Poster med etikett ‘Vetenskap’

Simians, Cyborgs, and Women

21 oktober 2009

0415903874Boken för tema tre i sociologins B-kurs, Simians, Cyborgs, and Women av Donna Haraway var en fantastisk upplevelse. Mycket svår och ibland väldigt snårig av hänvisningar och med ett engelskt vetenskapligt språkbruk, och någon gång också kreativt och med glimten i ögat då Haraway använder sig av egna ord och benämningar. I språket ligger makten.

Donna Haraways bok Simians, Cyborgs and Women är komplex och historisk i sitt upplägg med tanke på att det är en samling essäer som är skrivna ur en period av Haraways liv (1978-1989). Hon använder början av boken till mycket intressanta diskussioner, men för mig är det i kapitel fyra, In the Beginning Was the Word: The Genesis of Biological Theory som det hettar till. Hon beskriver fram till detta kapitel sina tankar om en socialist-feministisk teori som avstår från fysiologisk bevisföring och öppnar för kritik mot forskning med metoder och analyser som inte håller för objektiv granskning . Genom att studera djur kan vi lära oss om mänskligheten, men att vi kan använda denna kunskap till insikt eller illusion . Vi kan använda forskningen som en spegel i jakt på oss själva, men jag upplever redan här hennes kritik mot att det är vi själva som skapar den spegel i vilken vi förväntar oss en objektiv spegelbild. Diskussionerna om forskning på primater och de problem som uppstår beroende på vilken tolkning som görs av aggression, dominans och sexuell reproduktion i förhållande till den (för)mänskliga evolutionen från jägare till samlare  är intressanta men blir för mig mer intressanta som byggstenar för senare diskussioner än argument för feministisk utveckling. Hennes beskrivning av gener som materialiserad information som instruerar och konstruerar individer, vilka kan ses som ett strukturerat flöde av information och energi . En helt fascinerande beskrivning. Gener skapar beteendemaskiner, vilka vi studerar, men kanske, inom sociologin, alltför sällan förklarar i genetiska termer som handlar om att systemets mål är att maximera den genetiska vinsten. Om gener skapar individer vilka är information och energi så är interaktionen mellan individer, på det abstrakta planet, baserad på utbyte av information och energi, enligt Haraway en teori baserad på kommunikation som jag upplever som en grund för vår sociologiska forskning och där jag vid läsningen fick en första känsla av ett totalt sammanhang över det här vetenskapsområdet.

Men, i kapitel fyra, efter en skön referens till Lewis Carroll från Alice i Underlandet tar hon upp the power to name  som låter fullständigt uppenbart och enkelt, men som refererar till mer filosofiska teorier än så (positivism, subjektivism, objektivism). Att sätta ett ord på något är inte bara att kunna referera till objektet, utan att skapa objektet självt (?). Biologi, som måste ses som Haraways exempel i det här fallet, byggs upp av historier som skapats över tid. Enligt Haraway, så beskriver historierna allt vi vet om naturen och livet, och problemet är att alla dessa historier är skrivna av män, i vilken Linné listas som en av deltagarna och medproducenterna. Genom makten över ordet beskriver dessa vetenskaper en utveckling som präglas av det patriarkala system som alla dessa vetenskapsmän är del av, och vilket de allihop påverkas av i sina observationer och analyser. Haraway förtydligar med

…to set the terms of speech, are at the centre of feminist struggles in natural science.

vilket ger insikten, att kvinnor inte har särskilt enkla förutsättningar att studera naturen ur ett feministiskt perspektiv eftersom alla referenser, alla teorier och till och med uppfattningen om dem själva och deras vetenskap är påverkad och skapad av de fäder och förfäder som skrivit historierna.

