Poster med etikett ‘Reflektion’

Vad belönar du dig med?

5 september 2014

 

Att jag är ett fan av visualiseringar och grafiska presentationer av information är väl ingen hemlighet:) Och jag har med tiden också förstått att jag dels har ett behov av att ha kontroll på min tillvaro på olika siffermässigt spännande sätt men också att jag kan uppleva en vila och stillhet när jag drar mig undan för att ensam följa upp och skapa nya perspektiv på den data jag omger mig med. Men idag upptäckte jag en ny facett av mina grafer och trender. Jag hade producerat ett material som fått väldigt fin återkoppling och jag kände dessutom själv en inre förnöjsamhet, kanske till och med stolthet. Telefonen plingade till. Det var ett mejl från vår redovisningsekonom om den registrerade skatten som ska betalas nästa vecka och ett svar om när vi kan stänga Masarins förvånansvärt starka augusti och göra månadsbokslut. För en stund släppte min koncentration. Den återkom inte förrän jag fann mig sittande i excel med en ny tabell som sammanställde vilka datum varje månad som vi fått klart månadsbokslutet. Jag letade i inboxen efter resultatrapporter, kollade datum på bokslutsdokumenten på dropbox och stämde av med kalendern för att se hur många arbetsdagar som förflutit innan vi nått fram med månadsbokslutet för respektive månad.

Månadsbokslut

Och mitt i detta återkommer min koncentration och min medvetenhet om vad det är jag håller på med. Min första tanke var kritisk. Amenvaf…ska jag sitta med det här nu när jag har så ofantligt mycket att göra!? Nästa tanke var omfamnande. Amen oh, så gulligt att smyga ner till excel och skapa sig en ny liten tabell med tillhörande graf, och en liten R12 på det. Och då slog det mig! Ahh, gulligt, mysigt, omedvetet och oreflekterat. Kan det vara så att jag belönar mig själv? Att jag går in i ett rus och fyller mig med dopaminer och andra inre skönhetspreparat genom att sammanställa och ordna och visualisera? Ju mer jag tänkte på det samtidigt som kurvorna tog fram desto mer kändes det rimligt och logiskt. Jag kan finna det vilsamt att isolera mig och arbeta med statisk och fixerad information. Men jag får också någon form av belöningskick av det. Så jag behöver inte köpa något godis. Jag behöver inte hälla upp någon whisky. Jag behöver inte köpa några nya coola skor.

Jag finner min belöning i en ny tabell i excel med tillhörande graf.
Och en liten R12 på det.

Certifierad handledare – nästan tillbaka

21 februari 2012

Jag är tillbaka. Eller, jag är nästan tillbaka. Trots att jag varit hemma en vecka efter två häftiga veckor så är jag inte i gammal god form. På ett sätt är det bra eftersom jag vill utvecklas och hitta nya sätt att vara på. Bättre sätt att bete mig på, att tänka och känna på och kanske framför allt nya sätt att se på mig själv. Men på ett sätt är det jobbigt för jag känner att jag under de två veckornas intensiva timmar gjorde av med massor av energi som jag febrilt försöker att ladda upp igen. Trots att tempot inte var speciellt högt under dagarna inser jag nu i efterhand att det var väldigt intensivt. Eftersom det var en handledarutbildning i The Human Element (läs mer i den fantastiska boken Den Goda Organisationenav Will Schutz) så var syftet att lära sig teorierna i THE och FIRO på ett djupare plan och att i grupper träna på att praktisera metodiken på våra kurskamrater. Samtidigt som vi arbetade med teori och praktik så gick vi ett helt Human Element-program genom att delta i de övningar som övriga kurskamrater höll i. Vi gjorde fler visualiseringar och gruppövningar än i ett vanligt program och vi kunde använda vårt grupparbete som underlag för reflektioner och feedback på beteenden och känslor. Eftersom jag är som jag är så reflekterade jag dessutom över mig själv som deltagare på utbildningen och hur olika jag agerade i rollen som elev :) Jag såg under veckorna flera förändringar i hur jag tog emot feedback, tolkade självskattningar och testade nytt beteende.

