Poster med etikett ‘Coaching’

På samma våglängd

6 januari 2012

Sitter mitt uppe i finalen mellan Tre Kronor och Ryssland. Efter överlägsen start för Sverige spelar det ingen roll nu när förlängningen ska starta. Det är ju den som gör flest mål när slutsignalen ljuder spm vinner.
Igår och idag hade vi en intensiv och inspirerande planeringskonferens med Frontwalkers grupp inom Organisationsutveckling. Vi är inne på andra dagen och är på väg att skapa en ny affärsplan för området. Denna gång utgår vi från Alexander Osterwalders modell som beskrivs i Business Model Generation.

I gruppen arbetar vi ju med frågor som handlar om individ och grupper, effektivitet i kommunikation och relation. Därför är det intressant att studera hur vi själva jobbar när vi är inne i vår egen grupp. Lever vi som vi lär? :)

Det jag märker är att vi reflekterar. Vi funderar på oss själva och de andra och hur mötet fortlöper. Därför var det intressant att prata om hur vi som grupp hamnar i samma utvecklingsfaser som alla andra grupper. Bara för att vi är medvetna om stegen och effekterna när gruppen integreras innebär inte det att vi är immuna eller kan hoppa över steg. Vi behöver tillhöra och vi behöver känna oss kompetenta och lyssnade på. Därför är det viktigt att vi frågar varandra. Det är ju inte alltid som jag förstår allt som mina kollegor säger men en skön förutsättning under dessa två dagar var att vi var på rätt abstraktionsnivå i samtalet och vi vågade fråga om vi inte förstod. Genom dessa två förutsättningar blir vi effektiva. Både i produktion och i utveckling av relation.

Ett exempel på hur abstraktionsnivå påverkar möten är kontrasten mellan två olika sorters möten som jag haft senaste veckorna. Dagens möte var väl samlat. När vi till exempel pratade inom rutan Kunder hade vi ungefär samma sätt att tänka. När vi pratade om vad rutan ska innehålla för typ av lappar kunde vi hålla oss till kriterierna för innehållet i rutan. Före julledigheten satt jag i några andra typer av möten och där upplevde jag däremot att vi pratade förbi varandra. Det är ju så lätt hänt men blir tydligt i kontrast mot andra möten. Ett exempel är ett möte där vi gick igenom dagordningen för mötet och några i gruppen började diskutera sakfrågorna i varje punkt. Jag och andra försökte lyfta oss in i dagordningen igen men fenomenet upprepade sig och vi ramlade in och ut mellan struktur och innehåll. Vi bev inte effektiva men producerade ändå visst material.

Jag har lätt att flytta mellan olika abstraktionsnivåer men märker hur jag trivs i den effektiva miljön där vi är synkade.
Och där satte äääääntligen Zibanejad 1-0 till Sverige! Nu kan jag gå och sova med första guldet sen 1981. Då gick jag i sjuan och läste Buster och JVM-guld var stort :) Säger godnatt till Svenska nationalsången.

Coachen och sanningen

5 mars 2011

Jag som skrivit så mycket har aldrig skrivit någon krönika. Förrän nu :) Inte helt enkelt, men väldigt skoj! Det var tur att jag skrivit en del annat tidigare så att jag hade nåt att hämta ur ;)

coachbranschen.se finns nu min första krönika om coaching och perception. Hur svårt det är att se sanningen i sitt beteende och i sin omgivning. Vilken sanning, förresten, allt vi lärt oss och allt vi är med om är bara tolkningar ;) Coachens roll är bland annat att hjälpa sin klient att förstå detta och hitta andra perspektiv på sin sanning.

Vilken rolig uppmärksamhet

22 februari 2011

Vem blir inte glad av lite uppmärksamhet och beröm? Jag har uppmärksammats av coachbranschen.se som skrivit en fin, uppskattande och rekommenderande artikel om bloggen och dess innehåll. Inför hänvisningen till länken till peterA.se skriver de bland annat:

Alla lär vi oss nya saker på olika sätt. Vissa har akademisk teoretisk läggning, andra är praktiska ”doers”. För den som gillar det intellektuella men samtidigt roande är Peter Axelssons blogg ett gottebord!