I kapitel fem, The Contest for Primate Nature: Daughters of Man-the-hunter in the Field, 1960-80 ger hon exempel på vilka effekter den patriarkala dominansen över historieskrivning, teoribildning och namnsättning kan ge. Hon förtydligar att det inte på något sätt är oskyldigt att namnge objekt och fenomen, och att det är naivt att tro att inte namn och begrepp spelar en stor roll i den vetenskapliga världen, och att de vetenskapliga historierna definierar den publika uppfattningen. Här går tankarna till Bourdieu, som ägnade tankar och tid åt detta fenomen, vetenskapen om vetenskapen och hur begrepp definieras och hur de får oss att se på världen. Med en historisk diskurs inom primatforskning i ryggen, ger Haraway exempel på hur observationer feltolkas och nya falska teorier skapas(Haraway, 1991:101), och hur dessa används av nästa generation forskare för att dels tolka nya observationer och bygga vidare på existerande teorier för att utveckla den vetenskapliga kunskapen om naturen, om vilken vi har en nedskräpad uppfattning . Det är inte bara så att observationer tolkas utifrån den rådande teoribildningen, det är i vissa fall så att icke gjorda observationer skapas och fylls i för att stödja den rådande uppfattningen. Hon använder också ord som arv och lineage som kopplar till familjer och släkter, och hon beskriver också arvet efter Washburn på ett nästan vetenskapligt sätt där olika släktträd av teoretisk utveckling kan studeras. Med sina enkla teser om att naturen är konstruerad av dess observatörer och inte upptäckt naket och själv­förklarande, samt att observationer oundvikligen påverkas av gender (och klass, ras m.fl.) fick hon mig att inse två saker. Det första är att vetenskapen är långt från den objektiva modell som Bauman beskriver i sin diskussion om sunt förnuft. Bauman hävdar bland annat att det är viktigt att använda ett vetenskapligt språk, för att skilja sociologin från det sunda förnuftet. Men det är detta som Haraway pekar på riskerna med. Det andra att det blir svårt att förändra vetenskapen till att ha en objektiv syn på vår värld och oss själva. Det kan möjligen ses som en naturlig och evig kamp mellan alla aktörer i det vetenskapliga fältet, om makten att beskriva fältet och dess ingående ingredienser och därmed ha rätten att tolka världen och dess fenomen.

Haraway gör en imponerande ansats att försöka ge en bild av olika abstraktionsnivåer utifrån ett feministiskt vetenskapligt perspektiv. Hon beskriver studier av primater och de teorier om mänskliga könsroller som bygger på schimpanser, babianer och langurer, och hon pekar på problem med det patriarkala arv som denna forskning påverkas av, och vilka felaktiga teorier som rått under inflytande av en maskulint betraktande. Hon lyfter detta patriarkala arv och beskriver problemen i ett vetenskapligt avseende, och beskriver att det är historier som bygger upp vår världsbild och att dessa historier uttrycks med språk, och att makten över språket, namnen ger makten över världsåskådningen och sättet att uppfatta sig själv och sin omvärld, både som individ och som forskare. Hon lyfter sedan detta vetenskapliga problem och har i kapitel nio, Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective, en diskussion om positionerad kunskap och när hon konstaterar att hon efterlyser en

…doctrine and practice of objectivity that privileges contestation, deconstruction, passionate construction, webbed connections, and hope for trasnformation of systems of knowledge and ways of seeing.

så känns det som att det redan beskrivits av andra, men att hon inte är lika angelägen om att hänvisa till dessa, möjligen för att det är män som företräder det patriarkala släktled som hon genomgående slåss mot i boken. Jag upplevde bland annat Habermas diskussion om efter-positivism som ett liknande försök att beskriva en förståelse för ett rationellt vetenskapligt sätt att se på normativa frågor och teorier om kommunikativ handling som liknar Haraways många tankar och idéer. Men kanske främst ger denna reflektion en signal till oss blivande sociologer att allt är inte guld bara för att någon sagt att det är guld som glimmar.

Läs också recensionen på SvD, eller Lisa Deurells inlägg.