Att arbeta på dessa fyra nivåer under fyra veckor verkar ha tagit musten ur mig. Jag har inte tränat sedan jag kom hem och jag har sovit middag och haft många +8-timmars-nätter i tung sömn. Jag verkar reagera starkt på omgivningen och även om det minskat kraftigt under veckan så finns det lite kvar av det.

Jag har dessutom varit konstant isolerad från alla sociala medier och det har varit väldigt skönt. Det finns dock ett stort kli i fingrarna av att få teckna ner alla de spännande tankar och idéer jag fått under alla reflektioner och diskussioner. Vi hade en av de mest magiska och kompetenta handledare jag stött på, Ron Luyet, som visade hur en true teacher agerar. Samtalen med honom och övriga gruppen har gett mängder av insikter och ny förståelse som bara bevisat det jag tidigare insett – för varje uns av kunskap du tar till dig inser du att det finns tio nya att förstå :) Ain’t it a beauty?


To honour my fellow touching tribe camrades I’ll write this post in english too, needing them not to translate the text to gibberish english with the risk of sentence gollums showing up here and there ;)

I’m back. Or, Iäm almost back. Dispite the fact that I’ve been home a week after the two awsome weeks in Österström I’m definitely not back in the good old shape. That’s actually good in one way because I want to find new ways to be and live. Better ways to behave, to think and feel and maybe most important new ways to look at myself. But in a way I’m exhausted. During the intense two weeks I used up tons of energy which I’m now trying to reload again. It wasn’t such a high pace during the days. It was more of extreme intensity I realize back home. We participated in the trainer program in Human Element (read more in the great book Den Goda Organisationenav Will Schutz) and the main purpouse was to study and learn the theories in THE och FIRO on a deeper level and to practice the methodology divided in groups running the modules on eachother. In the same time we worked on theory and practiced the actual method we also participated in the full Human Element program as our colleagues ran their modules on us. We tried more imageries and excercises than a normal week long program and we had the ability to use our practical work in the groups as sources to self reflects and feedbacks on our behavior and feelings. You all know me as the recursive reflectioner so I thought a lot of myself as the student and how I acted inside and outside the class room context. During these two weeks I saw several changes in how I received feedback, interpreted the elements and tried out new behavior. Once in the brain, then in my heart, a while in my body and then back in my brain. All driven by constantly new understandings.

Working with myself on these four levels during these two weeks were great but exhausting. I haven’t been able to work out since I got home, I’ve taken several naps and have had several long hour nightly sleeps. I seem to react strongly on my environment during the days and thought it has soften a bit now I can still feel it.

I was isolated from all social media channels during the visit in Österström and that was a great releif! I actually have had a hard time getting back. But now theres an itch in my writing nerves to get all my ideas and new thoughts printed on paper. We were lucky to have worked with one of the most magical and talented trainers I’ve ever worked with, Ron Luyet, and he really showed a good example on how a true teacher acts. The talks with him and the rest of the group gave me a lot of insights and deeper understandings and it proved what I already knew – every bit of knowledge and understanding you conquer just show you the pathway to ten more to grasp. Ain’t it a beauty?

(O)intressant på Facebook och Twitter

19 maj 2011

Satt ju häromdan och funderade på reflektioner och hur svårt det kan vara att hitta rätt nivå, och komma åt det som rör sig inuti mig – se Reflektioner på olika nivåer. Det är nog ett tema just nu för jag hamnade i samma tankeområde på Victorias utvecklingssamtal i tisdags. När jag skrivit av mig alla dessa funderingar, och suttit på ett fika med snack om samtalsnivåer och röd och grön zon så fick jag ett annat perspektiv på Facebook och Twitter.

Utan att ha en vetenskaplig undersökning i bakfickan så upplevde jag att det finns mängder av ointressant på dessa två kanaler. Det jag själv tycker är ointressant är ju när det handlar om någon annan än den som skriver ”Nu är det eric saades tur” eller som inte har med någon känsla eller inre betraktelse ”Jag ser på Eric Saade i Eurovisionen”. Huruvida det är mer spännande att skriva historiskt eller nutid känns inte relevant vare sig i reflektioner eller på nätet. Det är snarare perspektivet och det kan vara lika viktigt både ock, så jag skippade det kriteriet i min läsning av twitterflöden och facebookjunk. En grej som jag dock missade igår var nivån av lyssnande, eller hur mycket nyfikenhet det finns i reflektionen. På sociala medier är ju det en lockande ingrediens med frågor ”Vem tycker ni ska vinna ikväll?”.

