Att acceptera mig själv

En kväll för några dagar sedan såg jag på ytterligare ett avsnitt i den spännande TV-serien Breaking Bad. En av huvudpersonerna satt i gruppterapi med andra självanklagande drogmissbrukare på en rehabklinik. Deras handledare frågade ”How many of you think that you can change, and become better people?”. Efter en stunds tvekan och titta-på-varandra så räckte ganska många upp handen, vilket fick handledaren att kallt konstatera att ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. De pratade sen om hur vi kan acceptera oss själva som mänskliga varelser med rätt att leva, sörja och glädjas oavsett vad vi gjort eller inte gjort tidigare i livet. Och dessutom oavsett hur vi ser på oss själva idag. Fantastiskt!

I Vinterstudion i SVT1 i lördags berättade Anders Blomqvist om vad som karaktäriserar framgångsrika spurtare inom längdskidåkningen.  Han pratade om mental träning och att det positiva och det negativa inre samtalet. Att de som kan hålla en positiv bild av sig själv och sina utmaningar lyckas bättre än de som bär inom sig en kritisk röst. Han pratade om självförtroende och att lita på sin förmåga och hur det kan avgöra en tävling på upploppet. Självklart var de elitidrottare han pratade om tvungna att ha enorma fysiska och tekniska förutsättningar för att överhuvudtaget vara i närheten av en spurtuppgörelse i ett stort mästerskap, men mellan de som är nästan lika bra tränade kan den inre rösten vara avgörande. När det verkligen gäller är det inte så lyckat att höra en inre röst som säger att du inte duger, att du inte klarar det, att det inte är någon idé att försöka.

Båda dessa resonemang väckte mina tankar om acceptans och självkänsla. Två begrepp som jag arbetat med själv under det gångna året och två begrepp som är centrala i de ledarskapsprogram vi kör. Många av oss, mig inberäknat, bär inom oss områden som vi vill förbättra. Det är inget onaturligt, inget konstigt och inget som vi bör göra någonting åt. Det är ett bra beteende, att försöka bli en bättre människa. Men, det är väldigt viktigt vilken utgångspunkt vi har. Jag har under en stor del av mitt liv sett på mig själv och det jag gjort i livet som att det inte riktigt räckt till, men det har inte varit jag som varit fel utan min utgångspunkt.

Ett aktuellt exempel från min vardag är min roll som slalompappa och fotograf. Jag började fota slalom när mina döttrar gick med i Nolby Alpina och helgerna fylldes av träning och tävling. Det var kul att testa sportfoto som ju kräver helt andra färdigheter, och dessutom annan utrustning, vilket plånboken fick erfara :)  Det  blev roligt att fotografera och jag började publicera bilder här på peterA.se i ett galleri för Nolby Alpina. Det var mest bilder på Vican och Emilia, men även några andra åkare som vi kände. När jag fick beröm och positiv feedback från föräldrar som sett mina bilder på deras åkare från tävlingar eller träningar så myste jag. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare från klubben! Nästa gång det var tävling såg jag till att fota alla Nolby Alpinas åkare, men också några fler som var nära träningsvänner till klubben. Jag fick mer beröm och det var fler som tyckte att det var fina bilder. Jag myste och det kändes bra. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare i tävlingen! Nästa gång…

Så där höll det på. Under hemmatävlingar i Nolbybacken såg jag till att bli portvakt vid bästa branten för de bästa bilderna och sen fotade jag alla åkare i både första och andra åket. Jag sorterade och redigerade och publicerade på Facebook. Det kunder vara upp mot 200 bilder från en tävling. Det konstiga var att det fyllde mig med mindre och mindre glädje och jag insåg att jag till slut inte gjorde det av passion och glädje utan av prestationskrav. För de gånger jag av olika skäl missade någon eller några åkare så var inte det okej och jag hörde min inre röst klaga och prata ner mig.

Nolbyrännan 2013 - Victoria Axelsson

Vilket ju är helt korkat :D Jag knäppte fantastiska kort på 199 åkare i stil med den här bredvid, och jag tyckte ju verkligen att många av bilderna blev bra, och av dessa var det ju dessutom många som uppskattade det jag gjorde. Men trots mina inre och andras yttre positiva reaktioner kunde jag inte ge mig det erkännandet, utan var tvungen att fokusera på den enda åkare som jag missat på grund av att jag hjälpt föregående åkare upp efter en krasch. Det var inte okej att bara vara jag – att bara vara jag och försöka vara en utforskande sportfotograf och god medmänniska. Jag hade en så hög nivå av hur ”man borde vara” att jag aldrig nådde upp!