Ett gottebord gott folk :) Det här är ett gottebord! Hade inte kunnat säga det bättre själv, men det är ett nyttigt gottebord, inte bara med sötsaker för fredagsmyset, utan som gurk- och morotsstavar som kan avnjutas dygnet runt, veckans alla dagar ;D

Perception och coaching – och en mus

16 december 2010

Det är lätt att tro att perception är den objektiva sammansättningen av de olika sinnesintryck vi tar emot med våra sinnen, att vi ser det som sker. Men vid närmare studier är det uppenbart att vi människor inte är gjorda för att göra objektiva iakttagelser av vår omgivning. Vi är skapta för att överleva och fortplanta oss, och för dessa behov är absolut perceptuell sanning inte något viktigt. En viss överensstämmelse måste naturligtvis finnas, att uppfatta ett lejon som ett vattenhål skulle inte vara någon effektiv strategi för människan på savannen. Däremot är det framgångsrikt att en trött och stressad människa inte springer uppför en brant backe i onödan, och därför upplevs backen som perceptuellt brantare än den är, eller som den upplevs i lugnt tillstånd.

Insikt om perceptuella fallgropar som dessa innebär en utmaning som coach i samtal med klienter. Mycket av samtalen handlar om att få klienten att förstå sina behov och uttrycka sina mål, men för att kunna beskriva sin situation och hitta vägar runt hindren behöver vi ibland ledas till andra tolkningar och få hjälp att minimera de perceptuella fällor som våra omedvetna kognitiva processer kan innebära. Om vi dessutom lyckas åstadkomma en samtals­miljö utan onödiga perceptuella störningar kanske vi dessutom lyckas nå större insikter och utvecklas tillsammans.

Så börjar min inlämningsuppgift i kognitionskurs nummer två, läs den på a10petax_KogF_inlup2. Jag skulle producera en rapport om ett kognitivt fenomen och koppla det till egna erfarenheter. Exempel på uppgift var att beskriva hur en trollkarl lurar oss med medveten avledning, hur kärlek och passion uppstår, när minnet sviker osv :) Jag valde det lilla ämnet att förklara de kognitiva aspekterna av coaching och tog en så stor tugga att jag var nära att storkna i tisdags kväll. Efter hjärnkramp och omtag skrev jag ur endast perceptions-perspektivet, dvs hur vi tar in sinnesintryck och vilka fallgropar som lurar runt hörnet. Jag insåg att jag har talang, och att jag nosat upp dessa effekter sedan tidigare. Nu fick jag vetenskapliga bevis på att jag gör rätt och ett spår efter mer…hur fungerar egentligen återhämtningen av minnet, och hur påverkas det av den sinnesstämning jag är i? Hur ändras minnet i efterhand av de nya minnen som lagras bredvid?

Wow, det här är så läckert :D

Vad är coaching?

21 maj 2008

Det första konstaterandet: oavsett vad vi gör och hur vi gör så ägnar vi oss inte åt manipulation! Manipulation är ju otillbörligt, omoraliskt eller olagligt.

I ett närbesläktat resonemang tangerade vi begreppet och företeelsen coaching, eller coachning som det ju faktiskt heter på svenska :) Det svenska begreppet, att skilja från de fler betydelser ordet har i sin egentliga användning på engelska, innebär att hjälpa en annan människa nå ett mål. Det kan vara att lösa ett problem, planera sin utveckling eller få ökad förståelse för en situation. Det genomgående temat i coachning är den naturliga tron på individens egen förmåga och mitt konsultativa lyssnande ur flera perspektiv.

Och, som en källa, så här beskriver engelska Wikipedia ordet Personal coaching:
Personal Coaching is a learning process. A Personal Coach may use inquiry, reflection, requests and discussion to help clients identify personal and/or business and/or relationship goals, develop strategies, relationships and action plans intended to achieve those goals. A coach provides a place for clients to be held accountable to themselves by monitoring the clients’ progress towards implementation of their action plans. Together they evolve and modify the plan to best suit the client’s needs and environmental relationships. A Personal Coach acts as a human mirror for clients by sharing an outside and unbiased perspective on what they are observing about their clients. A Personal Coach may teach specific insights and skills to empower the client toward their goals.