Så, bortsett från klassikerna porr, våld och humor, så är det intressantaste inlägget på nätet någonting i stil med ”Sångpralinen Eric Saade gör mig varm, någon fler?” som kan uttrycka både en handling eller en känsla, med en öppen fråga som kan vara riktad om mig eller om andra. Kanske med ett stänk humor och ekivokitet. Och så lite målande adjektiv på det ;)

Reflektion och adjektivmålning

18 maj 2011

Skrev ju i förrgår en reflektion om reflektion och hur svårt det egentligen kan vara att hitta rätt i sig själv. Då handlade det om några olika perspektiv utifrån reflektion kan ske. Händelser och beteenden kontra inre känslor och tankar osv. Jag satt på skolan i ett utvecklingssamtal med Victoria och hennes mentor igår eftermiddag. Vi pratade om de olika ämnena och de ideliga förträffligheter som hade åstadkommits under läsåret :) Plötsligt kom vi in på skrivande och om vad som gör en berättelse intressant för läsaren. Victoria är en förträfflig författare och säker på miljöbeskrivningar och det var viktigt att lära sig för femteklassare fick jag lära mig!

Det handlar om att måla med adjektiven. Den text som bara innehåller ”Dom gick ut och dom … och sen så gjorde dom … och sen kom dom … och så …” blir väldigt tråkig. Om vi målar med adjektiven blir det plötsligt mycket mer intressant och vi får in miljöer i våra berättelser. Det uppstår en extra dimension ”De gick ut i den gröna trädgården som luktade starkt av liljekonvalj. De befann sig i Gästrikland, landets skönaste landskap, hem för de starka och hjältemodiga krigarna i Brynäs IF, vilka inspirerat så många. Plötsligt såg de…” med målande beskrivningar av situationer och omgivande miljöer. Detta får de lära sig i årskurs fem, och det är så svårt för oss att använda oss av i vardagens möjligheter till reflektion och kommunikation ;D

För övrigt skulle detta kunna ses som ett situerat perspektiv på berättande, att inte bara gå rakt på händelsen utan ge läsaren möjlighet att påverka händelsen med sin upplevelse av situationen och de minnen som den ger möjlighet att associera till :)

Reflektioner på olika nivåer

16 maj 2011

Under förra veckan var jag med och genomförde ett antal workshops och utbildningar hos några olika kunder på IT-Arkitekterna. Det var som alltid spännande att få ta del av människors tankar och känslor, deras rädslor och utveckling i grupp :) Med rätt facilitering går det ganska snabbt att påbörja färden mot öppenhet och lyssnande. Med lite bilder till incheckningen går det dessutom framåt med den kreativa och associativa processen. Det var väldigt skilda syften med förra veckans uppdrag. Det var dock väldigt liknande utveckling i grupperna oavsett om det var ett teoretiskt hållet utbildningstillfälle med upplevelser och lärande i fokus, eller om det var ett konkret materialfokuserat tillfälle att ta del av förstudiematerial med åtföljande knådning och synpunktning. Ju längre dagen gick desto starkare kraft, mer positiva känslor och desto öppnare engagemang :D

Men, jag reflekterade över en speciell sak vid flera tillfällen. Vi har ibland/ofta/jämt svårt att reflektera. För mig som reflekterar hela tiden är det lite svårt att förstå. Jag har svårt att stanna kvar i själva sakfrågan, och hamnar alltid i funderingar om vad som pågår, varför då, och vem då. Jag reflekterar också över mig, mitt deltagande och vad det beror på att jag sitter och reflekterar just nu ;) På frågan ”Hur känns det i din kropp just nu?” kom ofta svaren ”Vi kom inte någon vart under övningen.” vilket är ett udda svar på den frågan :) De som berättade om det som hänt i termer av ”Jag satt mest tyst” eller ”Jag blev så jävla arg” är lite närmre det som händer i kroppen, men är ändå historisk i sin reflektion. Vi ville veta hur det kändes i kroppen just nu, efter en praktisk övning, efter en stunds egen betänketid.

