Reflektion och adjektivmålning

Skrev ju i förrgår en reflektion om reflektion och hur svårt det egentligen kan vara att hitta rätt i sig själv. Då handlade det om några olika perspektiv utifrån reflektion kan ske. Händelser och beteenden kontra inre känslor och tankar osv. Jag satt på skolan i ett utvecklingssamtal med Victoria och hennes mentor igår eftermiddag. Vi pratade om de olika ämnena och de ideliga förträffligheter som hade åstadkommits under läsåret :) Plötsligt kom vi in på skrivande och om vad som gör en berättelse intressant för läsaren. Victoria är en förträfflig författare och säker på miljöbeskrivningar och det var viktigt att lära sig för femteklassare fick jag lära mig!

Det handlar om att måla med adjektiven. Den text som bara innehåller ”Dom gick ut och dom … och sen så gjorde dom … och sen kom dom … och så …” blir väldigt tråkig. Om vi målar med adjektiven blir det plötsligt mycket mer intressant och vi får in miljöer i våra berättelser. Det uppstår en extra dimension ”De gick ut i den gröna trädgården som luktade starkt av liljekonvalj. De befann sig i Gästrikland, landets skönaste landskap, hem för de starka och hjältemodiga krigarna i Brynäs IF, vilka inspirerat så många. Plötsligt såg de…” med målande beskrivningar av situationer och omgivande miljöer. Detta får de lära sig i årskurs fem, och det är så svårt för oss att använda oss av i vardagens möjligheter till reflektion och kommunikation ;D

För övrigt skulle detta kunna ses som ett situerat perspektiv på berättande, att inte bara gå rakt på händelsen utan ge läsaren möjlighet att påverka händelsen med sin upplevelse av situationen och de minnen som den ger möjlighet att associera till :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *