Poster med etikett ‘Fotografi’

Att acceptera mig själv

14 januari 2013

En kväll för några dagar sedan såg jag på ytterligare ett avsnitt i den spännande TV-serien Breaking Bad. En av huvudpersonerna satt i gruppterapi med andra självanklagande drogmissbrukare på en rehabklinik. Deras handledare frågade ”How many of you think that you can change, and become better people?”. Efter en stunds tvekan och titta-på-varandra så räckte ganska många upp handen, vilket fick handledaren att kallt konstatera att ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. De pratade sen om hur vi kan acceptera oss själva som mänskliga varelser med rätt att leva, sörja och glädjas oavsett vad vi gjort eller inte gjort tidigare i livet. Och dessutom oavsett hur vi ser på oss själva idag. Fantastiskt!

I Vinterstudion i SVT1 i lördags berättade Anders Blomqvist om vad som karaktäriserar framgångsrika spurtare inom längdskidåkningen.  Han pratade om mental träning och att det positiva och det negativa inre samtalet. Att de som kan hålla en positiv bild av sig själv och sina utmaningar lyckas bättre än de som bär inom sig en kritisk röst. Han pratade om självförtroende och att lita på sin förmåga och hur det kan avgöra en tävling på upploppet. Självklart var de elitidrottare han pratade om tvungna att ha enorma fysiska och tekniska förutsättningar för att överhuvudtaget vara i närheten av en spurtuppgörelse i ett stort mästerskap, men mellan de som är nästan lika bra tränade kan den inre rösten vara avgörande. När det verkligen gäller är det inte så lyckat att höra en inre röst som säger att du inte duger, att du inte klarar det, att det inte är någon idé att försöka.

Båda dessa resonemang väckte mina tankar om acceptans och självkänsla. Två begrepp som jag arbetat med själv under det gångna året och två begrepp som är centrala i de ledarskapsprogram vi kör. Många av oss, mig inberäknat, bär inom oss områden som vi vill förbättra. Det är inget onaturligt, inget konstigt och inget som vi bör göra någonting åt. Det är ett bra beteende, att försöka bli en bättre människa. Men, det är väldigt viktigt vilken utgångspunkt vi har. Jag har under en stor del av mitt liv sett på mig själv och det jag gjort i livet som att det inte riktigt räckt till, men det har inte varit jag som varit fel utan min utgångspunkt.

Ett aktuellt exempel från min vardag är min roll som slalompappa och fotograf. Jag började fota slalom när mina döttrar gick med i Nolby Alpina och helgerna fylldes av träning och tävling. Det var kul att testa sportfoto som ju kräver helt andra färdigheter, och dessutom annan utrustning, vilket plånboken fick erfara :)  Det  blev roligt att fotografera och jag började publicera bilder här på peterA.se i ett galleri för Nolby Alpina. Det var mest bilder på Vican och Emilia, men även några andra åkare som vi kände. När jag fick beröm och positiv feedback från föräldrar som sett mina bilder på deras åkare från tävlingar eller träningar så myste jag. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare från klubben! Nästa gång det var tävling såg jag till att fota alla Nolby Alpinas åkare, men också några fler som var nära träningsvänner till klubben. Jag fick mer beröm och det var fler som tyckte att det var fina bilder. Jag myste och det kändes bra. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare i tävlingen! Nästa gång…

Så där höll det på. Under hemmatävlingar i Nolbybacken såg jag till att bli portvakt vid bästa branten för de bästa bilderna och sen fotade jag alla åkare i både första och andra åket. Jag sorterade och redigerade och publicerade på Facebook. Det kunder vara upp mot 200 bilder från en tävling. Det konstiga var att det fyllde mig med mindre och mindre glädje och jag insåg att jag till slut inte gjorde det av passion och glädje utan av prestationskrav. För de gånger jag av olika skäl missade någon eller några åkare så var inte det okej och jag hörde min inre röst klaga och prata ner mig.

