeterar sålunda inte för det. Det är svårt att bedöma föräldraledighet och hur många som ska sluta i en grupp på 15-20 personer. Slumpen kan ge stora skillnader i utfallet och chefen ställs inför en stor utmaning. Under året så kommer samtalen mellan denna chef och dennes överställda chef att bli intressanta i de fall slumpen slår till och ger ett helt annat utfall. Skulle den här personen ha kunnat förutse de ovanliga effekterna eller får hon chansen att göra en ny prognos?

Det här sammantaget gör att de organisationer som använder alla gruppers budgetar för att bygga upp helhetens budget kommer att få följdfel hela vägen upp, eftersom de baserar det makroskopiska perspektivets budget på det mikroskopiska perspektivets bedömningar och det ger ofelbart skillnader! Budgeten för helheten är inte samma sak som summan av budgeten för alla delar, utan ska göras helt separat. Jag försökte att påverka budgetarbetet på myndigheten jag arbetade på när jag läste boken, men det gick väldigt trögt. Genom metaforen om gnuerna och krokodilerna lyckades jag dock plantera lite insikt och vi började arbeta med några makroskopiska nyckeltal för utbildning, avgångar osv. Det gav en enorm skillnad :) De problem vi haft varje år med att vi aldrig lyckades leverera de timmar som vi budgeterat undveks effektivt och vi träffade budgeten mycket bättre. Jag ändrade också prognosarbetet så till vida att jag gjorde en helhetsprognos för enheten istället för att summera alla underchefers prognoser. Det gick att statistiskt beskriva våra resor och uttag av de flesta budgetposter för helheten, och så använde vi underchefernas prognoser enbart till dialog i den enskilda uppföljningen.

Boken Sant eller sannolikt är väldigt intressant och är du det minsta intresserad av siffror, statistik och sannolikhet ska du läsa den. Det blir en upplevelse, jag lovar!

*Gnumetaforen (som för övrigt resulterade i att jag fick en grön tröja med rött gnutryck i gåva den 18 maj 2005 ;) handlar om en flock med 10 000 gnuer som ska vandra över den stora floden i jakt på färskt gräs. I floden ligger 1 000 krokodiler och väntar. Det är deras stora jaktsäsong och för att överleva ytterligare några månader som kommer de att äta en gnu var. Det gör att summan av alla gnuer som klarar sig över är 9 000. Det är den deterministiska modellen. Men om vi går ner i det mikroskopiska perspektivet och summerar budgeten hos respektive gnu som tänkt ta sig över så får vi sannolikt en total budget på närmare 10 000. Om vi använt den budgeten och sedan jämfört med utfallet så hade vi haft en diff på 10%! Vem ska bära hundhuvudet för att utfallet diffar från budgeten så grovt? Inte är det de uppätna gnuerna i varje fall ;) Så, budgeten för helheten baseras alltså på helt andra faktorer än budgeten för varje enskild del. Vilket i sin tur innebär att det måste finnas en über-gnu som arbetar med en deterministisk modell med statistik och de stora talens lag, istället för sannolikhet i det enskilda gnu-fallet. Häpp, så mycket lättare det blev att förstå, eller hur ;)

Ambition och krav

21 februari 2008

Efter en vecka med egen sjukdom så är jag inne i en vecka med barnens sjukdom. Det gick inte bättre än att Victoria tog vid när Emilia blev frisk, så nu är det VAB-pussel på hög nivå hela den här veckan, och sannolikt delar av nästa vecka.

Vad är det då som spelar in i samtalen hemma om hur vi ska fördela frånvaron från jobbet? Eller…jag menar närvaron med mina sjuka barn ;) Hur konstigt det kan vara att jag alltid mäter mig och min framgång i termer av hur väl det går på jobbet! Varför känner jag inte samma press att försöka samla timmar och resultat i arbetet med familjen? Nåt är konstigt i resonemanget här…

När jag dessutom tittar på kraven som ställs på mig i jobbet så visar det sig att det är jag själv som är den allra största slavdrivaren av mig! Det är alltid mina nivåer som gäller. Jag sätter alltid upp högre krav på mig själv än vad andra gör. Jag blir mer sällan nöjd över mina resultat än vad andra blir. Jag driver mig själv hårt framåt, laddat med misstron på min egen kompetens. Det är rätt destruktivt. Nej, inte bara rätt destruktivt, det är ju farligt på lång sikt, för det är alltför sällan som jag firar segrar i mitt liv. Jag kommer att gå missnöjd genom alla triumfer och till slut bli en sur, gammal bitter gubbe :) Nej, det vill jag ju inte.