Jag är bättre än försvarshögskolan

30 januari 2009

Den undersökning som försvarshögskolan genomfört om radikalism i Rosengård har fått skarp kritik. Det visar sig nu att de som genomfört undersökningen dessutom förstört allt insamlat analysmaterial! Det första jag fick lära mig i sociologikursen var kraven på vetenskaplig proffessionalism :) Det innebär att man ska klara objektiva granskningar av sina analyser och slutsatser. Och det innebär i sin tur kravet att redovisa sitt material. Och det hade alltså försvarshögskolan missat ;) De blir därför sannolikt åtalade för detta.

Sån tur att jag har kvar, och dessutom publicerat, allt underlag till toalettstädningsrapporten. Vem vill bli åtalad, egentligen ;)

Jaha, så nu är jag metodare

16 november 2008

Äntligen klar med första examinationen på delkursen om metod! Det är ju löjligt vad stolt jag kan vara över mig själv, men samtidigt vägs det ju upp av att jag skickade in den för tidigt och nu är lite orolig över att inte ha fått med allt jag skulle få med :) Och sen, uschiamej, det var ju bara 500 ord +/- 75 ord som jag fick på mig. Och låt mig säga så här; det var ju ingen överraskning att jag skulle hålla till i de övre regionerna och ha svårt att stänga dokumentet inom ramen ;)

Jag har diktat om induktion och deduktion. Valde dock bort exemplet om Luis som i hela sitt spanska liv gjort observationer om sjöar och hav som alltid visat upp öppet vatten, vilket innebar att man var tvungen att ha en båt eller annat flytetyg för att ta sig över. När han så en kall vinter satt på en snöskoter bakom mig vid en strandkant utanför Bräcke knäcktes hans empiriska slutsatser :) Plötsligt fanns där en sjö med is! Dessutom skulle vi korsa sjön på snöskoter! Två slutsatser som inte fungerade i hans teoretiska modell över sjöar ;) Han var inte helt road när vi drog på gasen och flög ut på isen…

Jag har också skrivit om objektivism och konstruism utan att riktigt fatta det djupa i att objektivismen ser på samhället som något utanför människan som vi till fullo inte riktigt kan förstå. Aha, det är därför jag inte fattar alltså ;)

Jag har formulerat mig om reliabilitet kontra validitet och gjort det kortfattat och träffsäkert…för en gångs skull ;) Det där pratar vi ofta om på jobbet, att göra saker rätt eller att göra rätt saker. Reliabiliteten beskriver ju om vi mätt och utfört vårt arbete på rätt sätt. Validitet däremot handlar om vi har mätt rätt saker och om vi uppfyller vårt syfte.

Jaa, fasen, jag är ju metodare trots allt. Nu ska vi på statistiken och det blir skoj ;D

Jag ska lära mig att skriva – äntligen!

29 september 2008

Wow, käkade en fräck lunch på Mittuniversitetet idag med min lärare från Sociologikursen :) Undrar om man får göra så, men jag gjorde det, eller jag menar, vi gjorde det, och det var hur trevligt som helst. Kattis är supersmart och har koll på en massa grejer som jag inte har koll på. Och det må låta arrogant, men det är skönt att träffa människor som kan mer än mig själv ;)

Nåväl, utöver allt annat trevligt och intressant kring jobb och forskning så pratade vi om mitt sätt att skriva. Jag har ju så förbannat svårt att hålla mig till sidmängden :) Nån som är överraskad? Vi pratade om ett vetenskapligt skrivande med en logisk uppbyggnadsform som med ordning och reda och goda mått med pedagogik för fram alla teser till en grandios slutsats :) Jag är ju tvärtom, och jag börjar gärna med en tanke och följer dess virrfärder på papperet tills allt jag vill ha sagt är nedtecknat. Då smäller jag till med en metaforisk slutsats som sammanfattar allt i en märklig liknelse och så är jag nöjd.