Nolbyrännan 2013 - Victoria Axelsson

Vilket ju är helt korkat :D Jag knäppte fantastiska kort på 199 åkare i stil med den här bredvid, och jag tyckte ju verkligen att många av bilderna blev bra, och av dessa var det ju dessutom många som uppskattade det jag gjorde. Men trots mina inre och andras yttre positiva reaktioner kunde jag inte ge mig det erkännandet, utan var tvungen att fokusera på den enda åkare som jag missat på grund av att jag hjälpt föregående åkare upp efter en krasch. Det var inte okej att bara vara jag – att bara vara jag och försöka vara en utforskande sportfotograf och god medmänniska. Jag hade en så hög nivå av hur ”man borde vara” att jag aldrig nådde upp!

Acceptans

Jag fungerade som den högra bilden i modellen ovan. Min nivå för godkänt låg så mycket högre än vad jag upplevde att jag befann mig att den inre rösten alltid hade något att klaga på.När jag accepterar den jag är, och kanske till och med tycker om den jag är, då kan jag med glädje och passion utveckla de områden som jag önskar mig bättre inom. Då rubbas jag inte totalt om det inte går som jag tänkt, eller vad andra tycker. Då är 25% leverans roligt och stimulerande, istället för att 75% är för lite.

Det var när jag kom på det som jag kunde börja programmera om mig. Jag försökte skratta lite åt mina fåfänga krav på mig själv, jobbade på att inte satsa så hårt, kunna allt och vad det nu är som ligger där uppe i det röda fältet. Men det blev till krav på prestation och jag försökte nå en ny idealbild som var en ny norm. Det är lätt att bli fånge i sin egen röda zon, och att se sin bristande acceptans som något som inte är okej, som är avvikande från normen och som något jag måste få bort, åtgärda. Då blir det återigen något jag är tvungen till bara för att acceptansnivån är för hög, och då blir det återigen något som den klagande rösten kan hacka på. Acceptans är klurigare än så. Acceptans är att jag tillåter mig att vara som den jag är. Att acceptera den klagande rösten. Att acceptera att jag jobbar mot mina för sjukt högt ställda krav. Att acceptera att jag inte accepterar mig själv som den jag är :) Och när jag kom ur den kluriga knuten kunde jag börja utvecklas igen. Men i den gröna accepterande zonen. Det var det som handledaren i Breaking Bad menade med ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. Genialt!

Så det var när jag gav fan i den rösten som det gick att fota med sans igen. Senaste tävlingen valde jag själv vilka åkare jag skulle fota, även om jag kände mig skyldig när jag tog ner kameran och fortsatte att ploga bana som var dagens uppgift. Och jag lät dessutom slumpen styra en hel del. Plötsligt hittade jag nya bildvinklar och jag fick nya idéer på hur det skulle gå att göra ännu roligare bilder. Men jag fick inte med alla åkare, inte ens alla åkare i klubben. Jag fick frågor från några föräldrar efter tävlingen om jag fotat just deras barn, och det var med acceptans och stolthet som jag kunde svara att jag tyvärr inte gjort det vid den här tävlingen. Ett steg mot den grönare inre zonen.

Ett tips om du vill testa det här med acceptans är att lyssna på en guidad meditation. En sådan jag har använt mig av är delad i två och finns på Youtube: Mindfulness Meditation – Acceptance of Thoughts and Feelings Part 1 och Part 2. De är ganska korta men rakt på sak vad gäller accept av tankar och känslor.

Ett annat tips är att lyssna på Alain de Botton som på TED Talks pratar om karriärångest som eldas på av omgivningens utvärdering av vår position och våra resurser som är synliga på utsidanA kinder, gentler philosophy of success.

Ambition – hur tar man sig ur

23 januari 2011

Vaknade i morse med ledvärk och varm panna. Borde kanske ha stannat hemma men vi arrangerade slalomtävling och tjejerna skulle delta så det var liksom en stor apparat som rullade framåt med start kvart i sju på söndag morgon! Att ändra dess riktning var det inte läge för. Ambitiös som man är så bet jag ihop och åkte. Jag stod som portdomare och fotade samtidigt. Alla åkare. Och omgivningar och annat som var spännande.