Wikipedias beskrivning är intressant i flera avseenden.
  Dels att coachning är en lärprocess [a learning process], det går alltså ut på att individen ska lära sig något på kuppen. Jag ser ju livet som en enda lång lärprocess så jag stimuleras av det :)
  Att jag som coach hjälper individen [help clients identify] att hitta lösningar, mål eller kunskaper är också helt i linje med min egen uppfattning. Dessutom är jag såld på aha-ögonblick :) Dels är de sköna att få själv, men då är jag ofta för överumplad för att njuta, men när en annan människa får ”aha” händer ju nåt underbart. Ögonen lyser, munnen ler, pannan kan dock ligga i kors men det kommer hos vissa en önskan om att få berätta och att få förklara det nya. Det är så skönt att få delta i det ;)
  Coachen kan använda verktyg för att hjälpa till i den här processen [may use inquiry, reflection, requests and discussion]. Lyssnandet är ju såklart superviktigt och en grundsten. Det är den hjälpsökande som pratar, inte coachen. Min största lärdom 2001 när jag bytte förhållningssätt var att hålla käft! I början var det extremt och jag sa inte ett knyst på flera månader av experimenterande, men efter ett tag kom jag tillbaka i någon form av balans. Reflektion är också ett intressant verktyg, att få personen mitt emot att reflektera över sig själv och sin situation. En av de mest fundamentala när det gäller lärandet och förståelsen, men just det har inte bara med coachning att göra.
  Coachen och dennes perspektiv kan vara extremt viktig eftersom en person kan sitta fast i ett tankesätt och behöva hitta andra perspektiv att beskriva utgångsläget med. Jag hjälper till att spegla den andres situation på olika sätt [a human mirror] och lockar individen ur sina sakfrågor till en reflektion från ett eller flera andra håll [an outside and unbiased perspective]. Här tror jag att coachens egna erfarenheter, kunskaper och förmåga till reflektion och flerdimensionellt tänkande är en förutsättning för framgång. En linje som coachar en linje har helt andra möjligheter än en kvadrat eller kub som gör detsamma. Utan att ha svaret på frågan eller lösningen klar för sig vid coachningstillfället så kan coachen se vilka perspektiv som den här personen behöver använda sig av.
  Frågan om egen medverkan i problemlösning eller målformulering som coach är ofta ämne för diskussion (har ni hört två coacher debattera med varann? ;). Ska jag lägga mig i sakfrågan eller är min roll endast gränsryttaren som rider 360 grader runt ämnet och möjliggör ett större perspektiv? Jag har svårt att se att det måste finnas en klar gräns här (vissa skolor är nämligen tydliga i vad som är coachning och vad som är till exempel mentorskap) och anser att det beroende på situationen kan finnas lägen där jag ger ett förslag eller försöker sammanfatta ett resonemang. På samma sätt som när erfarenheter och kunskaper ger coachen förmågan att hjälpa till med effektiva vinklar på situationen kan det också vara en del av innehållet i sakfrågan. Det är ju inte det coachning bygger på, men som ett sätt att snabba på en process eller för en person att komma ur en fastlåst handlingsförlamning så kan det vara ett sätt att ta ett litet steg, försöka gå åt ett håll för att sedan landa i en coachningstund för reflektion och justering av vägen framåt. Denna gång med egna erfarenheter som bränsle :)
  Naturligtvis har människor olika svårt att reflektera och se sig själva från ett annat håll. Jämför med resonemanget om linjen och ytan ;) men det är ofta viktigt att arbeta med flera perspektiv för att i de fall det behövs skapa rätt förutsättningar för vägen framåt. För vägen är riktad framåt [toward their goals] och det finns mål att nå och problem att lösa.

En inte så debatterad styrka som coach är att kunna vara ett högprioriterat tillfälle för egen reflektion eller för uppföljning av sina mål och strategier. I en alltmer stressig värld (och det projicerar jag ut på er ;) med fler och fler behövande intressenter i sin omgivning blir det svårare och svårare att prioritera sig själv och de egna behoven. Att kliva undan vardagen och sätta sig själv i ett stängt rum för att reflektera över tillvaron och göra en uppföljning av egna mål uppfattas ofta av mig som lågprioriterat och av andra som en möjlighet att få störa. Om jag inte har en annan person på telefon eller i rummet så är det fritt fram att ”får jag störa en minut”! Den minuten blir ju aldrig bara en minut utan stjäl mycket tid. Att då ha en tid med en coach är ett sätt att prioritera den egna planen och kan vara avgörande för framgång, ibland till och med en förutsättning för överlevnad.

Coach2coach som beskriver sig själva som ”Skandinaviens ledande utbildningsföretag” har en populärvetenskaplig definition av coachning ”För oss handlar Coaching om att hjälpa andra att hjälpa sig själva – att bidra till att människor presterar och mår bättre. Coaching är att hjälpa en person från ett nuvarande läge till ett önskat läge.  Hur hjälper du andra att prestera bättre?
Det är ju lite generellare beskrivet och visar ingenting om vilka hörnstenar som bygger upp företeelsen coachning. De nämner dock ”hjälpa sig själva” och ”driva sin egen process” som vi känner igen från tankarna ovan.