För mig är det sättet att skriva inte så konstigt. Det är ju så jag tänker. Jag hittar en tanke. Eller, nej förresten, en tanke hittar mig ;) Den tanken väcker sedan en kedjereaktion av tankar och känslor som på olika sätt tar sig uttryck och mening. Jag försöker att hinna med att skriva ned eller berätta dem (som jag gör just nu eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva härnäst (som den här lilla parantesen till exempel som liksom kom till av sig självt (och nu är det här på väg att bli riktigt förvirrande och lätt schizofent så vi behöver sluta med paranteserna ;))) allteftersom fler och fler områden i skallen vaknar till liv. Och som sagt, har jag tur när jag är klar så har jag fått fram något som någon annan kan förstå och dra något vettigt ur. Har jag otur, och det händer oftare än vad jag förstår, så har jag medmänniskor som kliar sig frustrerat i huvudet och undrade ”vad var det där” :D

Men, nu kommer jag, senare i delkursen Vetenskaplig metod att få lära mig att skriva logiskt och i ordning och bygga upp ett resonemang så att ni kan följa mina irrgångar ;) Det blir ju riktigt spännande, och ytterligare intressant blir det att se om jag, som är så adaptiv, kommer att ändra mitt sätt att prata. Som det är nu hänger jag upp imaginära loket-dockor (ni kommer ihåg Loket Olsson i Bingolotto som hängde upp en liten docka på den låda som den vinnande personen i telefon valt, just för att komma ihåg var han var när han fortsatte surra med vinnaren) för att komma ihåg var jag började en muntlig bisats ;)

Nåväl, utveckling förnöjer. Jag som hade så hög stress och så lågt självförtroende i  morse för jag kände att jag inte hängde med och fattade kursen och inte fick nåt grepp. Nu känns det bättre, inte bara för skrivningen, och jag inser att jag kan mer än jag tror och att det inte alltid är texten på papperet som är huvudsaken utan de tankegångar som använts för att få ner bokstäverna och meningarna.

Det finns mer att läsa än det som står skrivet, och det var coolt att förstå att det också gäller inlämningsuppgifter. Och i det här fallet också blogg-inlägg ;) Riktigt coolt :D

Hurra vad jag är bra! Och så skönt att jag har så många omkring mig som kan mer än jag ;)

Jag behöver fler sådana helger

25 maj 2008

Wow, vilken helg! Med familjen i Stockholm helt utan jobbkontakt, och med mysig samvaro hela helgen. Favoriter som Koh Phangan med den häftiga miljön och sina läskiga åskväder, åka tunnelbana i största allmänhet och Gröna Lund där barnen nu växt till sig så att hela familjen kan åka godingar som Vilda Musen, Kvasten och Slänggungan (den lille mätaren i mig räknade åkturer och biljetter…och kan avslöja att det lönade sig att ha åkband ;)

Idag, söndag, var vi till slottskyrkan på gudstjänst. Komministern i Granlo Kyrka, Birgit Huss, höll sin första hovpredikan och barnens mormor sjöng i kören. Sundsvall dominerade slottet denna dag :) Det var vackert och känslosamt. Tankar och känslor blandades omvartannat, minnen från svunna tider och saknad av nära och kära kontrasterades av familjens närhet och planer om framtiden… Vid dessa stunder, med en tår i ögonvrån, känns det som att portarna in i mig står på vid gavel. Jag förstår varför det är mörkt inne i kyrkan, och varför alla håller nere rösten. För starka impulser utifrån skulle kunna skära som en laser i mig med den här nivån av mottglighet.

I predikan fanns mycket tankeväckande. Bland annat läste Huss ur Apostlagärningarna, 8 kapitlet. Det beskrev aposteln Filippus som möter en etiopisk hovman. Denne är på väg hem i sin vagn och studerar profeten Esaias.
29. Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.»
30. Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
31. Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Jag hajade till direkt. Poängen med stycket, som fortsatte efter händelserna ovan, var att det alltid finns tid för dop och konfirmation, men också att det ständigt krävs nya studier, fräscha funderingar och hjälp från de som kan mer. Jag kände att Birgit, som den religiösa ledare hon är, inte släpper en annan människa vind för våg ensam med sin bibel. Att läsa profeterna ensam i sin vagn skapar ingen förståelse! Det krävs läsning, diskussioner och hjälp från mer kunniga. Det sker genom konfirmation, bibelstudier eller enskilda samtal.