Det här fick mig att börja fundera. Mitt kategoriserande jag, den sida av mig som jag håller på att göra upp med just nu, såg flera olika perspektiv. Dels är det svårt att skilja mellan historiskt-nutid, där jag hellre berättar om det som hänt än det som sker just nu. Kanske det har att göra med vad som är lättast för mig att hitta tankar om. Det är inte alltid uppenbart att jag hittar rätt fokus i vi eller dom, jag eller du. Att reflektera över vad andra har gjort är ibland lättare när ämnet är känsligt och skrämmande. Till sist har vi väldigt svårt att hitta rätt mellan nivåerna agerande, beteende, inre känslor och tankar. Frågan ”Hur känns det i dig nu?” besvaras ganska ofta med ”Jag tycker att det gick bra” eller ”Vi kom ju fram till ett resultat” eftersom det verkar vara lättare att berätta om det som hänt. Dessutom, när vi är under press, eller när vi känner oss osäkra och utsatta, då blir detta än mer tydligt. Vi får svårare att flexa in andra beteenden utan använder oss av det vi har som vår naturliga profil. Vi visar också upp försvarsmekanismer som kan göra att vi blir extra känslokalla, känslosamma, inåtvända, beskyllande eller annat spännande.

Och nu skiljer det här sig mellan indivder också såklart. Vissa har lättare att hämta känslor än andra. Vi är säkert programmerade sen födsel och uppväxt att ha koll på våra handlingar, vårt beteende eller våra känslor på väldigt olika sätt. Den här veckan kanske det var många som var händelsepräglade och det påverkade vårta reflektioner. Men oavsett vilka preferenser vi har, så finns det styrkor med att kunna reflektera från olika perspektiv, och därför behöver vi bli effektivare på detta. Både som workshopledare och deltagare.

Därför känns det viktigt att hitta ett mer effektivt sätt att reflektera, och kanske vi till och med skulle behöva träna mer. En utbildning kanske :)

Första kursen i kognition klar

28 oktober 2010

Vilka lärdomar! Vilka insikter! Vilka sköna tankar jag tänkt under den första kursen i kognition. Läs själv ett stycke ur min sista uppgift, Reflektion över eget lärande:

På samma sätt är allt det jag lärt mig under den här kursen tolkat och format av de aktiverade schemata som byggde upp mina förväntningar inför kursen, och som jag innan vi började beskrev i det första kapitlet. Jag skrev ner dessa förväntningar innan jag visste att detta påbörjade en tolkningsprocess som följt mig genom hela kursen. När jag nu läser kapitlet igen, och skriver dessa rader upptäcker jag plötsligt den röda tråden. Denna röda tråd har intresserat mig för Gärdenfors och teorier om minnen, lärande och modeller, men ignorerat Norman och hans idéer om design och förståelsen av användandet av föremål.
Har jag därmed varit mina egna förväntningars slav, eller har jag bildat mig mina egna uppfattningar? Den frågan tror jag att jag väntar jag med tills jag kompletterat mina högskolemeriter med några poäng i filosofi ;)

Snacka om rekursiva tankar om lärande och förväntningarnas påverkan. Jag har lärt mig massor massor, men just detta sista är ju coolt ur ett workshopperspektiv. Det jag primar din hjärna med tidigt i mötet påverkar och styr tolkningen av dina sinnesintryck vilket påverkar vilken information du sedan tar till dig och hur du lär dig och drar slutsatser. Använt rätt kan detta vara ett verktyg för gruppen att arbeta effektivt.

Tänk dig in i situationen att vi primar gruppen med tankar om aktivt lyssnande, förståelse och inlevelseförmåga. Det jag hör dig säga väcker då inte upp mina egna argument som jag sparat och sugit på så länge. Det gör mig mer intresserad av dina tankar och idéer och får mig att be dig berätta mer istället för att avbryta dig.