International Coach Federation har en kort beskrivning av en coach som:
Coaching is partnering with clients in a thought-provoking and creative process that inspires them to maximize their personal and professional potential.
Professional coaches provide an ongoing partnership designed to help clients produce fulfilling results in their personal and professional lives. Coaches help people improve their performances and enhance the quality of their lives.
Coaches are trained to listen, to observe and to customize their approach to individual client needs. They seek to elicit solutions and strategies from the client; they believe the client is naturally creative and resourceful. The coach’s job is to provide support to enhance the skills, resources, and creativity that the client already has
.”

Kort sagt en sammanfattning av det vi redan sagt. Coachen hjälper till [help clients produce fulfilling results] och är ett verktyg för individen avseende leverans och förbättring av arbete eller liv [help people improve]. Coachen är tränad att lyssna [trained to listen], vilket vi ju redan definierat som en hörnstolpe i coachning, och dessutom anpassningsbar för olika hjälpsökandes skiftande behov [customize their approach to individual client needs]. De upprepar vår viktiga tes att det är individens egna krafter som ska frigöras eller maximeras [they believe the client is naturally creative and resourceful] och att utgångsläget är att personen själv har alla möjligheter inom sig [provide support to enhance the skills...that the client already has].

Det hänger ju ihop och och jag håller med om mycket, även om jag tycler att lärandet är för underskattat. Jag skulle vilja kombinera coachning med Action-Reflection-Learning-Change till ett evigt lärande kretslopp där coachen verkligen hjälper till med utveckling av individen!

Jag har en gryende fundering i huvudet. Bland de egenskaper som präglar en duktig coach, är hög anpassningsbarhet en viktig ingridiens? Jag har ju det och har lätt att flexibelt skifta beteende och förhållningssätt. Det bör ju förenkla livet för mig som coach :) En annan faktor som måste vara viktig är låga associationshinder, vilket ju präglar mig mycket starkt. Dessa låga hinder gör att jag lätt kopplar ett stekt ägg till en höna till fjädrar och en dunkudde och ställer en fråga hur personen sover egentligen, för alla dessa ägg måste ju göra honom trött ;) Att jag med metaforer ibland hoppar in i sakfrågan för att ställa sammanfattande frågor eller ge förslag på modeller och sammanhang ser jag bara som en fördel och en styrka och inte som ett brott mot coachningspraxisen :D

Nå, har jag rätt i mitt resonemang? Jag tycker det, men du får ju gärna tycka något annat :) Om du inte håller med, hur ska du då formulera det om du ska följa den uppfattning om coachning som du bär inom dig, så att du följer dina egna grundprinciper?

Jag manipulerar – men vem gör inte det

9 maj 2008

Åh, vilken lunch :) Såna vill jag ha mer av! Jag fick så många tankar, idéer och insikter att jag inte kommer ihåg alla, trots att jag genomfört några av tipsen från igår. Hade till exempel en löparrunda på 40 minuter med en envis granne (som kanske skulle säga 30 minuters lufsande) igår kväll för att stärka hjärncellerna. Att det sker sällan kunde jag avläsa på Emilia som imorse utropade ”Vad är det där för skor, dom har jag aldrig sett!” när hon snubblade över mina träningsskor i hallen ;)

Nåväl, vi pratade om konsulting, coachning, workshopledning och hur jag i största allmänhet kan lägga fram ett förslag till en annan människa utan att råka utför det klassiska dilemmat med ”not-invented-here” som gör att idéer som inte tänkts fram själv sällan får genomslag eller leder till någon förändring. Då var vi överens om att vi hittar ett sätt att beskriva olika scenarier, ställa frågor om behov och grundläggande drivkrafter. Ofta kommer personen vi pratar med fram till resultatet själv, och på köpet har vi fått det mer förankrat. MEN – är det då manipulation?