Jag bestämmer mig härmed för att fira segern av att dels ha varit hemma när jag var sjuk (!), rätt bedömning där grabben!, och dels för att ha varit hemma med barnen dessa halvdagar, och dessutom ägnat tid med dem när jag varit hemma, snyggt prioriterat pappan! Jag har fileat apelsin, klyftat äpple, värmt vatten till varm saft och pysslat om.
Däremot kan jag förbättra mig när det gäller kraven på mig i arbetet. Jag sitter ju ändå och arbetar när jag är hemma, jag flyttar arbetstid till kvällstid och helgtid när veckan pajar… Men jag gör trots allt ett tillräckligt bra arbete för att vara nöjd även där. Det går alltid att göra bättre, men med dessa förutsättningar så gör jag det bra. Bra Peter, klapp på axeln, du är ihärdig och sliter. Bra jobbat ;D

Nja, något ihåligt låter det, men va fasen, med ett par hundra såna affirmationer så tror jag säkert på mig själv :)
ps. Du undrar säkert, var tar han hand om sig själv nånstans? Jo, den frågan är ju helt relevant, och här finns delar av svaret för den här platsen på petera.se är mitt, här frossar jag i mig själv och mina tankar och upplevelser. Jag var dessutom upp 04:20 imorse för att se månförmörkelsen. Jag hade laddat kamerabatteriet, plockat på 70-200:an och kopplat på 2x-convertern för att få brännviddsförlängning, ställt in manuell förinställning, ISO på 400 för snabb slutartid på en snabbrörlig måne men med tillräckligt låga brusnivåer. Jag hade tagit fram stativet och förberett allt inför 51 minuters nattfoto. Men när väckarn ringde och jag var upp så var det mulet. Jag såg en rödaktig måne bakom molnen men nåt fotoobjekt var det ju inte, så jag gick och la mig istället. Nöjd över att ha haft 30 sekunder för mig själv, och för att jag försökt. Bra jobbat fotografen!

Lunchmöte med förtroende

19 februari 2008

Vilken spännande lunch jag hade idag. Jag hade ett möte med en person jag aldrig träffat förut, och samtalet flöt så smidigt som att vi känt varandra länge. Vi pratade om våra jobb och erfarenheter och reflekterade över olika situationer och människor. Jag satt och tänkte över vårt samtal mitt i lunchen och funderade om det var viktigt att vi hade en gemensam god vän med på lunchen, eller om vi hade kopplat lika bra på tu man hand. Jag vill gärna tro att vi hade hittat samma samtalsläge ensamma. Vi hade liknande referensramar, vi var öppna nog att berätta om egna erfarenheter och upplevelser, och vi var intresserade av samma ämnen, specifikt för lunchsamtalet var det ledarskap och organisationsutveckling men generellt sett sociologi i allmänhet.  Vi visade dock upp en lite annorlunda egenskap som jag inte hittar i så många samtal, nämligen att vi båda ville veta mer om den andre. Det är för mig en rätt viktig parameter för att få ett bra flyt i ett samtal, men samtidigt så är det kanske en brist i min ambition som coach eftersom det ju kräver att det är jag som för samtalet framåt med mina frågor utan att motparten är såvärst intresserad av mig ;)

Men, lunchen var spännande eftersom den handlade om en föreläsning för trettio distanskurselever på Mittuniversitetet. Jag ska nu samla ihop föredraget från Sundsvall42 och komplettera med lite tankar om tillit och förtroende i situationer med maktskillnader i relationen. Det kommer att bli superkul :)

Ambition amöba

18 februari 2008

Jag använde titeln ovanför på en chefstjänst jag hade för några år sedan. Vi var ett gäng, jag och sex-sju underchefer, som var väldigt noggranna och ambitiösa i allt vi gjorde. Jag försökte hitta en väg fram till ”good enough” men använde klantigt ”ambition amöba” som metafor och det gav såklart fel asociationer! Signalen blev att vi skulle ha encelliga idéer som inte fick vara komplexa, och det var ju inte min mening.