Av en händelse tänker jag på Aldous Huxleys Du Sköna Nya Värld ;)

Vilket firande – PI-dagen är fantastisk

14 mars 2010

Så har vi firat Pi-dagen, 03,14 igen :) Denna dag blev som brukligt hyllad med pukor och trumpeter, parader och banderoller, små barn som gav drottningar och prinsessor blomsterknyten som de lagt sina sista dollar på. Akademier världen över har haft öppet hus och bjudit in och bjudit till. Massmedia har sprutat fram artiklar och program om en av matematikens, och hela världens största symbol alla tider. Många har använt dagen till reflektion för att se bortom mänskliga tillkortakommanden, fördomar och fantasier, ondska och otillräcklig socialisering för att istället börja ett givmilt omtänksamt och kärleksfullt liv. Med hjälp av Pi har vi äntligen fått en kritisk massa av godhet i världen och kan på allvar ge oss ut för att skapa förändring.

Nåja, även om ovan skrivet endast är vilt fabulerande så kvarstår det faktum att vi hedrat 3,14 idag och att någonstans har någon gjort något gott mot en annan människa. Hoppas jag.

Sociological Theory

22 juni 2009

Det här är en riktig tegelsten, tung, pretentiös och med många och flortunna sidor :) På de 652 sidorna i Sociological Theory går George Ritzer igenom de sociologiska klassikerna, den sociologiska historien samt de största och viktigaste teorierna. Utöver allt detta innehåller boken dessutom circa 150 sidor till för inledning, referenser och index :) Snacka om tegelsten och seriös kurslitteratur.

Den har boken har jag alltså haft som obligatorisk litteratur i grundkursen i sociologi, och jag har haft nytta av den i alla delkurser. Den täcker inte allt, men har gett hjälp och inspiration oavsett vilket område jag arbetat med. Den går igenom de klassiska sociologerna såklart, Marx, Weber och Durkheim som får varsitt stort kapitel som täcker in deras liv och produktion rätt rejält. Utöver dessa listas många olika teorier, bland annat symbolisk interaktionism som vi läste om tidigt på A-kursen och som jag tyckte förklarade massor kring mänskliga relationer. Men också texter om Ethnomethodology, uppfunnet av Harold Garfinkel, var väldigt intressanta. Just det här att vi tror att vi människor är rationella när vi i själva verket drivs av helt andra krafter, är ju något som färgar hela min vardag. Att driva förändringsprocesser, oavsett vad de innehåller och syftar till, innebär att möta människor som resonerar praktiskt om sig själv och livet, och sällan agerar så rationellt och logiskt som vi för ofta tror.

Dessutom så adderas ytterligare ett perspektiv till teorin, och det är att vi allt för sällan reflekterar över oss själva och vårt handlande, och att vi har för låg självmedvetenhet och okunskap om hur vi påverkar vår omgivning. I min sista rapport på A-kursen tog jag upp just detta fenomen, att vi kan med det sunda förnuftet veta att ett diskriminerande agerande är felaktigt på flera grunder, men när vi sedan hamnar i olika situationer handlar vi omedevetet mot våra egna övertygelser på grund av andra behov som vi bär inom oss. Det kan vara osäkerhet eller rädsla inför okända människor som inte liknar oss själva, mönster som vi socialiserats in i under vår uppväxt, starka känslor som väcks och som sätter det sunda förnuftet ur spel. Att vara medveten om sig själv och andra och de strukturer vi lever i gör att vi har lite enklare att agera enligt den moral vi bär på. Att prata om hur vi bör göra och vara hjälper oss senare när vi är inne i samma situation igen. Eftersom jag är en Action-Reflection-Learning-kille som reflekterar varje vaken sekund så tycker jag det är väldigt spännande :)

Jag fyller tvåhundra

23 april 2009

Man måste alltid göra det man kan för att beundra sig själv och frossa i självgodhet :) Med detta inlägg fyller jag alltså tvåhundra inlägg sedan starten för läänge sedan, och det är väl värt att uppmärksamma och reflektera över!?