När vi kom hem efter dagen mådde jag riktigt illa med feber och ont i hela kroppen. Jag duschade och gick och la mig. Jag tänkte att bilderna från tävlingen hinner komma ut på nätet en annan dag. Jobbmejlen kan jag checka imorrn. Läsandet i kognitionsboken hinner jag med. Jag valde att sova istället.

Kan man då säga att jag valde hälsan istället för ambitionen, och att jag la ner mina krav en stund? Eller är det fortfarande ambitiöst att sköta om sig på rätt sätt och göra det som är rätt?

Who knows…

Nu är jag avtackad

2 november 2009

Tydliga avslut är bra. Det terminerar något som varit och påbörjar något som komma skall. Vi tror vi vet vad som förflutit och vi hoppas nå det vi önskar i framtiden. Blir och var sällan som förväntat ändå :)

Så nu är det slut, och jag är avtackad. Det skedde med blommor och ta i hand och med applåder. Jag var förlägen och lätt generad över uppståndelsen och alla log och tänkte vad skönt att han är ute ur bilden nu ;) Jag har gjort det jag kunnat under två år men nu kände jag att det var dags att göra något annat och flytta fokus till något nytt.

Så kvällens fotoklubbsmöte var mitt sista i rollen som vice ordförande. Jag lämnar över till en ny styrelse att konstituera sig och nya ledamöter att ta min plats. Jag var nog en av de mest kortlivade som styrelseledamot i klubbens historia, men det speglar väl å andra sidan mej :) Jag försöker ju varva upp rollen som webredaktör på www.nolbyalpina.se och med ansvaret i fotoklubben borta så borde jag kunna ta tag i detta. Först ut är rapporten från Kåbdalis.

Nästa avtackning blir väl på jobbet kantänka. Jag har ju en och en halv månad kvar, även om det känns som att jag redan är långt borta eftersom jag är förvisad till arbete i hemmet. Rätt fränt hur snabbt man kan skiljas från kultur och normer och manér genom att inte fysiskt och praktiskt vara i miljön. Trots att det bara är fyra veckor så är mycket av det gamla som bortblåst. Tänk själv en fisk som tas ur vattnet och sätts i en soffa, vilken som helst, den börjar bete sig rätt annorlunda den med :D

Irving Penn is no more

10 oktober 2009

En annan stor stjärna har gått ur tiden. Tidigare i år var det Arne Naess och Michael Jackson, och i veckan som gick dog Irving Penn, 92 år gammal. Penn var en av de allra största inom fotografi under sin livstid och har varit stilbildare för fler fotografer än jag mött i mitt liv :) Han är för många kanske mest känd för arbetet i Vogue även om han producerat väldigt mycket bra saker. Allt uppskattar jag väl inte, smaken är ju som baken, men visst har jag beundrat många av hans bilder :)

Läs mer på Fotosidan, DN eller läs en riktigt bra nekrolog på New York Times där du även hittar lite bilder från Penns långa karriär.

Med tanke på att jag har Bourdieus studier av amatörfotografin som en del i min föreläsning på Sundsvall42 nästa vecka så är det klockren timing att fotografi blir en stor nyhet veckan före. Dock inte på grund av en amatörfotograf, utan tvärtom ;)

Och annars då?

22 september 2009

Tackar som frågar. Synd att klaga.

Jag fick en kommentar på Kapp Ahl förra veckan. Kapp Ahl :) Du verkar ha mycket att göra. Din blogg är ju död! Det stämmer precis det. Just nu är det ruggigt att göra. Det har dessutom varit ruggigt mycket tänka på och känna över utöver allt att praktiskt göra. Märkligt, men jag har för en gångs skull sovit bra under en stressperiod. Annars har jag legat vaken och vaknat tidigt och grunnat och tänkt, ja nästan förjagats av grubblerier. Så ikke denna gång. Däremot har jag gått ner i vikt, sover massor men är trött ändå och den regelbundna löpningen ger ingen effekt i motion. Jag äter som en häst för att ge kropp och hjärna energi och jag sover som en gris för att ha krafter till dagens mödor.