Acceptans

Jag fungerade som den högra bilden i modellen ovan. Min nivå för godkänt låg så mycket högre än vad jag upplevde att jag befann mig att den inre rösten alltid hade något att klaga på.När jag accepterar den jag är, och kanske till och med tycker om den jag är, då kan jag med glädje och passion utveckla de områden som jag önskar mig bättre inom. Då rubbas jag inte totalt om det inte går som jag tänkt, eller vad andra tycker. Då är 25% leverans roligt och stimulerande, istället för att 75% är för lite.

Det var när jag kom på det som jag kunde börja programmera om mig. Jag försökte skratta lite åt mina fåfänga krav på mig själv, jobbade på att inte satsa så hårt, kunna allt och vad det nu är som ligger där uppe i det röda fältet. Men det blev till krav på prestation och jag försökte nå en ny idealbild som var en ny norm. Det är lätt att bli fånge i sin egen röda zon, och att se sin bristande acceptans som något som inte är okej, som är avvikande från normen och som något jag måste få bort, åtgärda. Då blir det återigen något jag är tvungen till bara för att acceptansnivån är för hög, och då blir det återigen något som den klagande rösten kan hacka på. Acceptans är klurigare än så. Acceptans är att jag tillåter mig att vara som den jag är. Att acceptera den klagande rösten. Att acceptera att jag jobbar mot mina för sjukt högt ställda krav. Att acceptera att jag inte accepterar mig själv som den jag är :) Och när jag kom ur den kluriga knuten kunde jag börja utvecklas igen. Men i den gröna accepterande zonen. Det var det som handledaren i Breaking Bad menade med ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. Genialt!

Så det var när jag gav fan i den rösten som det gick att fota med sans igen. Senaste tävlingen valde jag själv vilka åkare jag skulle fota, även om jag kände mig skyldig när jag tog ner kameran och fortsatte att ploga bana som var dagens uppgift. Och jag lät dessutom slumpen styra en hel del. Plötsligt hittade jag nya bildvinklar och jag fick nya idéer på hur det skulle gå att göra ännu roligare bilder. Men jag fick inte med alla åkare, inte ens alla åkare i klubben. Jag fick frågor från några föräldrar efter tävlingen om jag fotat just deras barn, och det var med acceptans och stolthet som jag kunde svara att jag tyvärr inte gjort det vid den här tävlingen. Ett steg mot den grönare inre zonen.

Ett tips om du vill testa det här med acceptans är att lyssna på en guidad meditation. En sådan jag har använt mig av är delad i två och finns på Youtube: Mindfulness Meditation – Acceptance of Thoughts and Feelings Part 1 och Part 2. De är ganska korta men rakt på sak vad gäller accept av tankar och känslor.

Ett annat tips är att lyssna på Alain de Botton som på TED Talks pratar om karriärångest som eldas på av omgivningens utvärdering av vår position och våra resurser som är synliga på utsidanA kinder, gentler philosophy of success.

5 thoughts on “Att acceptera mig själv

  1. Jag hade en mamma som lärde mig att ligga på den röda sidan och det har jag gjort alltid trots att jag förstår att det är inte bra men som tur är så har jag aldrig behövt spurta! :)
    Ett bra komplement är också programet som går på SVT om Sidharta eller läsa Herman Hesses Sidharta.

  2. Tror minsann att jag känner igen mig jag också, Peter. ;) Precis som mannen med alla Z:n blev jag också inskolad av en förälder.

    Var ”Breaking Bad bra? Har sneglat lite på infon på Netflix jag också men valt andra filmer varje gång. Senast ”It Might Get Loud” (för gitarrnördar).

  3. Mannen med alla z:n :) Och jo, vi har alla haft föräldrar, så även jag. På certifieringen till THE-handledare ifjol myntade vår coola handledare en skön fras som bemötte just våra föräldrar ”And they had parents too…” som ju visar att kultur kan spridas i många led. Det har gjort att jag kikar på mina barn i min tur..brrr… men ser också bra saker jag för över som tur är ;)

    Breaking Bad är väldigt bra. Vi är redan inne på tredje säsongen och även om något avsnitt emellanåt är lite lägre tempo så håller den bra kvalitet och blandar Solsidan-liknande pinsamheter med bra tjuv-och-polis-action :)

  4. Hade inte noterat att det var en TV-serie – jag trodde det var en film! :) Nåväl, har sett ett par avsnitt nu, och den är underhållande men inte helt o håller ”feel good”. ;)

  5. Pingback: Enrichment Days med Ron Luyet | peterA.se - Ledarskap, coaching och vetenskap

Kommentera