Jag skrev den 18 juni 2008 om mitt hundrade inlägg ”Som en älskare av siffror och nostalgiker av rang så kan jag ju inte göra annat än att uppmärksamma det etthundrade inlägget :) Lite märkligt är det ju av en kille som inte har tålamod att läsa annat än de första kapitlen i böckerna jag köper, som släpper en fin vana när den börjat sätta sig, som kläcker idéer men som inte låter dem växa. Jag har ju kommenterat min morgonbön tidigare; “Gode Gud, låt mig idag, om så bara idag, klara av att slutföra en enda … oh, titta där är en fågel!” som ett ganska träffande exempel :)”. Jag är ju samma person idag som då, men å andra sidan har det bara gått tio månader sedan dess. Däremot så är väl det faktum att jag lyckats skriva etthundra inlägg ett bevis för ett tålamod och långsiktigare intresse än vad jag visat upp inom andra områden ;)

Nu har jag alltså härdat ut i etthundra inlägg och det är ju helt fantastiskt och mycket beundransvärt. Vänta, här bakom mig ropas dessutom “ovanligt makalöst“, “tålmodigt“, “strålande” och “kaffet är klart“. Ährum, stryk det där sista vetja ;)”. Jag har ju inte ens behövt härda ut, utan det har varit ett enormt nöje :D Och orden ovan ropas konstant bakom mig…

Men på något sätt har jag blivit fast och beroende av bloggen, och hur det här ska gå när jag tar semester, drar till Italien och sen till fjälls, helt utan uppkoppling, ja det får vi se. Men jag kommer att försöka leta upp internetcaféet i den lilla Toscanabyn för att se hur det går och hur ni mår ;)”. Jag stack ju till Italien och uppdaterade inte ett enda inlägg på över två månader under semestern i Toscana och på resan till Rom. Jag skylle på att jag inte hittade det lilla internetcaféet, men ärligt talat, oss emellan, så letade jag inte ens ;) Jag kom åt Internet på hotellet strax intill den brummande Via Nazionale den 19 juli, och hade hela inkorgen fullproppad med spam-inlägg.

Inlägg för inlägg har kommentarerna ökat och det är så enormt skoj, och det är ju den dialog som jag verkligen vill ha. Jag lär mig massor av det här bortsett från att jag fortfarande använder bloggen som ett transparent och torgfört bankfack för mina reflektioner :D. Kommentarerna har ökat än mer, men det skulle kunna vara så mycket större. Jag söker ju efter dialoger av än intensivare art. Jag har försökt att locka till kommentarer genom att kommentera andras bloggar (scratch my back) och att alltid kommentera andras kommentarer (respect!) och skriva intressanta inlägg (self betrayal ;). Men till skillnad från modebloggläsare eller skandalbloggläsare så är ni smarta, insiktsfulla och sociologiintresserade läsare (om jag generaliserar ;) inte lika skrivande och öppet tyckande…

Men summan av hela kakan är att det fortfarande är så jäkla skoj att ha (som en högt respekterad kollega skriver) ett pensieve att skriva ner sina minnen och tankar i. Nu är mitt nästa uppdrag att göra om layouten och formen för bloggen.

Lev väl i hundrade inlägg till :)

Påskmeditation på is

13 april 2009

En dag på isen med egenhändigt tillverkat pimpelspö, med fjällens vackra toppar klädda i kritvit snö och med solen som skiner på oss små mäniskor ger en sån total avslappning och skön reflektion över vardagens dunkla gråhet :) Jag fick inte ett napp, och kände ingenting, medan de övriga både såg och kände och fick upp vacker röd fisk. Men, att inte få fisk, det spelar egentligen inte så stor roll. Att få vara ute, låta vårsolen steka en tvättbjörnsbränna i ansiktet och frysa lite åt den kalla västandvinden – det är tillräcklig lisa för min själ.

Jag börjar nog bli gammal, för precis så gjorde ju min pappa när jag var liten. Han agnade min och brorsans pirkar med maggot, han borrade hål och rensade dem från is med sina bara händer, och lagom tills vi började frysa så fanns en mysig eld att värma sig vid och korv att grilla. Han hann inte fiska så mycket men trivdes med livet på grund av just allt detta.

Det är skönt att isfiske-curla lite :)