Jag – en snackis

För en oherrans massa år sedan samlade jag på serietidningar och serieböcker. Jag hade ett par tusen exemplar, varav många förstanummer och hela utgåvor av vissa tidningar. Det fanns stora magnifika serieböcker om Walt Disney’s olika figurer och de hade samma namnsättningsmönster. Bäst var såklart Jag – Kalle Anka som handlade om Kalle och vände ut och in på honom tillsammans med ett urval av de serier som gjort honom till den han var. Det var inget Barks-fokus som i Guldböckerna eller den rena Barks-serien utan det var fokus på Kalle.

I lördags när jag var på rockfesten hamnade jag i samtal med några personer om bloggen och lite olika texter som jag skrivit. En kommentar var om mitt inlägg som handlade om min oduktiga kväll :) Det hade blivit en snackis i fikarummet! Det var lite häftigt att höra. Dels som en rent egoistisk bekräftelse och dels som en skön känsla att det faktiskt finns några som läser och funderar och att det kanske ger effekter. Tänk  om en enda person läser om det oduktiga, ändrar sitt eget beteende och skapar sig en oduktig kväll och därmed hittar kraft och andra perspektiv…? Det vore ju värt hur mycket som helst :)

Jag har sett mig som en snackis, som pratar väldigt mycket, man kallar mig verbal. Men nu har jag fått en annan beskrivning av det begreppet.

Jag – en snackis. I like!

 

Kommentera