På samma sätt kan vi inte tro att vi ska skicka ut våra chefer och medarbetare med den nya organisationen och de omarbetade rollbeskrivningarna vind för våg. De behöver vägledning! Vi kanske inte kallar det dop och konfirmation och gudstjänst men… eller va f- nä inte svära nu när jag är så nära tron, men kanske vi skulle använda samma begrepp. Både inom religionen och verksamheten vill vi ju uppnå mål. Vi vill samla människorna och inspirerat fylla dem med hopp om framtiden, och få dem att förstå hur allt hänger ihop och hur de bör leva för att få belöningen :) Hotet om konsekvenser finns ju där, helvetet eller avskedet, men är inte på agendan i mina favoritpredikningar ;) En genial sak med den katolska grenen av kristendom är ju bikten. Jag har aldrig biktat mig, men att reflektera över sina gärningar kan ju aldrig vara fel, och att be om förlåtelse för sina synder och sedan stärkt gå ut och försöka leva bättre är ju något som vi skulle behöva bli mycket bättre på ute i organisationerna. För mycket smusslas in under mattan och tas aldrig upp. För lite återkoppling råder, och för många reflekterar sällan över sina styrkor och svagheter för att lite effektivare bli bättre och bättre.

Jag gick dessutom på en av mina favoritaffärer, International Press i Gallerian :) Hittade två spännande tidningar där, Psychologies Magazine och Scientific American Mind. Kommer med mer tankar från dessa senare, men de kopplar till resonemang som är aktuella just nu – tänk bara på artiklar som ”You’re Biased, But You Can Control It” om att vi alla är subjektiva vare sig vi vill eller inte :) eller ”Fighting Addiction” om beroende av olika slag och hur man kan och inte kan bli av med det. En superspännande artikel som jag ska studera intensivt ”The Psychology of SUCCESS – How to break free of others’ expectations” där de redovisar mer resultat från fler undersökningar som visar det här med att kvinnor som vet att kvinnor presterar sämre i spatiala test också presterar sämre i dessa test medan de som inte känner till denna uppfattning presterar bättre. Att känna till stereotyperna påverkar alltså mitt resultat om jag tilhör den utpekade gruppen. De som inte känner till stereotypen påverkas inte. Detta gäller definitivt åt fel håll men jag ska läsa den ordentlig och se om det går att peka åt rätt håll. Jag är nyfken att se hur vi kan använda detta i jobbet. Antingen att ta udden av felaktiga stereotyper eller att skapa positiva stereotyper :) Det gränsar kanske till affirmationer och kan vara en spännande kombination.

Wow, vilken helg. Huvet slappnar av och då händer det saker :D

Ny titelbild – och mer bilder

20 maj 2008

Ingen hade något svar att komma med på frågan om var förra titelbilden var tagen. Mås i motljus i Malgomaj i Lappland :) Inte det lättaste att spika, men det borde ha gått att se på tärnan ;)

Ny bild igen. Denna gång ett utsnitt av en känd bild från Barcelona. Taket på Casa Battlo är så vackert att det nästan tåras i ögonen. I samband med att jag framkallade digitala svartvita bilder till Riksförbundet Svensk Fotografis årsbok så hittade jag just det här utsnittet med den mörka spanska himlen i kontrast mot det blanka och starka taket. Det är ju så vackert!

Hade några grymt vackra tankar idag om olika sätt att ha förståelse.
– Var är din yta, sa kvadraten till linjen.
– Det är så här jag sträcker ut mig. Se så lång jag blir, förklarade den osäkra linjen med ett goddag-yxskaft-svar.
– Jag får ingen bild av dig, hur hög är du? undrade kvadraten förbryllat och tittade en gång till på linjen för att se hur det såg ut bakom den.
– Se, ibland är jag kort också. Se hur smidigt jag rör mig framåt och bakåt, kommenterade linjen som nu var osäker på om kvadraten tyckte om honom eller inte.
– Men jag behöver få en yta att se på! Hur rör du dig uppåt och neråt? fortsatte kvadraten oförtrutet. Någon gång måste väl den här märkliga individen visa sin hela yta och inte bara ena sidan till.
Linjen var nu riktigt pressad. Hur kommer det sig att han inte blir förstådd. Han har ju försökt att beskriva alla sina egenskaper. Så här öppen och tydlig har han aldrig varit.
Kvadraten var irriterad i stunden. Det gick ju inte att få en uppfattning om vad det var för filur som satt framför henne utan att vilja visa upp sin fulla form.

Vid sidan om dessa satt det en kub och reflekterade.
– Det var då märkligt vad kvadraten sätter åt linjen hårt idag då. Vaknat på fel sida, månne? Kuben kände kvadratens frustration och såg linjens försök att blidka. När linjen sidledes lämnat gruppen tog kuben äntligen till orda.
– Vad fick du för bild av vår nya vän, kära kvadrat?
– Det gick inte att få någon bild! Det fanns ingen area alls, ingen höjd att mäta, och jämfört med dig som alltid visar upp någon typ av yta mot omvärlden var den här krabaten väldigt svår att få grepp om.
Kvadraten var i bryderier, men kände ändå på sig att det fanns någon annan förklaring. Hon letade ord återigen.
– Kan det vara så att vi är olika som människor? Var det helt enkelt så att den här personen inte hade någon höjd alls!? Jag sökte något som inte fanns? Men vad är då meningen om vi inte alla kan få röra oss i alla fyra riktningar och se världen i två dimensioner?

Kvadraten sökte svar, och kuben tog chansen.
– Har du reflekterat över oss människor, min vän. Vi är ju så olika. Se på dig, en vacker kvadrat. Perfekt i sin symmetri och fulländning. Du vill att alla ska likna dig, för då är världen trygg och skön att vara i. Men alla är inte som du. Den du nyss träffade visade bara en enda sida för han hade bara en enda sida. Det var en linje, och han förstod inte dina ord om yta, upp och ner. Han förstår längd, sida höger och vänster. Du måste hjälpa honom att förstå att en linje kan ha en tjocklek, och att den kan sträckas ut till en yta. Om du förstår hur du kan göra det kommer du att skapa ytor av linjer. På samma sätt försöker jag få dig att inse att jag är en kub. En kub är en kvadrat med tjocklek som sträckts ut i en ny dimension. Utöver höger-vänster och upp-ner kan jag röra mig och förstå inåt-utåt. Jag är mer komplex, ser större strukturer och förstår mer komplexa sammanhang. Din tvådimensionella värld blir aldrig densamma när du trätt över tröskeln till det tredimensionella paradiset.

I ett hörn i rummet, i en dimension osynlig för de båda talande smög en fyrdimensionell hyperkub fram. Nyfiket lyssnade den till den alltmer kaxige och lätt arrogante kuben som lät munlädret vina.
– När du är en kub, förstår du att vi alla är olika former och att vi måste sträva efter att hjälpa de lägre formerna att växa, att förstå mer, att se de nya dimensionerna. Det är så vi blir fullkomliga som människor!
Kvadraten var nu häpen och full av vördnad inför den kloke och vise kuben. Det här hade hon aldrig tänkt på, och satt mitt i en underbar aha-upplevelse som bara växte i styrka ju mer kunskapsfrön och erfarenheter ur hennes minne som transformerades genom den nya förståelsen. Så dum hon varit. Så otroligt inskränkt hon sett på alla dessa endimensionella former! Plötsligt for en våg av värme genom hennes fyra sidor, och de fyra hörnen lyste upp.
– Kub, kub, tänk på alla punkter! Vad gör vi med dom? Vi måste ta tag i detta!

