Dobby-beteendet är inte framgångsrik

Bortsett från mycket annat spännande i bokserien om Harry Potter finns där en intressant husalv nämnd Dobby. Han dyker upp i bok två och hälsar på Harry Potter i hans rum, medan uncle Vernon har en affärsmiddag på nedervåningen. Dobby blir glad, nej överväldigad när Harry erbjuder honom att sitta. -Så snäll är det inte många häxor och trollkarlar som är, tillar Dobby, och inser direkt att han sagt något dumt om en  trollkarl och dennes familj. Han börjar omgående att slå sitt huvud i väggen som ett straff för den nyss genomförda skymfningen. Nere i vardagsrummet undrar alla vad det är som låter. -Det är katten, förklarar uncle Vernon. Harry försöker få Dobby att sluta men det är som förgjort, den lilla alven fortsätter med sitt självplågeri. Efter den långa pinoprocessen börjar han att prata med Harry igen, men det dröjer inte länge förrän han gör om samma misstag. Denna gång tar han tag i lampan och slår den upprepade gånger i huvdet. Deras skrik hörs ner till vardagsrummet och nu är det kört för Harry då alla nere inser att det inte var katten :)

Dobby är en självplågande alv i filmen, men det finns såna i våra organisationer också. De tar på sig all världens skuld och suger upp all olycka som svampar. Nu är ju motsatsen inte någon dröm heller, insiktslösa och arroganta personer som aldrig kan se sin egen del i något enda sammanhang. Problemet är att dessa båda ytterligheter är lika oförmögna till förbättring och ju högre upp de sitter desto mer skada gör det, men de som tar på sig skulden uppfattas (till en början) som mer sympatiska.

Dobbyliknande chefer landar ofta diskussioner om problem i organisationen hos dem själva. Så fort diskussionerna i ledningsgruppen hamnar i frågan om vems fel det är…då kliver Dobbychefen in och tar på sig skulden. -Det är ytterst mitt ansvar, så det är jag som skulle ha… är en ofta använd replik. -Det där är mitt fel, jag borde ha sett till att ha… är en annan.

Det här kan vara lite humoristiskt att vara med om för en reflekterande person som jag, att få kliva ur den bisarra situationen och studera vad som händer i gruppen när alla går fria från ansvar för fel och brister. Men det är rent ödesdigert för det nödvändiga förbättringsarbetet i organisationen. Dobbychefen suger åt sig skulden men tar sällan ansvar för åtgärderna, vilket när det uppdagas blir ytterligare en anledning att så lite på sig själv :) På samma sätt som Dobby bara fortsätter att banka huvudet i väggen utan att förstå konsekvenserna för sitt självplågeri, på samma sätt riskerar Dobbychefen att bli för fokuserad på att undvika konflikter och ta all skuld själv. I många fall är ju risken att det alls inte är Dobbychefen som ska åtgärda något utan felen ligger ute i organisationen. Om då chefen är blind för konsekvenserna så skapas en förlamning där alla utom chefen ser hur verksamheten förfaller.

Pratar vi om teamprocesser i en ledningsgrupp så stoppar Dobbychefen upp alla möjigheter till uteckling med sitt agerande. Det finns inte utrymme för några meningsskiljaktigheter och skulle det uppstå konflikter i gruppen så väljer Dobbychefen att ta det på sitt ansvar. -Det är mitt ansvar att gruppen inte fungerar, blir punkten som stoppar all möjlighet till fortsättning. Att alla har ett ansvar och att alla måste hjälpas åt för att bygga teamet är inget som en Dobbychef förstår.

Dobbychefande skapar två stora problem:

  • Det frustrerar och stressar de närmsta cheferna som inte får möjligheter att arbeta med ett normalt förbättringsarbete eftersom alla dynamiska samtal om anledningar till misslyckanden landar i Dobbychefen som suger upp ansvaret. Med deltagare i ledningen som vill arbeta med utveckling och förbättring blir situationen både märklig och jobbig.
  • Dessutom skapar det en kultur i organisationen som blir helt martyrorienterad och helt utan förmåga att samarbeta fram förbättringar. Chefer i en ledningsgrupp kliver sällan ut och öppet sågar sin dobbychef när kritik om det dåliga förbättringsarbetet poppar upp nerifrån. Till en början är lojaliteten väldigt stark, och det gör att hela ledningsgruppen gemensamt tar på sig ansvaret för att arbetet inte funkar, och så fortsätter det.

Jag har som chef suttit i den här situationen. Inte som Dobby dock, för det finurliga med Dobby är att han ju inte ser situationen och konsekvenserna. Så har jag varit en Dobby så ser jag det inte :) Däremot har jag suttit i ledningar och också varit konsult i ledningar där Dobby drivit arbetet. Det kan vara extremt stressande för alla inblandade, och jag har  insett att det enda som gäller är hjälp utifrån. Det finns inte en chans att gruppen klarar av det själva. Det måste också vara rätt hjälp, och syftet måste vara utveckling av ledningsgruppen själv. Dessutom kan mekanismer, etablerade rutiner, i verksamheten göra sitt för att göra det tydligt hur gruppen ska arbeta utan förledande diskussioner…

Ja, se vad som kan poppa upp i huvudet framför tvn och ytterligare ett avsnit av Harry Potter :) Hjärnan sover aldrig, och det är ibland skönt att veta ;)

9 thoughts on “Dobby-beteendet är inte framgångsrik

  1. Vad menar du? Vilken typ av hjälp snackar du om? Jag känner igen hur det kan vara men det är väl bättre att chefen inser sin del än tvärtom??? jag har jobbat med så många chefer som bara skyllt ifrån sig och som aldrig sett sin del i helheten och det har då aldrig gett nåt positivt! och i teamperspektivet så är det en förutsättning att alla kan ta sin del av ansvaret så att gruppen kan röra sig framåt!?

  2. Om chefer skyller ifrån sig och inte ser sin del i helheten, som @nders K skriver, så måste de väl få hjälp att inse sitt beteende och därigenom möjlighet att ändra på sig? Det man inte vet om kan man ju heller inte göra något åt.

    Men du peterA, hur gör du för att hjälpa till att öppna ögonen på dessa Dobbisar?

  3. Sitter man i en ledningsgrupp ledd av en sådan personlighet, så uppstår ju problemet med att coacha sin chef underifrån. Varför inte komma överens om att gruppen, precis som Peter menar, behöver hjälp utifrån. Kanske skapa ett ledningsgruppsutvecklingsprogram med en erfaren ledarcoach utifrån som kan studera arbetet från sidan, och som kan coacha samtliga inklusive Dobby själv? När man har sina roller i en grupp kan det vara befriande och helt nödvändigt med en ”propplösare” som inte är ”del i spelet” sas. Sådana händelseförlopp har jag ”hört talas om”! ;)

  4. Ja du Coach och @ndersK, som Hehe skriver så uppstår det fascinerande problemet med att försöka kliva ur det normala spelet och reflektera tillsammans emd den oreflekterande Dobbyhefen för att hitta en lämplig väg ut ur den låsta situationen. Problemet är att jag då är en del av gruppen och bara det faktum att vi behöver sätta oss ner för att diskutera vägen framåt, vad som kan göras bättre riskerar att kasta oss tillbaka i fällan där lampan blir en bra tillflyktsort.

    Från sidan är det ju en helt annan sak. Det som är viktigt är att få förtroendet att vara ganska långt inne i Dobbychefens säkerhetsområde, eller trygghetsområde. Det finns antagligen väldigt mycket rädslor, osäkerhet eller andra mentala olyckskorpar som kraxar vilt så fort det dyker upp hotfulla situationer. Trygghet tror jag är en viktig aspekt. Samtidigt är gränsen mellan coaching och terapi ganska tunn när vi kommer ut i gränslandet mot extremvarianterna så det gäller ju att se upp och inte gå för långt.

    MEN, som Tony Irving skulle ha sagt, så tror jag att det är de små stegen som gör det. Det är sannolikt inte bara ett Dobby-beteende med självplågeri, utan sannolikt finns det fler omogna sidor i denne persons ledarskap, och det gäller att få den här personen att börja göra saker som funkar för att börja stärka självkänslan. Allt från att träna i delegering till att lära sig samla upp åtgärder för förbättring (och träna sig i att följa upp) till att lära sig att ta hjälp… Som sagt, jag fick ju en grym träning i vilka möjligheter jag har att få assistent/sekreterar-stöd.

    Eller hur skulle du själv gå tillväga?

    Och Hehe, propplösaren är ju überviktig, jag håller med, men hur säljer du in den? Har du hört om såna lyckliga händelseförlopp? ;)

    Och som @ndersK skriver, visst är det en förutsättning att ha en person som tar sitt ansvar. Motsatsen är ju som att lära en olyssnande person att lyssna :) Hur få honom eller henne att lyssna på återkoppling i sin omvärld så att relfketionerna leder till ett ökat lyssnande? Det är inbyggt att en person som aldrig lyssnar aldrig kommer att lyssna på återkopplingen ;) Häpp!

  5. Varför inte bara ställa sig upp och skrika? Om dobby chefen inte gör nåt och inget funkar. Hehes propp lösare kanske hjälper men jag fattar poängen med att magneten äter upp iden. Skaka om situationen med nåt , skrik tills det kommer hjälp då.
    Var mer konkret peterA, vad göra, och vad gör jag som har en chef som bara skyller ifrån sig hela tiden, som lägger skuld på alla andra och som aldrig skulle ta in en propp lösare , för det är ju hon som är proppen :/(

  6. Skulle jag skrika på ett möte skulle jag få sparken :) Stämningen hos oss är inte nå vidare och kärringj..ln som är chef kan inte ett skit och trackar ner på alla och ser inte att hon är roten till allt elände vi har i gruppen :( Dessutom så är hennes gullponkar lika jä..a dom… nej, nån som har nåt nytt jobb nånstans???

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *