Människor är bräckliga medan virus och sjukgymnaster är hårda. Men det är nog tur att den kontrasten finns, annars skulle vi ju aldrig känna oss starka. Om vi aldrig fick känna oss svaga någongång :) Jag har fått mycket reaktioner på mitt förra inlägg om hur jag mår just nu och hur jäktigt det är med alla bollar i luften. Det var nog inte menat att vara så starkt skrivet och jag mår väldigt bra mitt inne i stormen, trots förkylning, trötthet och onda ben. Det som skiljer min situation idag från tidigare tillfällen med stressymptom är tre saker.

För det första har jag medvetenheten på ett annat sätt. Jag känner mig själv bättre idag, och jag vet hur jag beter mig och hur jag reagerar på olika context. Det är inte förvånande att jag fortfarande har väldigt många järn i elden, för det är ju så jag vill ha det. Det är ju då jag trivs. En av de viktigaste insikterna jag fått under de senaste två åren är att jag tenderar att kritisera mig hårt för mina upplevda misslyckanden. Ordet ”upplevda” är nyckeln i den meningen eftersom det inte handlar om någon objektiv sanning utan min egen fåfänga jakt efter perfektion och att uppnå mina högt ställda krav och önskedrömmar. Eftersom jag vet hur jag är kan jag numera skratta åt och med mig själv när jag försöker kritisera mig för något ”misslyckande”. Jag tycker ju om mig själv för den jag är, och vet att jag dessutom ofta gör bra grejer. Så medvetenheten är viktig.

För det andra har jag öppenheten att berätta och lyssna. Jag berättade om läget på vårt möte på jobbet i fredags. Jag skrev om det här på bloggen och jag är dessutom öppen med mig själv om det jag ser hos mig själv. Jag är väl inte lika bra på att ta emot råd och lyssna på andras uppfattning ;) Det är svårt att någon annan ska komma med råd eller försöka coacha fram ett nytt beteende hos mig. Jag uppskattar försöken och jag märker ju att jag går i försvar. Jag arbetar med att vara öppen för yttre påverkan men som sagt, det är en utmaning, en viktig utmaning.

För det tredje så försöker jag att göra något. Jag fattar beslut och jag påverkar och jag prioriterar. Jag slog av och var hemma en dag för att kurera själ och kropp. Jag är förkyld och höll mig i sängen under helgen och mestadels igår. Jag har inte arbetat under helgen, inte ens startat datorn. Bara en sån sak :) Jag har kurerat mina onda ben som beror på en dysfunktionell höft. Jag var hos den tuffa sjukgymnasten imorse och blev knådat och bräckt och studerad. Smärtan är över och jag känner inget när jag är civil.

En av anledningarna till att jag har haft det lite körigt, men också en av anledningarna till att jag mått så bra är ju löpningen. Innan jag blev förkyld, så nådde jag mitt mål med höstens träning. Jag sprang en mil på under 50 minuter! Efter veckan med Sundsvall42 då jag inte hann springa ett enda dugg stack jag ut på ett pass på söndag som jag trodde skulle vara ett tempopass på 8-10k för att rensa ur kroppen, men jag kände mig så stark och såg på klockan att jag var så snabb första kilometern att jag ville testa och se hur fort jag kunde springa. Jag tryckte på lite hårdare och körde min milrunda. Utan att vara slut i mål eller på annat sätt förta mig kom jag in på 49.16 på 10k :) Helt utan smärta i lår och höft, och utan smärta i vader eller benhinnor! Att vila en vecka var perfekt uppladdning och jag var i grym form. Veckan därefter sprang jag 8 tunga kilometer och blev sedan förkyld.

Kanske det var ett tecken på att jag behövde ta det lugnt och vila, eller tog jag ut mig så mycket att jag blev mottaglig för ett sketet förkylningsvirus. Oavsett vilket så får jag ta det som en välbehövlig vila för både kropp och själv och njuta av ett mål väl uppnått :)

Ser på Smartare än en femteklassare på hotellrummet i Duved. Är för trött för att göra nåt annat, och att vara social i grupp tar på krafterna :) Sen spelar det väl in att vi gick upp före sex i morse, att vi var ute i kylan i elva timmar och att vi burit skidor och peppat tävlande barn… Tjejen på tv fick just frågan ”Vem fick stentavlorna på berget i Sinai?”. Hon svarar ”Moses, för Abraham hade ju barn!”. Svaret är rätt men med fel motivering. Vadå barn, vadå stentavlor, vadå logik?  Det borde vara poängavdrag, basta!

Skumt att det drar energi att vara i grupp. Men man kan bli kognitivt stressad, vilket är överbelastning i de mentala processerna. Människans hjärna växte kraftigt i människans utveckling på grund av växande grupper som krävde större hjärnkapacitet för att hålla koll på alla kontakter och relationer som kan uppstå (Gärdenfors - Tankens vindlar). Vi är duktiga på att navigera i sociala sammanhang. Med X måste man tänka sig för, och med Y kan jag prata om… men Z vill jag helst undvika… Och när jag umgås med X och Y samtidigt så uppstår alltid … och då måste jag … :)

Det som är extra spännande är att vi har umgåtts i en så individuell sport som slalom. Varje åkare tävlar för sig själv och sin egen tid och sin egen placering. Det finns i och för sig ett lagguld att vinna, men det handlar rakt av om de individuella insatserna och det finns inget i tävlingsmomentet som handlar om att ge upp något av sin egen framgång för att hjälpa fram en lagkamrat. Däremot kan lagen erbjuda andra möjligheter som inte en individ kan uppnå själv. Det finns ju några konkreta anledningar, som träningspartners, att dela på tränare och utrustning och att få praktisk hjälp i samband med träningen. Hälsingland har visat upp ett fantastiskt maskineri här på Lilla Världscupen i Duved med gemensam hantering av skidor, åkare och transporter.  Men det finns andra aspekter på lag också. Känslan av att tillhöra en grupp, att vara betydelsefull och att vara omtyckt är väldigt viktig. Där är Nolby Alpina väldigt imponerande. Laget är uppskattande och busigt, bekräftande och känslomässigt och i motgång finns både tröst och energi att hitta i laget. Det är unga människor vi pratar om, men de är väldigt mogna i det här fallet. Ledare och vi övriga vuxna har också mycket av detta i vår samvaro. Det är det som gör det roligt att vara med, även om det kan vara kognitivt tröttande :) Vi är dock individuella i vårt praktiska upplägg, där är Hälsingland ett helt annat djur på savannen ;D

Medelpad däremot, når inte alls upp till samma anda. Landskapet Medelpad är ett lag som tävlar mot andra landskap, och det består av tre klubbar, men av gemenskapen jag nyss beskrivit finns inte mycket.  Det finns många symptom och exempel på det, men det intressanta är egentligen hur de olika systemnivåerna kan visa upp så olika beteende. Det är ett skönt exempel på hur dynamiska system fungerar. Vad som är de undre delarnas betydelse och vad som beror på ledning och övre systemnivåer går inte att avgöra.

Oh, nu är det ”Vilka fyra färger finns i samernas flagga?”, måste sluta ;)

Jag går i terapi. Det är fantastiskt. Nja, det är ju jobbigt och svårt och jag som ska ha kontroll, eller åtminstone förståelse för processen hela tiden har en stor utmaning i att släppa och åka med och lita på att vi är på väg åt rätt håll. Jag har dock varit tydlig med, och fått hjälp att klargöra vad jag vill och vart jag ska. Vad som hindrar och varför det hindrar behöver jag hjälp att reda ut och det är terapeutens roll.

Vi har gått igenom många aspekter av mig och mitt beteende, men just det fantastiska att få en lyssnande person som är objektiv och som inte har en massa historia tillsammans med mig.  Hon behöver ställa en massa frågor, hur då, hur kände du, berätta om dina tankar, vart leder det och så. Det gör att jag, efter den lugngörande meditationen i inledningen kan reflektera och se nyktert och klart på den jag är, det jag gjort och det jag varit med om.