Vi pratade också om coachning. När jag arbetar med ett coachande förhållningssätt försöker jag att få personen jag pratar med att beskriva sin situation, sina problem och sina mål. Jag ställer frågor för att belysa problemet ur olika perspektiv tills jag känner att vi tillräckligt väl lagt ut situationen på bordet. På samma sätt pratar vi därefter om hur personen ska göra, vilka vägval och vilka åtgärder som ska vidtas. I det här läget märker jag om det finns hinder och om de är medvetna eller omedvetna hos personen. Ofta finns det något som begränsar möjligheterna, något som inte varit tydligt. Jag försöker då leda resonemanget in på det, utröna om det ligger något i min uppfattning och rätt ofta finns det något att hämta där och fortsätter jag hittar vi tillsammans något hinder som den coachade personen kan försöka eliminera för att nå sina mål. MEN mitt i allt detta är det jag som styr processen, jag ställer frågorna som leder oss vidare. Är det manipulation, och vad skiljer mot coachning?

Dels beror det på relationen. Hur långt har vi kommit, hur djupt kan vi kommunicera och vilka roller spelar vi i denna relation. Att som konsult lägga fram förslag inför en kund är en helt annan sak än att som biträdande chef presentera ett underlag inför sin chef. Det finns personer som jag alltid lyssnar på och värderar det de säger eftersom jag vet att det oftast är kloka synpunkter. Det finns också personer som jag sällan lägger någon vikt vid när de uttalar sig om något. Det är ju viktigt att fastslå. Dels att jag i vissa situationer kan vara tydlig och rak och säga hur jag tycker att vi ska göra. Men också att jag i andra sammanhang absolut inte bör lägga fram mina teser som det första jag gör. Att coacha en person innebär ju att försöka hitta den individens inbyggda förmågor och lösningar.

Det leder då ju till slutsatsen att vi måste hålla undan vissa kunskaper eller idéer i vissa sammanhang.

Då till frågan om det kan kallas manipulation. Frågan är, kopplad till titeln, finns det något sammanhang där jag inte försöker manipulera? Jag drivs ju av krafter inom mig som jag ständigt försöker uppnå. Oavsett om jag finner en glädje i att hjälpa en person nå sina mål, för att den personen sedan visar tacksamhet och fyller mitt bekräftelsebehov eller om jag gör det får att nå egen materiell vinning så har jag egna incitament hela tiden! Jag kan aldrig ta mig ur och bli helt objektiv. Det är nog heller inte någon fördel i ett konsultuppdrag eller i ett coachande sammanhang. Så om manipulation är samma sak som att påverka, då manipulerar vi alltid. Genom att prata med andra människor så påverkar vi, oavsett vad vi säger. Om vi är tysta och ser på andra personer påverkar vi. Om vi låter bli att titta på och observera andra individer i vår omgivning så påverkar vi ändå!

På wikipedia beskrivs manipulation som ett beteende vilket uppfattas som moraliskt eller juridiskt oacceptabelt av omgivningen. Nu blir det ju intressant, manipulation är alltså inte att bara påverka. Det är ett agerande där jag är ute efter något annat. Gemensamt i konsultuppdrag eller coachingsammanhang är att vi strävar efter det goda för klienten. Vi vill hjälpa någon att lösa ett problem, nå sina mål eller att få insikt. Det är ett gott syfte och i linje med en överenskommelse och inom ett förtroende. Om vi bryter något av detta och missbrukar förtroendet för andra syften som alltså inte är moraliskt okej eller bryter en lag – då manipulerar vi!

Fräckt, då känns det som att vi är på rätt sida!

Delegation i oändlighet – akta

25 mars 2008

Wow, vilken skön påsk! Stilla fjällmiljö mitt i Lappland. Bristfällig 3G-täckning gjorde det svårt att wap-surfa, och ingen PC påslagen från skärtorsdag lunch tills nu. Jag är både nöjd och stolt.

Däremot har jag arbetat med huvudet. Att mentalt luta sig tillbaka och släppa taget om de låtsasviktiga sakerna och istället engagera sig i de påriktigtviktiga sakerna gör att det skapas utrymme för nya tankebanor. Mitt i vårsolen, pimpelisen, vargleken i den nybyggda snökojan med dubbla utgångar så har jag tänkt. Nej, jag har inte tänkt, min hjärna har tänkt åt mig :) Jag har tänkt vidare på min sammanställning av lidande ledarskap. Topp-tio-listan över brister som ger allvarliga konsekvenser för vårt ledarskap börjar få riktigt många kandidater, men frågan är vilken som ska ligga i topp och vilka som får plats bland de tio värsta. Jag har under påsken reflekterat över några av dem; lyssnande, kontinuitet, handlingskraft, förändringsvilja, delegation.

Delegation har varit oftast upphoppande i huvudet. Delegation, eller ska vi beskriva det som sättet att få saker gjorda, eller kanske sk vi kalla det brister i situationsanpassat ledarskap. Eftersom jag har umgåtts med barn och vuxna tillsammans så blir det tydligt att vi kopplar olika beteende i vårt sätt att få saker gjorda till ålder. Det är lätt att vara övertydlig när det gäller att instruera barn; ”Gör det, gör det så här, nej så här.”. Jag blir i och för sig instruerad på samma jättetydliga sätt ibland, jag undrar om det är jag som behöver det eller om det är en drivkraft hos uppdragsgivaren :) Snarare det senare i de fall det handlar om att ta på sig rätt mängd kläder ;) Men generellt sätt så blir sättet som jag beskriver uppdraget på mer öppet ju äldre barnet blir, och det ger då större utrymme till barnets eget agerande och eget ansvar. Jag behöver inte instruera min åttaåring i hur hon ska bete sig för att gå till skolan. När hon var fyra, fem och sex år fick jag instruera henne tydligt i hur man går längs en väg, hur man gör när man går över vägen, vad man gör om… osv. Hennes morgonpromenad när hon nu går i andraklass kräver en hel del beslut hos henne själv, och det inbegriper mycket social interaktion med kompisar och andra människor. Det klarar hon av och det tar hon ansvar för själv. Men det har krävts träning och det har i början krävts en mängd tydliga instruktioner. Vi har också pratat om vad syftet med morgonpromenaden är och hur vi vet att hon lyckats, dvs komma i tid oskadd osv. Nu har hon kommit så långt att vi kan peka ut olika typer av mål; skolan, fritids, mormor, kompis och hon utför uppdraget med den kompetens hon har och på det sätt som fungerar bäst efter situationen.

Men, med andra vuxna. Alltför ofta missar vi ju de inledande stegen! Efter en påskhelg med mycket instruktioner blir det så tydligt att den värld jag upplever när jag arbetar är så totalt annorlunda. På så många ställen ges uppdrag på ett så flyktigt sätt att åttaåringen skulle ha sprungit till skogs och lekt i avsaknad av tydligt uppdrag ;) Det är varken instruktion, tydlig styrning eller stöd. Det är ju heller inte delegation eftersom delegation kräver en tydlig och överenskommen uppdragsbeskrivning med mål och resultat, och kanske till och med lite coaching för att hitta de första stegen till ett effektivt tillvägagångssätt. Det är ett steg längre än det situationsanpassade ledarskapets fyra steg. Vi pratar om ett femte steg, låt oss kalla det ”oändlig delegation”, eller ”Gör något bra”. Det märkliga är också att så många nappar på det obeskrivna uppdraget, den oändliga delegationen, och försöker att genomföra det. Med ett oändligt uppdrag, och mot ett oändligt mål finns risken för ett evigt misslyckande och ett resultat som aldrig når målet. Självkänslan tar stryk och stressen får fotfäste. Dit vill vi inte gå. Akta!

Oh så skönt att komma hem. Jag uppskattar alla fördelar, all bekvämlighet och den gnutta lyx vi omger oss med. Det blir så tydligt att en dusch inte får den uppskattning den borde få :) Vad finns i vår verksamhet som på samma sätt tas för givet? Jag kommer ihåg en resa till Göteborg när jag arbetade på Riksförsäkringsverket [RFV]. Jag kopplade in mig på Försäkringskassans lokala nät och fick genast (nåja) upp en lista på tillgängliga skrivare i närheten av mig. Otroligt tyckte jag då, och en lyx som jag insåg är alltför lätt att ta för given. Jag har tänkt på det under andra resor och försöker uppskatta den ansträngning som görs för att intern IT ska fungera. Det är som att städa, det syns inte när det är gjort, men det syns när det inte är gjort :) Risken finns att vi blir fokuserade på negativa avvikelser och missar att ge cred åt det som fungerar dag efter dag efter dag. Då blir vi gnälliga och inte förändringsbenägna och självkritiska. Det är en tunn linje, men jag har mer tankar som vill ut om det, men de är inte upptrasslade ännu ;) Nu ska jag njuta av att ha elektronisk post och instant messaging och annat som gör att jag kan kommunicera med människor mitt i natten :) Det fungerar och det går snabbt och smidigt och jag lär mig massor. Fascinerande!

Ja du, som en knopp i vårsolen väcker du mig- peterA, ständigt förvånar du :D