Det är semester och regn, jippee :) Men skitdetsamma eftersom jobbet inte hann bli klart när arbetsdagarna tog slut och semesterdagarna pockade på. Nu sitter jag och arbetar med en offert till en av våra kunder som sommarjobbar, och jag försöker samtidigt sno ihop en artikel om vårt beteende när det gäller sociala och monetära relationer och en annan om Junsele djurparks vita lejon som jag fascinerades över i helgen när vi var där och såg dem. På TV är det Michael Jackson memorial day med en nyligen avslutad minnesstund. Inte konstigt att tårarna rullar även på mina kinder, för det här med hyllningar är dom bra på jänkarna :)
Just det där med hyllningar och avslut får mig att fundera. Det är ju superviktigt, och jag pratar ofta om det. När vi rekryterar nya duktiga konsulter som vi vill ska göra fina avslut hos sin nuvarande men snart före detta arbetsgivare. När medarbetare slutar och behöver en bra exit för att få ett fint minne att hänga upp tiden hos oss på. När vi avslutar uppdrag och behöver markera med något, en rapport, en tårta eller ett möte, för att visa att nu är det slut. Vi har ett behov av att markera att en fas övergår i en annan. Och att det nya är annorlunda och innebär andra förutsättningar än det gamla. Som för att påminna oss om att bereda oss på förändring och nya tider, för att mobilisera vår kraft i nya riktningar. För att kort sagt ge hjärnan en chans att få koncentrera sig på det nya utmanande istället för att gå och fundera på den lösa tråden som hänger och dinglar efter ett dåligt avslut. Ni vet, såna där avslut som gör att man går och grubblar, skulle jag ha gjort, varför sa han så, kunde jag inte ha tänkt och sånt. Det stör och tar kraft och tid och gör att vi blir mindre förberedda på allt det där nya som vi är på väg in i.
Därför är ju begravningar och minnesstunder över våra bortgångna medmänniskor så viktiga. Det är ju inte för att hedra den döde för han är ju redan död och bryr sig väl knappast. Inte heller för att undvika att bli hemsökt av den dödes vålnad även om vi nog trodde så för sekler sedan. Det behövs ju inte heller några överdådiga ceremonier för att sänka ner en kista eller urna i marken. Det kan vi göra ändå, och varför ska jag egentligen vara med? Kan vi inte bara bli av med resterna av det som en gång var en varm och kärleksfull person, men som så snabbt bara blir till ett kallt fodral, snabbt och effektivt?
Nej, det funkar inte så. Det funkar inte så för oss själva. Det är ju vi som behöver avslutet. Vi behöver sätta punkt för det gamla kapitlet och öppna ett nytt vitt blad för att skriva nästa. Vi behöver reflektera över tiden som gått, upplevelser vi haft och gemensamma stunder och erfarenheter. Det behöver arbetas in i hjärnan och i hjärtat, och vi behöver markera för oss själva vad det är vi lämnar, och att vi lämnar. Beroende på styrka i tankarna och känslorna tar det här olika lång tid. Att lämna en fest kräver sin rutin, men är ingenting mot ett avslut på företaget, eller än större, att ta farväl av någon som stått nära. Det är mycket som ska gås igenom, minnen som ska väckas och tas upp, och det nya kapitlet ska få tid på sig att få ta mer och mer plats. Det är därför vi gör en sån procedur av det enkla faktum att en människa har dött och vi ska placera hennes kropp på därför avsedd plats. Vi behöver ritualerna och ceremonierna för att förbereda oss. Vi behöver gemenskapen och det gruppidentifierade symbolerna; kyrka, präst, gråt, kista, blommor, kondoleanser, begravningskaffe, svarta kläder, vit slips osv. för att känna samhörighet och i den känna kraften i att tillsammans orkar vi igenom detta avslut. Har dock varit på begravning där prästen ödesmättat mässat om jag ock vandrar i dödsskuggans dal och fokuserat på det enskilda sorgearbetet och hur vi söker tröst hos vår gud. Har också varit på begravning där samme prästs fru ledde församlingen med ett helt annat budskap om att sorgen måste få ta plats, men den förlamar inte, för tillsammans vandrar vi ut ur dödsskuggans dal. Snacka om olika perspektiv att se på livet :)
Shit, nu spelar dom Thriller och jag ryser in i märgen, tänker tillbaka på 1983 och Billie Jean på MTV och mitt nyinköppta album med Michael Jackson som blev välspelat. Thriller, en av de coolaste videosar som skapats och banbrytande på den tiden. Och så fortsätter han med just Billie Jean som är världshistoriens största sånger :)
Och om du nu läst allt detta om semester och Michael Jackosn och avslut så har du säkert en procedur framför dig för att kunna avsluta detta inlägg utan lösa trådar, vilket sannolikt inte är så lätt ;)
[AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6]
Ah, jag visste det, jag visste det, jag visste det :-)
Även du således.
Fast jag känner dig så väl så för mig var det inget större bekymmer att plocka ihop dina trådar, jag knöt dem lite försiktigt och stoppade dem i mappen “framtida samtalsämnen på Dragon eller liknande etablisemang”
Men jag var ju tvungen att kommentera vilket ger dig rätt i behovet av avsluta det på något sätt. 1-1 alltså ;-)
Michael Jackson var den störste av alla och det var en helt fantastisk minnesstund. Det är såna man minns och var precis på sånt sätt som han skulle viljat. Men min största låt är Dirty Diana :-) Sen vet jag inte mycket om begravningar men avslut är jobbiga. Spelar ingen roll när och med vem känns det.
Do you think Michel Jackson killed himself?
What you think about my web? http://www.easyfaxlesspaydayloan.com fast cash advances fast cash advances