Jag har insett att jag varit fruktansvärt pressad under en längre tid. Jag har gradvis minskat min reflektion för var dag som gått, tills den nådde sitt minimum för några veckor sedan. Jag minns att jag skrev om det för det var en otäck upplevelse och inget jag vill känna igen. Som att sitta inne i en svartmålad guldfiskskål utan att veta vad som fanns på utsidan och utan förmåga att kliva ur och se på skålen från andra hållet. För det andra hållet – det är ju det jag är, och det är ju det jag lever för. Det är lurigt när arbetsbördan ökar gradvis som det var för mig under ett års tid, och det är extra förledande när det går bra och går bättre. Framgångens sötma har en förmåga att skyla över väldigt mycket negativt. När stressen samtidigt minskar reflektionskapaciteten så tar de varandra i hand och leder rakt ut i… darkness.

Att jag fick kroppsliga och fysiska symptom i våras och efter semestern var nog snarare kraftfulla rop på hjälp från min kropp, och inte bara irritationsmoment som jag ju upplevde tinnitusen som, och viktminskningen och tröttheten och irritationen och prickarna för ögonen och annat som dök upp av och till. På slutet mer till än av. Jag märker att jag mår bättre av att få distans, men jag märker också att jag fortfarande bär på symptomen. Ökande pip i öronen och fortfarande svårt att hålla vikten. Även om tillvaron är lugnare nu, med mindre ansvar och mindre press, så är den oviss och att arbeta hemma utan kontakt med andra vuxna på dagarna ger sina egna stresseffekter.

Men att reflektera över detta och få distans till allt som händer och alla som påverkar är fantastiskt och jag ger rådet till alla i samma situation. Ja, den situation vi kallar livet :)

Leta upp någon du inte har en etablerad relation med, som lyssnar objektivt och som kan bli ditt verktyg för utveckling.

Tackar som frågar. Synd att klaga.

Jag fick en kommentar på Kapp Ahl förra veckan. Kapp Ahl :) Du verkar ha mycket att göra. Din blogg är ju död! Det stämmer precis det. Just nu är det ruggigt att göra. Det har dessutom varit ruggigt mycket tänka på och känna över utöver allt att praktiskt göra. Märkligt, men jag har för en gångs skull sovit bra under en stressperiod. Annars har jag legat vaken och vaknat tidigt och grunnat och tänkt, ja nästan förjagats av grubblerier. Så ikke denna gång. Däremot har jag gått ner i vikt, sover massor men är trött ändå och den regelbundna löpningen ger ingen effekt i motion. Jag äter som en häst för att ge kropp och hjärna energi och jag sover som en gris för att ha krafter till dagens mödor.

Vi organiserar om :) Två nivåer samtidigt också. Jag är dessutom sedan en period tillbaka ensam chef på kontoret, så arbetsbördan är minst dubbelt så stor som den varit tidigare, och nu med all förändring som en gräddklick på smultronglassen ;) Som i alla omorganisationer så hamnar vi i olika beteendemönster, och ingen går orörd igenom. Det är rätt kul att se, i de stunder jag orkar reflektera, och jag är mitt uppe i det. Stressad, svårt att tänka strategiskt, otroligt rädd om min tid. Och så rädd om min tid att jag ibland reagerat för hårt när jag hamnat i fel möte där ingen behövde just mig :) Och ändå försöker jag göra mig tillgänglig för alla som behöver, trots att mitt beteende kanske signalerar något helt annat. Jo, det var min reaktion det :) Jag ser andra som blir nybekymrade över urgamla problem, roller som slutar fungera trots att inget ännu hänt, rykten som sprids snabbare än vinden och, kanske mest imponerande, en väldigt stark empati mellan alla som påverkas.

Men nu har jag orkat. Jag har uppdaterat den gamla bilden här ovan. En skön höstblid med vackra färger. Rött och grönt i symbios och konflikt. Hösten i ett nötskal :) Två komplementfärger som existerar i starka mönster på var och vartannat träd. Bilden är höstfärger bredvid en liten sjö ovanför Fatmomakke tagen nu i höstas i sambdn med en fiskeresa.

Jag har startat en ny termin i sociologi, och läser nu Sociologi Gr (B). Lite kärvt att starta mitt uppe i omorg, men eftersom det handlar om min vardag så är det ändå hanterbart att plugga samtidigt. Första temat handlade om Bourdieu och hans teorier om fält och kapital och habitus. Enormt fascinerande. Han har förskat på amatörfotografer och hur fotograferande och fotografier spelar en viktig roll i familjebildningen och sammanhållningen inom släkt och vänkrets :) Snacka om självmål. Eller straffspark. Fotografiet är en symbol för familjen, kring vilken medlemmarna integreras och bekräftar varandra och familjen som enhet. Ritualerna är viktiga, från dopbilder (detta hämtat från Frankrike 1920-1960) till konfirmation till bröllop. Att delta på dessa bilder är obligatoriskt, att neka är en skymf. Att vara med är ett välkomnande och ett bekräftande av att tillhöra gruppen. Amatörfotografens främsta uppgift är att bekräfta och stärka dessa band mellan alla dessa människor. Jag som trodde att jag gjorde det för att det är roligt att få fina bilder ;)
    Kopplingen till jobbet är uppenbar och smärtsamt vacker. Vi genomförde ett projekt där vi fotograferade alla oss anställda. Bilderna sammanställdes till en bok, till vilken alla ombads skriva något som representerade dem. Därefter tryckte vi boken och delade ut en till alla anställda. Bilderna skrev vi ut på små kort som vi satt upp på kontoret. Dels i sammanfattande form, men också i projekt/grupp-form på en stor tavla mitt i landskapet. Snacka om landskapsfotografi ;)
    Vi har varit lite dåliga på att följa upp detta på slutet men grundidén är genial och ger enorma effekter. Vi har lyckats skapa en sammanhållning och ett enkelt begrepp av vilka VI är. Vi definieras av en mängd attribut och symboler. Bilderna och boken, kontoret, redovisning av ekonomi och verksamhet, kultur och beteende mm. Alla dessa attribut skapar och bekräftar oss som grupp och gör att vår bild av tillvaron blir tydlig. Det blir tryggt och självklart vilka jag tillhör. De vet vem jag är och jag vet vem de är.
    Det närmaste jag kommer är ”lagret” på Försäkringskassan som var en unik grupp under en unik tid. Jag gjorde musunderlägg speciella för oss, och vi hade egna namnbrickor osv. Allt för att definiera och särskilja och bekräfta. Stark integration och tydliga gränser.

Ibland för tydliga och för starka, men det är en helt annan sak :o)

I denna mörka tid, med finanskriser och märkliga bonushistorier, är det skönt att släppa kontakten med allvaret och det alldagliga och istället låta fantasin vandra iväg med hjäp av goda historier.

I onsdags var jag äntligen och såg på Watchmen. Vilken film! Jag har absolut inget annat att säga än Se den!

Ikväll sitter jag och slötittar på Harry Potter And The Order Of The Phoenix :) Jag gillar ju böckerna, och tycker att filmerna är rätt okej, om än lite väl övermoraliska och lätt putslustiga. En kvart in i just den här filmen så invigs Harry i de hemska nyheterna han sluppit ifrån under början av lovet på Privet drive. Sirius och Lupin berättar för Harry att Fudge, högsta ansvarige på Ministry of Magic, driver en hård linje mot alla som tror och talar om att Voldemort är tillbaka. Han har ingen förståelse för andras åsikter, och han har inget förtroende för ledarna varken i sin egen organisation eller i övriga trollkarlsvärlden. Harry blir förskräckt och tycker att det är hemskt och utbrister ”Va? Ingen vettig person skulle…” och Lupin konstaterar ”Exakt. Fudge saknar vett…” och han fortsätter förklarande ”Det har förvridits av fruktan. Rädda människor gör hemska saker”. Det här leder till att den hemliga sammanslutningen som Harry just träffat, The Order Of The Phoenix, kämpar, inte bara mot Voldemort och hans anhang, utan också mot det egna ministeriet. Den dubbla fienden gör striden onödigt slitsam och istället för att samla sig mot den gemensamma Voldemort sätter man upp hinder och bekämpar varandra i ivern att ha rätt, och rädslan att ha fel och få stå med byxorna vid smalbenen eller skägget i brevlådan. Ju starkare insikten om att jag har fel, och ju värre konsekvenserna blir av att jag inte insett det tidigare – desto starkare blundar jag för sanningen.

