Poster med etikett ‘Slalom’

Att acceptera mig själv

14 januari 2013

En kväll för några dagar sedan såg jag på ytterligare ett avsnitt i den spännande TV-serien Breaking Bad. En av huvudpersonerna satt i gruppterapi med andra självanklagande drogmissbrukare på en rehabklinik. Deras handledare frågade ”How many of you think that you can change, and become better people?”. Efter en stunds tvekan och titta-på-varandra så räckte ganska många upp handen, vilket fick handledaren att kallt konstatera att ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. De pratade sen om hur vi kan acceptera oss själva som mänskliga varelser med rätt att leva, sörja och glädjas oavsett vad vi gjort eller inte gjort tidigare i livet. Och dessutom oavsett hur vi ser på oss själva idag. Fantastiskt!

I Vinterstudion i SVT1 i lördags berättade Anders Blomqvist om vad som karaktäriserar framgångsrika spurtare inom längdskidåkningen.  Han pratade om mental träning och att det positiva och det negativa inre samtalet. Att de som kan hålla en positiv bild av sig själv och sina utmaningar lyckas bättre än de som bär inom sig en kritisk röst. Han pratade om självförtroende och att lita på sin förmåga och hur det kan avgöra en tävling på upploppet. Självklart var de elitidrottare han pratade om tvungna att ha enorma fysiska och tekniska förutsättningar för att överhuvudtaget vara i närheten av en spurtuppgörelse i ett stort mästerskap, men mellan de som är nästan lika bra tränade kan den inre rösten vara avgörande. När det verkligen gäller är det inte så lyckat att höra en inre röst som säger att du inte duger, att du inte klarar det, att det inte är någon idé att försöka.

Båda dessa resonemang väckte mina tankar om acceptans och självkänsla. Två begrepp som jag arbetat med själv under det gångna året och två begrepp som är centrala i de ledarskapsprogram vi kör. Många av oss, mig inberäknat, bär inom oss områden som vi vill förbättra. Det är inget onaturligt, inget konstigt och inget som vi bör göra någonting åt. Det är ett bra beteende, att försöka bli en bättre människa. Men, det är väldigt viktigt vilken utgångspunkt vi har. Jag har under en stor del av mitt liv sett på mig själv och det jag gjort i livet som att det inte riktigt räckt till, men det har inte varit jag som varit fel utan min utgångspunkt.

Ett aktuellt exempel från min vardag är min roll som slalompappa och fotograf. Jag började fota slalom när mina döttrar gick med i Nolby Alpina och helgerna fylldes av träning och tävling. Det var kul att testa sportfoto som ju kräver helt andra färdigheter, och dessutom annan utrustning, vilket plånboken fick erfara :)  Det  blev roligt att fotografera och jag började publicera bilder här på peterA.se i ett galleri för Nolby Alpina. Det var mest bilder på Vican och Emilia, men även några andra åkare som vi kände. När jag fick beröm och positiv feedback från föräldrar som sett mina bilder på deras åkare från tävlingar eller träningar så myste jag. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare från klubben! Nästa gång det var tävling såg jag till att fota alla Nolby Alpinas åkare, men också några fler som var nära träningsvänner till klubben. Jag fick mer beröm och det var fler som tyckte att det var fina bilder. Jag myste och det kändes bra. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare i tävlingen! Nästa gång…

Så där höll det på. Under hemmatävlingar i Nolbybacken såg jag till att bli portvakt vid bästa branten för de bästa bilderna och sen fotade jag alla åkare i både första och andra åket. Jag sorterade och redigerade och publicerade på Facebook. Det kunder vara upp mot 200 bilder från en tävling. Det konstiga var att det fyllde mig med mindre och mindre glädje och jag insåg att jag till slut inte gjorde det av passion och glädje utan av prestationskrav. För de gånger jag av olika skäl missade någon eller några åkare så var inte det okej och jag hörde min inre röst klaga och prata ner mig.