Hyperkuben log milt och tänkte på sin tid som punkt. Den tid i livet då allt var bekymmersfritt, då inga hinder syntes för höga. Perioden som linje, då utmaningarna varit endimensionella och enkla att hantera. Bristen på förståelse för helheten hade gjort arbetet effektivt. Hon hade ju varit skicklig i sitt jobb! Tårar föddes i hyperkubens alla ögon vid alla tillfällen utefter den fjärde dimensionen. Det hade varit så enkelt. Som yta och som volym hade ju livet också känts hanterbart. Den klockrena arrogans som riskerar att födas med snabba kvantsprång var endast symptom på den inskränkta livssynen som fortfarande bodde i dessa enkla former.

Som hyperkub hade hon nu förstått att det finns en plats för alla. En punkt är inte sämre än en linje. En kub är inte bättre än en kvadrat! Perioder i livet, situationer vi hamnar i, människor vi umgås med – alla kräver en typ av form. Inte alla problem behöver lösas av en fyrdimensionell hyperkub. Handlingskraft är inte ofta så ofta kopplat till långtgående förståelse och flerdimensionella reflektioner.

Jag reflekterar – alltså är jag! :D
Jag agerar – alltså gör jag! ;)

Sant eller sannolikt : Tankar kring matematik, statistik och sannolikheter

23 februari 2008


Allan Gut är professor i matematisk statistik vid Uppsala universitet och har i boken Sant eller sannolikt gjort ett mycket bra försök att förklara avancerade matematiska begrepp på ett väldigt enkelt och smakligt sätt. Som matematik- och sifferintresserad var det en skön läsning. Jag är ju ingen utbildad matematiker utan endast intresserad av ämnet till vardags. Med den här boken har jag fått verktyg till nya insikter som har gjort vissa fenomen i min omgivning lättare att förstå. Precis som Frans Johansson skriver i Medicieffekten så uppstår det kreativa upptäckter i skärningspunkterna mellan olika vetenskaper, som i det här fallet mellan matematik och organisation :)

Gut skriver om många intressanta områden i boken. Sannolikhetslära är ju t.ex. väldigt spännande och när han beskriver teorierna på konkreta sätt, som i exemplet med getterna och bilen, så blir det ju dessutom otroligt underhållande. Men det jag greps mest av i boken var det som handlade om deterministiska och stokastiska modeller. De har förklarat problemen som jag upplevt med att budgetering i verksamheter ofta slår fel när man summerar alla delar till en total. Det pratas om att alla underchefer använder ”kuddar” för att skydda sig mot negativa utfall, men det är inte hela sanningen.

Gut hjälper mig att förklara fenomenet genom att beskriva den deterministiska modellen som statistisk och den använder vi på den makroskopiska världen. Det innebär att den deterministiska modellen beskriver det genomsnittliga beteendet hos ett fenomen, och påverkas inte av slumpen. I en stor organisation så sker det statistikst sett ett antal dödsfall under ett år. Det föds ett antal barn vilka genererar föräldraledighet hos mammor och pappor. Det slutar ett antal personer och börjar ett antal personer. Dessa fenomen går ofta att beskriva med statistik och kan ligga till grund för en planering av helheten år efter år.

Den stokastiska modellen däremot använder vi för den mikroskopiska världen. Där påverkar slumpen kraftigt och vi är i händerna på sannolikhetsläran som påverkar utfallet för den lilla delen av organisationen. En chef som budgeterar för sin grupps kommande år ser det t.ex. som ytterst ovanligt att någon i gruppen skulle dö nästa år och budgeterar sålunda inte för det. Det är svårt att bedöma föräldraledighet och hur många som ska sluta i en grupp på 15-20 personer. Slumpen kan ge stora skillnader i utfallet och chefen ställs inför en stor utmaning. Under året så kommer samtalen mellan denna chef och dennes överställda chef att bli intressanta i de fall slumpen slår till och ger ett helt annat utfall. Skulle den här personen ha kunnat förutse de ovanliga effekterna eller får hon chansen att göra en ny prognos?