Men, nu gäller good enough, och petera.se är good enough så att jag vågar öppna kranen. Jag ser en hel del småskavanker, jag borde ha bilder på min presentationssida, och jag skulle vilja… men hey, life is changing…every second. Och att försöka bli klar är omöjligt. Som en person i min närhet för några år sedan sa: ”det är som att bygga en hundgård på springande hund”. Helt rätt då, och helt rätt nu och det är bara att anpassa sig och inse att vi lever i nuet med sikte mot imorgon.

Tjohoo vad roligt, och vad nöjd jag är. Inte ofta jag känner så, men då det händer är det fullkomligt underbart :D

Sjuk som ett ägg…

15 februari 2008

Ja, fjärde arbetshindrade dagen, suck. Men nionde sjukdagen, dubbelsuck. Det är väl egentligen svaret på att jag legat här i ett par dars tid med 40+ i feber och helt utan ork. Jag skulle ju naturligtvis ha lagt mig direkt när jag fick magsjukan i Oslo förra torsdag kväll, men var för ivrig att vara med på möte på fredagen och sov bara en stund över lunchen plus en extra skolktimme. Bara det faktum att jag kallar det skolktimme när jag är sjuk är väl signalen nog. Jag är sjuk. Sjuk i huvudet. Men men, jag gick till skolan med feber i högstadiet för att skriva provet i matematik, för hur skulle det se ut…

Men jag är ändå väldigt stolt över att ha släppt allt vad jobb hetat den här veckan. Jag fuskade på tisdag och jobbade lite i sängen med feber, men i onsdags och igår var jag så trött att jag bara låg och kippade efter andan. Orkade inte ens sträcka mig efter en tredje filt i frossan. Idag är Emilia hemma med feber och jag tvingas till lite mer service än lämpligt, men jag har orken på väg för det. Passar på att komma igång på peterA.se när jag ändå liks sitter här med laptopen och Emilia sover till Anki och Pytte en stund.

Jag är sjuk för att jag varit sjuk, och jag kommer att bli frisk men blir jag helt frisk :)

Och egentligen är det nog rätt bra att starta peterA.se mitt i feber och okrav. Huh så hemskt att göra det frisk och tänka mig in i konsekvenserna att det lilla privata krypin jag haft för min egen dagbok tar några steg ut i offentlighetens varma men riskabla ljus…jojo kanske bra med en sängt (!) guard ibland ;)

Fortsatta ändringar i reglerna för sjukskrivna

5 februari 2008

De av Folkpartiet aviserade och av vänsterorganisationerna hyllade förändringsförslagen om ändrade regler i sjukförsäkringen har nu kompletterats i ett extra yttrande. Det är fullkomligt otillräckligt för det långsiktiga arbetet med att minska sjukfrånvaron att endast arbeta med ett tak på sjukpenningen efter viss tids sjukskrivning. Det har efter utredningens yttrande framkommit att diverse grupper i samhället använt privata sparformer för utnyttjande i händelse av långvarig sjukdom eller arbetslöshet. Den här typen av individuella alternativ hindrar effektivt alla för allmänheten positiva regleringar och är nu ämnet för en komplettering.

Det avses nu att se över möjligheterna att frysa privata tillgångar för de som hamnar inom kriterierna för långvarig sjukdom, och om uppdragets direktiv tillåter så även för långvarig arbetslöshet eller annan orsak till frånvaro från arbetsmarknaden. Det är en samhällelig förutsättning att inte i förväg investerade medel används av de sjukskrivna för att motverka en snabb rehabilitering av ej arbetsföra tillbaka till arbetslivet. 

Detaljerna i förslaget är inte klara ännu men kommer att synkroniseras med bank, skatteverk och kronofogdar för att snabbt kunna gripa in och frysa de resurser som dessa personer innehar och låta dessa vara frysta tills personen till fullo är tillbaka i arbete. Det kan komma att röra sig om kontanta medel, avsättningar i fonder, investeringar i aktier och andra vädepapper. Om lagen tillåter kommer förslaget också att innehålla inventering av konst, motorfordon och andra beskattningsbara tillgångar. Att det handlar om familjens totala tillgångar och förmögenhet är en viktig framgånsfaktor för att undvika att besparingar görs i barnens namn för användning i senare skeden.

