Det finns ett skönt begrepp inom kognitionen som kallas change blindness. Det handlar om att man tror att man ser allting i en situation. Vi upplever dessutom att allt vi ser är detaljerad och i färg. I verkligheten är det ju inte så :) I ögat finns ju dels ett område där vi inte ser något alls. Det är blinda fläcken där syncellerna ansluter till synnerven för transport av information till hjärnan. Trots detta tycker vi att vi ser hela synfältet utan problem. Vi kan inte se speciellt bra i periferin heller. Utanför det centrala fokusområdet ser vi suddigt och med stora optiska kvalitetsbrister. Ett objektiv med våra problem skulle aldrig kunna släppas på marknaden ;) Kanske detta har att göra med prioriteringen av vår mentala kapacitet. Vi kan inte ha full uppmärksamhet på alla sensoriska områden utan prioriterar de som är viktigast. Olika djurarter är dessutom olika utrustade som Hjärnfysik-bloggen beskriver.

Men de perifera områdena är känsliga för förändringar, och på grund av att vi snabbt kan titta till ett område där det händer något tror vi att vi ser allt lika bra. Men vi tenderar att missa saker i bilden. Testa den här filmen till exempel. Forskarna Simmons och Chabris har publicerat flera roliga filmer som går att testa.
Hinner du med att räkna alla passningar som de vitklädda gör?

Våra sinnesintryck lurar oss och vår perception har inte förmåga att förmedla och tolka verkligheten till någon sanning. Det tror jag att jag varit tydlig med, eller hur? När jag är trött och stressad låter en kökslucka mycket värre än när jag är pigg och glad ;) Men att vi aktivt kan skapa något som inte finns har jag inte grottat i så mycket tidigare. Vi människor har ju en fenomenal förmåga att komplettera bild, ljud, känsel mm för att kunna koppla till de objekt vi lagrat i minnet, och de upplevelser och handlingsmönster som kan göra att vi reagerar rätt när vi möter ett livsfarligt objekt i naturen ;) En orm som kryper genom högt gräs visar kanske bara delar av sin kropp, men vi fyller genast i delar som saknas och kan se och förstå att det är en orm, en lång och stark en dessutom!

Klicka på bilden för att se den förstorad. Effekten blir bättre då.

Men vi kan också skapa rörelser där det inte finns rörelser! Det låter ju jäkla skumt, och det är det också. Forskarna har studerat och mätt och testat och konstaterat hur vi gör och vilka delar i hjärnan som står för det här mysteriet. Men de har inte riktigt kommit på varför i hela världen vi försöker få statiska mönster som vi tar in genom ögonen att röra sig. Det är dock klart att det handlar om vår fantastiska förmåga att identifiera kanter mellan olika ljus och färger. Det är nämligen när vi skapar mönster med olika ljusstyrka i olika former som detta fenomen uppträder. Titta i utkanten av  bilden så får du se hur det fungerar. Det är dock inte alla som får cirklarna att röra sig, men de flesta har detta i sig och det är som sagt helt naturligt, men vi vet inte varför :D
Kan det vara så att detta är en kognitiv blindtarm? Kanske någon gång i historien, en liten unge föddes med förmågan att tro att statiska objekt rörde sig. Blev stark och fortplantade sig framgångsrikt. Generna med rörelseneuroner spreds.

En kognitiv blindtarm som fungerar som ett virus? Brrr…läskigt ;)

Det är lätt att tro att perception är den objektiva sammansättningen av de olika sinnesintryck vi tar emot med våra sinnen, att vi ser det som sker. Men vid närmare studier är det uppenbart att vi människor inte är gjorda för att göra objektiva iakttagelser av vår omgivning. Vi är skapta för att överleva och fortplanta oss, och för dessa behov är absolut perceptuell sanning inte något viktigt. En viss överensstämmelse måste naturligtvis finnas, att uppfatta ett lejon som ett vattenhål skulle inte vara någon effektiv strategi för människan på savannen. Däremot är det framgångsrikt att en trött och stressad människa inte springer uppför en brant backe i onödan, och därför upplevs backen som perceptuellt brantare än den är, eller som den upplevs i lugnt tillstånd.

Insikt om perceptuella fallgropar som dessa innebär en utmaning som coach i samtal med klienter. Mycket av samtalen handlar om att få klienten att förstå sina behov och uttrycka sina mål, men för att kunna beskriva sin situation och hitta vägar runt hindren behöver vi ibland ledas till andra tolkningar och få hjälp att minimera de perceptuella fällor som våra omedvetna kognitiva processer kan innebära. Om vi dessutom lyckas åstadkomma en samtals­miljö utan onödiga perceptuella störningar kanske vi dessutom lyckas nå större insikter och utvecklas tillsammans.

Så börjar min inlämningsuppgift i kognitionskurs nummer två, läs den på a10petax_KogF_inlup2. Jag skulle producera en rapport om ett kognitivt fenomen och koppla det till egna erfarenheter. Exempel på uppgift var att beskriva hur en trollkarl lurar oss med medveten avledning, hur kärlek och passion uppstår, när minnet sviker osv :) Jag valde det lilla ämnet att förklara de kognitiva aspekterna av coaching och tog en så stor tugga att jag var nära att storkna i tisdags kväll. Efter hjärnkramp och omtag skrev jag ur endast perceptions-perspektivet, dvs hur vi tar in sinnesintryck och vilka fallgropar som lurar runt hörnet. Jag insåg att jag har talang, och att jag nosat upp dessa effekter sedan tidigare. Nu fick jag vetenskapliga bevis på att jag gör rätt och ett spår efter mer…hur fungerar egentligen återhämtningen av minnet, och hur påverkas det av den sinnesstämning jag är i? Hur ändras minnet i efterhand av de nya minnen som lagras bredvid?

Wow, det här är så läckert :D

Under träningslägret till Kåbdalis plöjde jag ett antal artiklar i kognition. Jag skulle skriva en kort rapport om Kognitiva könsskillnader men blev så intresserad av de övriga artiklarna jag hittade i Current Directions in Psychological Science. Dessa artiklar är tillgängliga för universitetsstudenter men kostar pengar för övriga, vilket jag tycker är synd för det finns väldigt mycket läsvärt men det förstår man inte förrän man läst och då har man knappast betalat något för dom i förväg ;)

Artikeln hette Language, Learning, and Color Perception och skrevs av Emre Özgen vid University of Surrey, UK. Den var helt fantastisk och beskrev hur vårt språk påverkar vår perception av färg. För oss som skämtat om eskimåernas många ord för snö och läst om det i boken Fröken Smillas känsla för snö kommer det kanske inte som någon överraskning att språket påverkar vår känslighet i nyanser. Att det är samma sak med färger känns dock lite mer långsökt, men Özgen visar i artikeln på flera undersökningar som bekräftar detta.

Han beskriver den lingvistiska relativitetsteorin som beskriver hur språket påverkar och styr tanken. Med färg gäller att din uppfattning av färg, och dina minnen av färg påverkas av det språk du talar. Eftersom olika språk har olika ord för och gruppering av färgerna så är vår uppfattning av färg olika beroende på vårt tungomål. Undersökningar har visat att språk delar upp den synliga färgskalan i olika kategorier som därefter namnges. I det engelska språket skiljer man på green och blue. En engelsktalande person har därför lätt att skilja på nyanser som ligger på varsin sida om gränsen mellan grön och blå. Däremot är det svårare att skilja på nyanser inom blå respektive grön, även om det är samma avstånd mellan nyanserna! Det är coolt, och känns ju logiskt.

Människor på Papua Nya Guinea pratar Berinmo, ett språk med endast fem basfärger i språket. Människor som pratar Berinmo har alltså fem kategorier i färgspektrat och de skiljer inte på grön och blå i språket. Därför såg man inga skillnader hos Berinmo-talande när de skulle avgöra om två nyanser var olika inom det grön-blåa området. Där engelsktalande visade snabbare svarstider i gränsen mellan grönt och blått var Berinmotalande lika snabba eller långsamma i hela området. Däremot var de bättre på att skilja på nyanser som låg på varsin sida om Berinmospråkets färgområden, men där syntes ingen skillnad alls hos engelsktalande.

Det här bekräftar att vi människor är extra uppmärksamma på gränser. Det är skiljelinjerna mellan områden och objekt som vi navigerar efter, inte den stora mängden färg däremellan. Det har vi inte kognitiva förmågor att hantera :)

Det andra är att tester på spädbarn visar att vi människor föds med en förmåga att skilja på tolv olika färgområden, men att vi beroende på språk lär om oss till en trubbigare perception! Vi nedgraderar alltså vår förmåga med hjälp av språket!?

Vilka andra intryck påverkas eller försämras av det språk vi talar?

Tjänar vi på att tala ett annat språk på arbetsplatsen eller i hemmet?

Här på peterA.se har vi fått många frågor och påstötningar om årets roliga datum som visslat förbi i kalendern. Eftersom vi brukar uppmärksamma pi-dagen, och i vintras också 112-dagen, har vi uppmärksammats som en sifferintresserad blogg och webbplats :) Det är nog helt rätt, men inte hela sanningen. Siffror är inte allt, bara nästan ;)

För tjugo år sedan, på den tiden jag hade svårt att somna, låg jag och kikade på min digitala klockradio och försökte hitta räknesätt där de två första siffrorna skulle ge samma resultat som de två andra. Räkna något med timmarna och det ska bli samma som att räkna något med minutrarna alltså. Klockan 01:23 ser ju skoj ut i mönstret, men dessutom kan man räkna 0+1=3-2. Jo, jag vet att det inte är den yttersta formen eftersom jag bytte plats på 2 och 3, men jag har aldrig varit någon fanatiker :) När jag räknat ut vilka av dygnets alla 24×60 klockslag som var möjliga började jag koppla klockslagen till andra tal eller värden ute i samhället. Klockan 19:45 behöver väl inte förklaras, och kl 23.46 är ju den förra momssatsen, och 03:14 är ju som sagt pi, 16:21 bildades Sundsvall och så vidare. Jag lärde mig då att alla klockslag kan fås att representera något speciellt, och att magin i sifferkombinationen sitter i mig själv. Tolkning och perception.

Denna insikt ger oss på peterA.se ett lugn och det innebär att vi inte hugger på alla dagar eller klockslag som kan fås att representera något, eller som kan uppfattas som extra fantastiskt eller vackert. Visst var det en häftig tidpunkt 10-10-10 kl 10:10:10 eller 10-10-10 01:01:01 som är ett palindrom, då jag för övrigt var alert och på fest, men valde att blunda för klockan. I fredags hade vi ju 10-11-12 kl13:14:15 men det återkommer ju varje år under en period nu, och inte så viktigt att stanna upp för. Men, när vi firade fibonacci var det skoj och gamman, 01-01-02 03:05:08. Och den binära stunden 01-02-04 08:16:32 kom ju alldeles därefter. Nästa tidpunkt som vi kommer att fira, förutom det traditionella 14 mars, ligger en tid framåt för att signalera att livet innehåller mer än siffror. Vi återkommer i frågan när vi nått fram ti

Jag har kört igång andra kursen i Kognition på Högskolan i Skövde – Kognitiva förmågor 7,5hp. Har läst en spännande artikel om kognitiva könsskillnader som tangerar det jag redan läst en hel del om, nämligen mäns spatiala förmågor och kvinnors verbala språkkunskaper. Jag har dessutom började läsa en välskriven bok om kognitiv psykologi; Cognitive Psychology av Smith och Kosslyn. Där beskrivs hjärnan i de första kapitlen, och även om det i vissa partier kan vara riktigt torrt och tråkigt med scheman över kopplingar och annat är det rejält fascinerande. Jag läste till exempel om sinnesintryck och perception. Det är vissa grupper av neuroner i syncentrat som kan identifiera färger, och andra som känner igen kanter, och ytterligare andra som kan tolka rörelser. Om man stör ut dessa grupper kan man till exempel få effekten att man inte kan se rörelser, utan endast ett antal bilder som snabbt flimrar fram. Man förstår plötsligt inte om en bil närmar sig eller åker längre bort. Minnen av rörelser är otolkningsbara. Coolt.

Jag läste också om visual agnosia som är oförmågan att koppla sinnesintrycken till minnen av lagrade ansikten och objekt. En person med visual agnosia ser alltså allt som en frisk människa gör, men vet inte vad den ser, och kommer att ha väldigt svårt att skilja objekt från varandra. Hur veta om en flaska tillhör bordet eller är ett eget objekt?

Men det coolaste av allt var när jag googlade på begreppet och hamnade på youtube och såg en film om en kille som på grund av cancer blivit blind i treårsåldern. Han började använda ljud och öronen istället, och kan idag ”se” så mycket att han kan röra sig obehindrat inomhus, cykla, spela basket och mycket annat.  Han klickar sig fram och kan genom ekon från omvärlden skapa sig en bild av vad som omger honom. Fantastiskt.

Det jag ska göra härnäst är att källgranska filmen, för den känns lite för bra för att vara sann ;)