Vi organiserar om :) Två nivåer samtidigt också. Jag är dessutom sedan en period tillbaka ensam chef på kontoret, så arbetsbördan är minst dubbelt så stor som den varit tidigare, och nu med all förändring som en gräddklick på smultronglassen ;) Som i alla omorganisationer så hamnar vi i olika beteendemönster, och ingen går orörd igenom. Det är rätt kul att se, i de stunder jag orkar reflektera, och jag är mitt uppe i det. Stressad, svårt att tänka strategiskt, otroligt rädd om min tid. Och så rädd om min tid att jag ibland reagerat för hårt när jag hamnat i fel möte där ingen behövde just mig :) Och ändå försöker jag göra mig tillgänglig för alla som behöver, trots att mitt beteende kanske signalerar något helt annat. Jo, det var min reaktion det :) Jag ser andra som blir nybekymrade över urgamla problem, roller som slutar fungera trots att inget ännu hänt, rykten som sprids snabbare än vinden och, kanske mest imponerande, en väldigt stark empati mellan alla som påverkas.

Men nu har jag orkat. Jag har uppdaterat den gamla bilden här ovan. En skön höstblid med vackra färger. Rött och grönt i symbios och konflikt. Hösten i ett nötskal :) Två komplementfärger som existerar i starka mönster på var och vartannat träd. Bilden är höstfärger bredvid en liten sjö ovanför Fatmomakke tagen nu i höstas i sambdn med en fiskeresa.

Jag har startat en ny termin i sociologi, och läser nu Sociologi Gr (B). Lite kärvt att starta mitt uppe i omorg, men eftersom det handlar om min vardag så är det ändå hanterbart att plugga samtidigt. Första temat handlade om Bourdieu och hans teorier om fält och kapital och habitus. Enormt fascinerande. Han har förskat på amatörfotografer och hur fotograferande och fotografier spelar en viktig roll i familjebildningen och sammanhållningen inom släkt och vänkrets :) Snacka om självmål. Eller straffspark. Fotografiet är en symbol för familjen, kring vilken medlemmarna integreras och bekräftar varandra och familjen som enhet. Ritualerna är viktiga, från dopbilder (detta hämtat från Frankrike 1920-1960) till konfirmation till bröllop. Att delta på dessa bilder är obligatoriskt, att neka är en skymf. Att vara med är ett välkomnande och ett bekräftande av att tillhöra gruppen. Amatörfotografens främsta uppgift är att bekräfta och stärka dessa band mellan alla dessa människor. Jag som trodde att jag gjorde det för att det är roligt att få fina bilder ;)
    Kopplingen till jobbet är uppenbar och smärtsamt vacker. Vi genomförde ett projekt där vi fotograferade alla oss anställda. Bilderna sammanställdes till en bok, till vilken alla ombads skriva något som representerade dem. Därefter tryckte vi boken och delade ut en till alla anställda. Bilderna skrev vi ut på små kort som vi satt upp på kontoret. Dels i sammanfattande form, men också i projekt/grupp-form på en stor tavla mitt i landskapet. Snacka om landskapsfotografi ;)
    Vi har varit lite dåliga på att följa upp detta på slutet men grundidén är genial och ger enorma effekter. Vi har lyckats skapa en sammanhållning och ett enkelt begrepp av vilka VI är. Vi definieras av en mängd attribut och symboler. Bilderna och boken, kontoret, redovisning av ekonomi och verksamhet, kultur och beteende mm. Alla dessa attribut skapar och bekräftar oss som grupp och gör att vår bild av tillvaron blir tydlig. Det blir tryggt och självklart vilka jag tillhör. De vet vem jag är och jag vet vem de är.
    Det närmaste jag kommer är ”lagret” på Försäkringskassan som var en unik grupp under en unik tid. Jag gjorde musunderlägg speciella för oss, och vi hade egna namnbrickor osv. Allt för att definiera och särskilja och bekräfta. Stark integration och tydliga gränser.