Det viktiga budskapet i förslaget är att det ska vara jobbigt att vara sjuk och arbetslös. Att skrämmas tillbaka till arbete är den starkaste drivkraften som identifierats och kommer på lång sikt att vara ett starkt konkurrensmedel för Sverige.

 Ett påhitt visst, men vem kan skilja på falsarier från fakta dessa dagar.

Metaforernas tyranni :)

5 februari 2008

Oj, de senaste dagarna har jag fått en del höjda ögonbryn över mina förvånansvärt förklarande och förglädjande metaforer. Dessa bilder som jag sprider till min omgivning och som så ofta får polleterna att falla ner :) (se där en skön metafor som dock är mer vedertagen).

En märklig metafor bjussade jag på förra veckan på ett chefsseminarium. Ett balanserat styrkort löser som pryl inga problem, men det är bra att få ett ställe att stoppa alla mål och strategier. På det sättet blir det tydligare och mer kraft bakom det visionära budskapet. Som att samla alla hagel i en patron inför fågeljakten, istället för att fjutta hagel för hagel mot fågeln :) Inte riktigt klockrent att använda i målformuleringen för företaget…

En annan kom i samma forum och handlade om iterationer. Vad är ett iterativt arbetssätt, och förklaringen var att det är som att baka rostat bröd. Normalt bakar vi enligt vattenfallsmetoden och bakar hela brödet på en gång, men riskerar att först när brödet är klart få veta om det smakar bra eller ej. Istället bakar vi iterativt skiva för skiva och när vi hittat rätt recept för skivan som kunden tänkt sig bakar vi resten av brödet i snabare takt. Vi gör ett färdigt bröd i varje iteration så att det kan provsmakas och testas i brödrost osv. Det är ju en antimetafor som funkar genom att de som lyssnar hör idiotin bakom och hittar argument för varför min tes inte fungererar…eller :)

Att hålla tungan i rätt mun är ju jätteskoj att säga, men det är tyvärr alltför få som hör den lilla skillnaden :( för de bilder den väcker kan få rätt muntra mungipor på mötet :)

Vi sitter just nu i en jobbig situation där vi skruvat in en person i ett nytt uppdrag mot en ny beställare, och då kommer den förre beställaren och har fått mer att göra och behöver den här jätteduktiga konsulten igen. Det är som att vi har skruvat in en korkskruv i benet på oss själva och nu ska vi dra ur den snabbt och hårt :) Inte den smidigaste av reflektioner kanske, men det beskriver däremot min känsla över sitautionen mycket väl ;) Besvärligt och svårt var ordet.

Däremot är jag stolt och nöjd över min metafor över den verksamhet (och jag har träffat på många såna) som bara löser småproblemen och brandsläckningen och missar de större och mer strategiska planerna (sannolikt påverkad av stress och vi vet ju hur det påverkar ;). Det kan liknas vid en person som hela tiden sitter och plåstrar om sina småsår och som lägger kraft på att få till flödet av plåster att snabbas upp, att förbättra bandageringsteknik och att göra listor på sår – istället för att backa ett steg, se att höger hand plåstrar om medan vänster hand sitter med en kniv och skär sig över kroppen hela tiden. Om vi bara identifierar kniven och tar bort den från personen så kommer såren att sluta uppstå och vi slipper lägga kraft på omplåstring och kan lägga tid och kraft på att tänka framåt.

Det här visar med tydlighet min tro på att allt har ett syfte och att det finns rötter till allt ont :) Att vi kan hitta en knapp att trycka på  som sedan gör att allt löser sig, att vi måste börja på rätt ställe och förstå situationen. Nåväl, knivmannen är rolig som figur…

Hur kommer det sig att det tenderar att bli våldsamma bilder när jag tänker? Är det situationen just nu eller bär jag på en liten våldsverkare? Näe, det är nog bara slumpen och det faktum att en metafor blir tyngre ju märkligare den är :) Men gnusagan är ju inte så våldsam (förutom krokodilerna) och dessutom väldigt klockren så visst jag har positiva metaforer med…tungan till exempel… :)