Det här sammantaget gör att de organisationer som använder alla gruppers budgetar för att bygga upp helhetens budget kommer att få följdfel hela vägen upp, eftersom de baserar det makroskopiska perspektivets budget på det mikroskopiska perspektivets bedömningar och det ger ofelbart skillnader! Budgeten för helheten är inte samma sak som summan av budgeten för alla delar, utan ska göras helt separat. Jag försökte att påverka budgetarbetet på myndigheten jag arbetade på när jag läste boken, men det gick väldigt trögt. Genom metaforen om gnuerna och krokodilerna lyckades jag dock plantera lite insikt och vi började arbeta med några makroskopiska nyckeltal för utbildning, avgångar osv. Det gav en enorm skillnad :) De problem vi haft varje år med att vi aldrig lyckades leverera de timmar som vi budgeterat undveks effektivt och vi träffade budgeten mycket bättre. Jag ändrade också prognosarbetet så till vida att jag gjorde en helhetsprognos för enheten istället för att summera alla underchefers prognoser. Det gick att statistiskt beskriva våra resor och uttag av de flesta budgetposter för helheten, och så använde vi underchefernas prognoser enbart till dialog i den enskilda uppföljningen.

Boken Sant eller sannolikt är väldigt intressant och är du det minsta intresserad av siffror, statistik och sannolikhet ska du läsa den. Det blir en upplevelse, jag lovar!

*Gnumetaforen (som för övrigt resulterade i att jag fick en grön tröja med rött gnutryck i gåva den 18 maj 2005 ;) handlar om en flock med 10 000 gnuer som ska vandra över den stora floden i jakt på färskt gräs. I floden ligger 1 000 krokodiler och väntar. Det är deras stora jaktsäsong och för att överleva ytterligare några månader som kommer de att äta en gnu var. Det gör att summan av alla gnuer som klarar sig över är 9 000. Det är den deterministiska modellen. Men om vi går ner i det mikroskopiska perspektivet och summerar budgeten hos respektive gnu som tänkt ta sig över så får vi sannolikt en total budget på närmare 10 000. Om vi använt den budgeten och sedan jämfört med utfallet så hade vi haft en diff på 10%! Vem ska bära hundhuvudet för att utfallet diffar från budgeten så grovt? Inte är det de uppätna gnuerna i varje fall ;) Så, budgeten för helheten baseras alltså på helt andra faktorer än budgeten för varje enskild del. Vilket i sin tur innebär att det måste finnas en über-gnu som arbetar med en deterministisk modell med statistik och de stora talens lag, istället för sannolikhet i det enskilda gnu-fallet. Häpp, så mycket lättare det blev att förstå, eller hur ;)

Grabbar i grupp

17 februari 2007

Läste idag, liggande och lätt febrig, en artikel i Illustrerad Vetenskap, om apor i Costa Rica som har lätt märkliga traditioner. Vissa apor i flocken sätter sig med varandra och stoppar vassnaglade fingrar i ögonen på varann, eller i näsan, eller i öronen och i vissa fall i munnen på varann. Poängen, enligt forskarna, är att testa vänskapen och styrkan i relationsbanden mellan individerna i flocken. Ju längre man kan sitta med en vassnaglad flockkollegas finger i ögat, desto bättre kamrat är man, och desto starkare förtroende finns mellan oss. Vi behöver inte misstro varann utan kan blint lita på varann i de fall vi blir attackerade av andra utanför flocken, eller andra apor inom flocken.

Det finurliga i detta är att jag upplevt exempel på samma beteende ikväll :) Forskarna i artikeln pekade på exempel att detta beteende finns kvar i våra gener än idag och att det visar sig när män umgås tillsammans i grupp och råa kommentarer, hån och till viss del, om än i begränsad utsträckning , fysiskt våld syftar till att bevisa för gruppen graden av gruppidentitet som respektive individ visar. Var går gränsen för lojalitet. Ställer jag upp på att bli kallad saker, spöad i pingis osv, då är jag en trovärdig medlem i gruppen. Gängbildning har säkert samma utgångspunkter men i större och värre utsträckning. Att jag åkte hem från stan ikväll efter kebaben, men före nattklubben med ”open mind”, det får väl anses som en mindre avvikelse från normen och förtroendecirkeln, och jag har ju faktisk lite feber…