Att ge upp och komma igen

Sitter i bilen på väg söderut och reflekterar en smula. Jag är rätt dålig på att göra praktiska saker i bilen, jag menar mentala praktiska saker ;) Jag kan inte lösa problem eller klura ut svåra saker. Jag slappnar av och låter kroppen gå på automatik och fokusera fullt på körningen, så får den omedvetna reflektionen ske i bakgrunden. Det poppar dock upp mängder av tankar och funderingar i huvudet just nu. Jag tror att det beror på att jag har multipla uppdrag just nu och att det sker rätt mycket bakom ridån i skallen även när jag inte är aktiv i arbetsuppgifter i just det uppdraget. Det tär faktiskt lite på krafterna att switcha fokus så ofta. Dessutom har mina kollegor också häftiga uppdrag så att jag blir indragen i dessa också eftersom vi på IT-Arkitekterna försöker arbeta mycket med kollegiala bollplank, och det är så intressant att man lätt försvinner in i ett annat uppdrag och dess utmaningar och lärdomar :)

Ibland lyckas jag ha heldagsfokus, som idag när vi kör andra teamets andra dag i förändringsprogrammet på spelbolaget, men andra dagar blir det byten flera gånger varje dag och det är svårare. Jag har ju lätt att hoppa mellan, vilket ju är en baksida hos en av alla mina svagheter, nämligen att jag har så svårt att stanna kvar tillräckligt länge i olika områden. Jag är ju så rädd att inte hinna med allt det andra…innan det är för sent ;) Det gör samtidigt att jag snabbt kan context-switcha mellan fokusområden också.

I ett av uppdragen har vi passerat trattfasen när vi arbetat för att förstå syfte och mål och vilka förutsättningar vi har. Vi är nu mitt uppe i kartläggning och har börjat skapa resultatet så smått. Mitt i den mest hektiska snurren är det dock lätt att bli fartblind och tycka att det inte händer något och att vi står stilla :) För ett tag sedan hade vi ett möte som handlade om just detta. Vart har vi kommit, hur går det för oss… och det visade sig när vi gick igenom vårt arbete och vårt resultat att vi till och med låg lite före tidtabell. I ett utredningsuppdrag är det svårare att beräkna upparbetningsfaktorn på artefakterna än i utvecklingsuppdrag och det var denna fälla vi fastnat i. När vi tog ett steg tillbaka, fick lite distans och reflekterade över läget så återfick vi känslan av att ha övertag mot tiden :)

Efter det har jag sett på världen med dessa vi-ger-upp-ögon och haft både observationer och samtal som handlat om svårigheterna att ha en objektivt reflekterad helhetssyn på det uppdrag man sitter i. Det finns kopplingar till Barbara Rogoff som studerat kulturell utveckling och som i boken The Cultural Nature of Human Development beskriver detta som the insiders dilemma. Inne i en kulturell grupp har vi inte förmågan att se de fenomen och attribut som präglar vår grupp! Som svensk medelålders man är det svårt, ibland omöjligt, att kunna förstå vad en ung kvinna från Afganistan skulle tycka vara anmärkningsvärt med det liv jag lever och det beteende jag för mig med. Det är av naturliga skäl en utmaning. Hur ska jag veta vad som är generellt mänskligt och vad som är egenskaper hos ett samhälle som delar kultur? Det går ju inte. På samma sätt är det svårt att leva mitt uppe i ett förändringsprojekt och samtidigt ha distansen att se den progress som sker.

Då behöver vi backa ut och få hjälp att reflektera över uppdraget. Hur går arbetet med kartläggningar, dokument, modeller? Hur drivs projektet, hur effektiva är vi och hur sker samverkan med externa intressenter? Hur mår vi projektdeltagare, hur trygga är vi i gruppen och hur fungerar vårt samarbete internt och externt?

Det här är mitt bidrag till att formalisera en löpande handledning för förändringsledare. Den syftar till att dra oss ur våra uppdrag för att få distans och för att reflektera från en position utanför den situation som vi arbetar med. Så att vi kan ge upp och komma igen i en trygg och utvecklande miljö ;)

Kommentera