Det här är ju himla spännande! Jag slog av filmen en stund och reflekterade över dialogen en stund. Under stark press, med ett tungt yttre hot och möjligen en svag självkänsla och tro på den egna kapaciteten utvecklas en stark rädsla, en djup fruktan som påverkar förmågan hos vem av oss som helst att fatta kloka beslut och att våga ta tid och hjälp till goda underlag. Det vi i lugnet och harmonin trodde så starkt på, delaktighet och öppenhet, förbyts till osäkerhet och tystnad och enskilt beslutsfattande utan inblandning från berörda. Tänk om de skulle se att jag inte har en aning om hur Voldemort ska bekämpas? Då riskerar min auktoritet att raseras och min makt tillintetgöras. Det som är så spännande är att det i finanskrisens spår säkert finns massor av företag och organisationer där detta händer – just nu! Rädda människor gör hemska saker, det stämmer verkligen. Satt under stark press och med stor arbetsbörda utvecklas en stress som slår av många av de hjärnfunktioner som behövs för att tänka kreativt och hitta nya lösningar, som engagerar och involverar de som kan hjälpa till att lyfta och säkerställa framgång. Denna starka yttre påverkan är att jämställa med en rytande grottbjörn på en meters avstånd som startar så många biologiska aktiviteter i kroppen att det enda som fungerar är spring eller slå. Om det så är på bekostnad av grannen eller ungen som står i vägen, så ska jag slippa undan! Den biologiska drivkraften handlar ju om att det är mina gener som ska vinna, inte dina. Då blir jag oresonlig och trångsynt. Dessutom är ju situationen här och nu, problemet ska lösas på väldigt kort sikt! Det spelar ingen roll i mötet med grottbjörnen om jag måste lämna kvar påsen med de läkande örterna som jag behöver för att klara mig på sikt, jag ska överleva här och nu! Programmet i hjärnan riktas in på att ta in tydliga signaler och agera sekundsnabbt.

På samma sätt riskerar vi chefer att hamna i samma situation på jobbet inför de enorma risker vi kan drabbas av med en värld som ser ut som den gör just nu. Om vi snabbt i rädslan över en för stor kostnadsmassa gör oss av med de överdådiga tjänstebilarna eller den betalda hemhjälpen – då har vi väl agerat rätt. Men om vi i fruktan över att bli ertappade med kraftigt försämrade marginaler hemlighåller nulägesanalyser och detaljstyr eller överkontrollerar - då är vi på fel väg. Ingen kan vara överallt, och det gäller att fortsätta lita på sin organisation. Det gäller att försöka doppa huvudet i handfatet, hålla det så kallt det går, omge sig med många goda rådgivare, lyssna och intresserat ta till sig åsikterna, och därefter agera enligt en plan, med längre horisont än för dagen och med ett tydligt mål i sikte. Då får kreativiteten spelrum, och då väcks engagemanget.

Rädda människor gör hemska saker.

Wow, käkade en fräck lunch på Mittuniversitetet idag med min lärare från Sociologikursen :) Undrar om man får göra så, men jag gjorde det, eller jag menar, vi gjorde det, och det var hur trevligt som helst. Kattis är supersmart och har koll på en massa grejer som jag inte har koll på. Och det må låta arrogant, men det är skönt att träffa människor som kan mer än mig själv ;)

Nåväl, utöver allt annat trevligt och intressant kring jobb och forskning så pratade vi om mitt sätt att skriva. Jag har ju så förbannat svårt att hålla mig till sidmängden :) Nån som är överraskad? Vi pratade om ett vetenskapligt skrivande med en logisk uppbyggnadsform som med ordning och reda och goda mått med pedagogik för fram alla teser till en grandios slutsats :) Jag är ju tvärtom, och jag börjar gärna med en tanke och följer dess virrfärder på papperet tills allt jag vill ha sagt är nedtecknat. Då smäller jag till med en metaforisk slutsats som sammanfattar allt i en märklig liknelse och så är jag nöjd.