Ibland för tydliga och för starka, men det är en helt annan sak :o)

Dags för nästa utmaning

19 maj 2009

Nu när RIFO och DIFO krävs nya utmaningar för fotografen. Jo, vi har ju en kollektionstävling i klubben i höst, men ingen riktigt vass tävling med många deltagare och nya perspektiv. I och för sig spelar inte det så stor roll eftersom Sundsvalls fotoklubb har så grymt duktiga fotografer att jag sällan placerar mig. Blev dock trea i färg påsikt i våras, och jag fick med en färg digital i rikstävlingen RIFO där alla (nästan) svenska fotografer deltar.

Men nu siktar jag mot Photographer of the Year 2009 som ska kora en mästare i det de kallar The worlds biggest photo competition. De har många olika klasser, både traditionella bilder med restriktioner på digitalt arbete och helt fria kreativa klasser för photoshopentusiasterna. Sista inlämningsdag är 30 september så se till att skjut många bra bilder i sommar så att vi kan vara med tillsammans ;)

Jag mediterar utan att veta om det

19 maj 2009

Märkligt, men jag känner mig lugnare och mer tillfreds den här veckan. Vette sjutton varför egentligen, men så är det. Det enda jag kan koppla det till, för ljuset och värmen har vi ju haft ett tag nu, är utflykten i söndags till Spikarna på Alnö. Vi kokade en termos kaffe, blandade saft, stoppade svärmors nybakade sockerkaka tillsammans med svärmor själv och drog till havs. Ute på klipporna på Spikarna fikade vi i solen och havsbrisen och mådde riktigt bra :)

Det som var extra, och som jag funderar på om det hade sån verkan, var att jag hade med mig kameran. Nåja, ni har rätt. Den är ofta med. Men den här gången hamnade jag stundom i ett rejält flow :) Att fota familj och miljö kan lätt få en dokumentär ansvarsprägel, och det hämmar kreativiteten rejält. Jag är kvar i de mönster och möjligheter som en familj och en natur och miljö reglerar. Det blir bra bilder men det överträds inga gränser.

Den här gången böjde jag mig ner och fotade skummande vatten. Jag brände nog bra många Mb på suddiga bränningar och överexponerade vågor :) Det gick dessutom åt en hel del grymt utfrätta himlar och stenar när jag trixade med blixtljus där i den toksoliga eftermiddagen ;) Men hey, är man inne i ett kreativt flow finns inga gränser! Då är det bara att fortsätta fortsätta fortsätta. Och när du utmattad tar en paus och undrar vad i hela h-e du håller på med. Då är det bara att inse att du är på rätt väg och fortsätta ännu mer :D Jag fotade berg och grus och vatten och fågel och barn och buskar och mängder av mönster och myller. Mitt i detta insåg jag att jag inte hade några tankar eller känslor från vardagen med mig. Jag var helt ren inombords. Inte ens när jag tänkte tanken så kom dom krypande, dessa funderingar om rekrytering, resultat och alltings redovisning.

Jag var blank. Och jag har mediterat utan att fatta det ;)

För konstens skull – ta ditt straff!

14 maj 2009

Läser med fascination om Anna Odell och andra wacko konsnärer. Det är ingen ände på hur många spaltmeter de får i media, och jag är med detta inte bättre alls :) Igår skrev DN – Anna Odell åtalad  om att hon åtalas för sin installation av sig själv där hon spelade akut psykiskt sjuk och påkallade omgivningens uppmärksamhet och räddningspersonals arbetsinsatser.

Se också övriga artiklar i samma serie om Victor Marx härbärge i DN – Konstelev petas för husprojekt, DN – Konsthögskolan anmäler sig själv och DN – Bakgrund samt Atonbladet – Hon åtalas för sitt konstverk.

Det jag förundras över är vad konst är – egentligen. Jag är ju fotograf och har tänkt mycket på vad jag vill göra med mina bilder. Jämfört med ovan nämnda konstnärswannabeer kan säkert mina idéer uppfattas som naiva och rätt patetiska, men jag vill beröra och ge någon form av känsla med mina bilder. Ibland fångar jag det vackra och vill förmedla en varm och skön bild som kan ge upphov till minnen av mysiga stunder. Ibland vill jag ifrågasätta och sätta igång andra känslor och tankar. Mina bilder av fångläger och tortyrsituationer med legogubbar i utställningen Krig och fred är ju ett exempel på att jag vill få människor att må dåligt och fundera över vår värld.

Där liknar jag nog Odell och Marx som också vill skapa debatt och väcka tankar. Men Odell har i hemlighet utsatt andra för obehag, och det känns tveksamt som konstform. Dock förvarnar jag ju inte med mina starka bilder på plågande tortyrsituationer, så hey, vem är jag att klaga ;)

Däremot så har Odell falskeligen ryckt ut räddningspersonal som kunde behövts på annan plats, Marx har brutit mot lagen och byggt utan byggnadslov. Där går en viktig skillnad tycker jag. En konstnär kan inte ställa sig utanför lagen – och tro att han eller hon går fri! En konstnär bör tänja på gränser och kunna flytta fram positioner och våga ifrågasätta det invanda och bristfälliga. Det kan däremot aldrig finnas gräddfiler där man med konsten som försvar kommer undan ansvaret och eventuella påföljder för sitt eventuella brott! Odell verkar ha fattat detta som hon nämner i SvD – Anna Odell: Det var ingen överraskning.

Om detta skulle ske skulle ett av fundamenten i vårt samhälle helt raderas och vi skulle alla kunna kalla oss konstnärer och begå vilka brott som helst. Det funkar ju inte alls. För konstens skull – ta ditt straff!

Sportfotografen fortsätter

10 maj 2009

Nu har sommarsäsongen dragit igång, och med den bytet av sporter :) Nu är det fotboll som gäller och vi hade första sammandraget i lördags. Kanske lite väl tidigt att köra seriespel för sjuåringarna men jag tror att de hade roligt trots pirret i magen på morgonen. Föräldrarna hade då sanslöst kul, riggade mattält, musik- och speakerutrustning, lotterier och en massa publik ;) Det var mer folk än på en vanlig seriematch i nån av gärsgårdsdivisionerna :) Jag hade kameran med, och blev biten av sportfotografnerven men fick inte riktigt till det. Det var ruggigt svårt väder med ömsom helmulet med ljusvit himmel som frätte ut, och ömsom strålande sol med kraftiga skuggor som pajade färger och detaljer. Nåja, mitt kall är att vara missnöjd med mina prestationer så jag är väl bara mig själv. Se själv i galleriet med Granlo BK.

Har dessutom hittat en suverän liten bok, Kors & Tvärs. Den ska vara läst och skriven till söndag, men den är annorlunda på så sätt att den direkt skriver om sånt jag kan och jobar med. Första kapitlet (boken handlar om intersektionalitet ;) handlar om att jobben letar upp människorna och människorna letar upp jobben – globalt! Det ger enorma påfrestningar på länder, städer och infrastruktur. Där är jag nu. Ska försöka hinna med det här också…

Reflektion och fotografi

24 mars 2008

I kvällens Wallander förhörs en fotograf. Han kommenterar, -De stora fotograferna tar inte ställning. De väljer inte sida. De dömer inte. De registrerar det ljus kamerans objektiv samlar in, och låter sedan betraktaren göra resten. De delar inte själva i skådespelet.

Reflektion är just detta! Att kliva ur skådespelet och ta en bild av situationen. Den bilden beskrivs sedan, antingen ensam för sig själv eller tillsammans med andra. Betraktarna tolkar bilden på olika sätt och påverkas utifrån sina egna referensramar. På så sätt kan en situation avbildas på flera olika sätt, och var och en i sin tur tolkas på ytterligare flera. Istället för att tillfället flyr oss, fångar vi det för att hitta möjligheter att lära oss mer.

Tänk om vi lyckas ändra åsikt i någon fråga – lycka!

Jag vill skriva mer om reflektion, för att föra ut till fler. Detta kraftfulla och på något sätt grundläggande beteende som i sin själ bär med sig fundamentet att vi lär mest genom att reflektera över oss själva. Det är ju svårt att skriva en monologisk text om ;) Så, ja, det blir en utmaning…