För mig är det sättet att skriva inte så konstigt. Det är ju så jag tänker. Jag hittar en tanke. Eller, nej förresten, en tanke hittar mig ;) Den tanken väcker sedan en kedjereaktion av tankar och känslor som på olika sätt tar sig uttryck och mening. Jag försöker att hinna med att skriva ned eller berätta dem (som jag gör just nu eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva härnäst (som den här lilla parantesen till exempel som liksom kom till av sig självt (och nu är det här på väg att bli riktigt förvirrande och lätt schizofent så vi behöver sluta med paranteserna ;))) allteftersom fler och fler områden i skallen vaknar till liv. Och som sagt, har jag tur när jag är klar så har jag fått fram något som någon annan kan förstå och dra något vettigt ur. Har jag otur, och det händer oftare än vad jag förstår, så har jag medmänniskor som kliar sig frustrerat i huvudet och undrade ”vad var det där” :D

Men, nu kommer jag, senare i delkursen Vetenskaplig metod att få lära mig att skriva logiskt och i ordning och bygga upp ett resonemang så att ni kan följa mina irrgångar ;) Det blir ju riktigt spännande, och ytterligare intressant blir det att se om jag, som är så adaptiv, kommer att ändra mitt sätt att prata. Som det är nu hänger jag upp imaginära loket-dockor (ni kommer ihåg Loket Olsson i Bingolotto som hängde upp en liten docka på den låda som den vinnande personen i telefon valt, just för att komma ihåg var han var när han fortsatte surra med vinnaren) för att komma ihåg var jag började en muntlig bisats ;)

Nåväl, utveckling förnöjer. Jag som hade så hög stress och så lågt självförtroende i  morse för jag kände att jag inte hängde med och fattade kursen och inte fick nåt grepp. Nu känns det bättre, inte bara för skrivningen, och jag inser att jag kan mer än jag tror och att det inte alltid är texten på papperet som är huvudsaken utan de tankegångar som använts för att få ner bokstäverna och meningarna.

Det finns mer att läsa än det som står skrivet, och det var coolt att förstå att det också gäller inlämningsuppgifter. Och i det här fallet också blogg-inlägg ;) Riktigt coolt :D

Hurra vad jag är bra! Och så skönt att jag har så många omkring mig som kan mer än jag ;)

Jag har just avslutat en av de slappaste kvällar jag upplevt på länge :) Efter att ha hämtat Victoria, handlat hämtmat, ätit på filt i trädgården, promenerat i skogen och fotograferat häckande fåglar och smugit på gäckande rådjur, gått och hämtat lillasyster, gett barnen kvällsmat, sett till att få dem i säng, dammsugit och snabbsvabbat (!) och tröstat en drömrädd Emilia som fick lägga sig och somna om i pappas säng – så har jag inte gjort ett skapandes grand.

Med en kopp te och ett glas juice, två rostade mackor fann jag mig slösurfande på digitalboxens hårddisk sökande efter nåt inspelat att se. Mythbusters var slut och hockeyn var ointressant, så jag hittade en film med Harry Potter, och förtjust som jag är i den bokserien så började jag kika, och jag fortsatte och sen tittade jag mer. Om jag skulle vilja så finns det massor av budskap även i den filmen som det går att tolka och översätta till vardagen både privat och på jobbet. Men jag vill inte, det här är ju en slapparkväll så låt den bara vara slapp. Så skönt att jag inte per automatik springer in i dom tankarna :) Phuh…

Men, jag hade ju tänkt fortsätta med deklarationerna och boksluten för 2007 och jag hade tänkt skriva av mig anteckningarna från rapporteringsmötet förra veckan (!) och jag ligger efter med tre-fyra utvecklingssamtal som ska sammanställas och jag har ju ännu inte fått alla underlag för att göra en rättvis analys av det ekonomiska läget så jag hade också en tanke att surfa in på nätet och leta efter underlagen själv och dessutom så måste jag fixa bilder till avslutningen och stryka en vitskjorta till fotograferingen imorrn och…

Nja, som Victoria börjat säga till sin pappas förtret ”Det är skit samma” :) Jag gjorde inte ett skvatt, nja, jag kollade förstås mejlen och såg kommentaren om löneprocessen, och begäran om semesteransökningar och en konstig liten kill-notes-applikation som jag inte vet vad jag ska göra med. MEN det var bara i en minut och sen loggade jag ur! Nu ska jag leta upp lite skönhetssömn. Ska ju se proper och distingerad ut imorrn. De gråa stråna blev ännu fler i tisdags när jag klippte mig…så vi får se hur detta går…

Men det finns ju dom som tycker att det är snyggt med grått. Varför nu det skulle vara viktigt ;) men ryktet om min fåfänga och mitt bekräftelsebehov har nått längre än jag fattat ;D

Just nu är jag ruggigt stressad. Hade laptoppen uppe för at tjäna lite tid i hissen imorse. Det är tre trappor :) Jag fick kommentaren att det såg ut som att gränsen var nådd och med erbjudandet att ringa jouren för stresshjälp ;) Även om jag tagit upp pcn för att den inte skulle bli överhettad där den påslagen låg i väskan och för att vara förberedd inför utvecklingssamtalet jag var lite sen till så är ju analysen korrekt. Det är ruggigt mycket att göra och jag har lite svårt i prioriteringen eftersom jag glömmer en del viktiga grejer, som plötsligt poppar upp och kräver akutåtgärder (som den här upphandlingen som ska in imorrn :)

Jag har också fått kommentarer om varför i hela fridens namn jag satt och skrev om jäkten till flyget, på flyget och på väg hem i måndags. Jag insåg då att min reflektion är viktig, även om den sker i skriftlig form, och att den fyller ett behov hos mig för att få klarhet och för att pysa ut. Det dämpar den akuta stressen och gör det lättare att andas och att tänka. Om det nu hjälpte till att komma hem snabbare och säkrare vette gudarna ;) SAS kan väl ingen påverka… Men samtidigt är jag lättad över att reflektionen inte bara fungerar i stress, den är en förutsättning för att jag ska klara av att hantera stressen. Så ju jävligare det blir, desto mer behöver jag reflektera ur mig :)

Skönt, jag har hittat ännu en anledning till att skriva här, även saker som inte alltid är så smarta att de behöver komma med i min dagbokslista över insikter jag måste lagra till den kommande boken. Jag kan formulera ord som bara är ett uttryck för en känsla, en upplevelse eller en liten annorlunda anekdot.

Häpp, här är jag igen, gläder mig själv med mina insikter :D

Just nu vill jag:

• Hitta fler användningsområden för wiki-modellen. Jag är så sugen att exploatera hela webben två på ledningsfrågorna. Dels verksamhetsledning och styrning av alla slag, men också konsulting, coaching och verksamhetsutveckling. Jag är så extremt övertygad om att nätverkens, och de spridda nätverkens, tid är här och att vi kan bli ännu bättre på att använda den nya tekniken till nya möjligheter. Och paradoxen är att många av oss chefer på alla nivåer, och ledarskapskonsulter av alla det slag är sämst på att utnyttja möjligheterna. Just nu vill jag sätta stopp för det. (Apropå avdelningen för kass retorik :) Omformulerat då, jag vill alltså skapa bättre förutsättningar för att kunna ändra kulturen inom de så kallade högre ledarskikten (och apropå avdelningen för mumbojumbo ;) och nu undrar jag också om parentestecknen i smileys automatiskt avslutar en parantes?).
   
• Uppgradera hela bloggen till WordPress 2.5, men jag vågar inte :) På samma sätt som vi uppgraderar våra sajter åt våra kunder när det kommer nya releaser måste ju jag göra det åt mig själv också, men det är en stor uppgradering och jag är rädd för tiden det kommer att ta för att få allt att fungera som jag vill igen…
   
• Vara klar med alla bokrecensioner jag håller på med. Jag har ju läst en så sjuk mängd böcker som alla bara lagt sig på botten av hjärnlådan och jag skulle vilja få ur mig det och kapitalisera på den inlästa och påbyggda kunskapen. Jag har några fler påbörjade men det är en bit kvar. Jävla ambition vad du kräver av mig ;)
   
• Ha mindre att göra – för jag har ju så mycket jag vill göra :) Otroligt att jag som 40+ längtar efter pension för att få tid att göra mer av det jag vill göra ;) Då säger du som alla goda livsfilosofer, fånga dagen, gör det du vill göra redan idag. Och då säger jag, ofta!
   
• Att Brynäs håller sig kvar i Elitserien – hålla tummar – hårt!

Nåväl, en helg med mycket jobb, men med en hel del familj också. Jag är lagom nöjd med mig själv i varje fall ;)