Nolbyrännan 2013 - Victoria Axelsson

Vilket ju är helt korkat :D Jag knäppte fantastiska kort på 199 åkare i stil med den här bredvid, och jag tyckte ju verkligen att många av bilderna blev bra, och av dessa var det ju dessutom många som uppskattade det jag gjorde. Men trots mina inre och andras yttre positiva reaktioner kunde jag inte ge mig det erkännandet, utan var tvungen att fokusera på den enda åkare som jag missat på grund av att jag hjälpt föregående åkare upp efter en krasch. Det var inte okej att bara vara jag – att bara vara jag och försöka vara en utforskande sportfotograf och god medmänniska. Jag hade en så hög nivå av hur ”man borde vara” att jag aldrig nådde upp!

Acceptans

Jag fungerade som den högra bilden i modellen ovan. Min nivå för godkänt låg så mycket högre än vad jag upplevde att jag befann mig att den inre rösten alltid hade något att klaga på.När jag accepterar den jag är, och kanske till och med tycker om den jag är, då kan jag med glädje och passion utveckla de områden som jag önskar mig bättre inom. Då rubbas jag inte totalt om det inte går som jag tänkt, eller vad andra tycker. Då är 25% leverans roligt och stimulerande, istället för att 75% är för lite.

Det var när jag kom på det som jag kunde börja programmera om mig. Jag försökte skratta lite åt mina fåfänga krav på mig själv, jobbade på att inte satsa så hårt, kunna allt och vad det nu är som ligger där uppe i det röda fältet. Men det blev till krav på prestation och jag försökte nå en ny idealbild som var en ny norm. Det är lätt att bli fånge i sin egen röda zon, och att se sin bristande acceptans som något som inte är okej, som är avvikande från normen och som något jag måste få bort, åtgärda. Då blir det återigen något jag är tvungen till bara för att acceptansnivån är för hög, och då blir det återigen något som den klagande rösten kan hacka på. Acceptans är klurigare än så. Acceptans är att jag tillåter mig att vara som den jag är. Att acceptera den klagande rösten. Att acceptera att jag jobbar mot mina för sjukt högt ställda krav. Att acceptera att jag inte accepterar mig själv som den jag är :) Och när jag kom ur den kluriga knuten kunde jag börja utvecklas igen. Men i den gröna accepterande zonen. Det var det som handledaren i Breaking Bad menade med ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. Genialt!

Så det var när jag gav fan i den rösten som det gick att fota med sans igen. Senaste tävlingen valde jag själv vilka åkare jag skulle fota, även om jag kände mig skyldig när jag tog ner kameran och fortsatte att ploga bana som var dagens uppgift. Och jag lät dessutom slumpen styra en hel del. Plötsligt hittade jag nya bildvinklar och jag fick nya idéer på hur det skulle gå att göra ännu roligare bilder. Men jag fick inte med alla åkare, inte ens alla åkare i klubben. Jag fick frågor från några föräldrar efter tävlingen om jag fotat just deras barn, och det var med acceptans och stolthet som jag kunde svara att jag tyvärr inte gjort det vid den här tävlingen. Ett steg mot den grönare inre zonen.

Ett tips om du vill testa det här med acceptans är att lyssna på en guidad meditation. En sådan jag har använt mig av är delad i två och finns på Youtube: Mindfulness Meditation – Acceptance of Thoughts and Feelings Part 1 och Part 2. De är ganska korta men rakt på sak vad gäller accept av tankar och känslor.

Ett annat tips är att lyssna på Alain de Botton som på TED Talks pratar om karriärångest som eldas på av omgivningens utvärdering av vår position och våra resurser som är synliga på utsidanA kinder, gentler philosophy of success.

Ut ur dimman – på väg mot flow

22 oktober 2012

Den här hösten går till historien som att vara precis som alla andra höstar, fast bara lite annorlunda. Alla höstar är intensivare än vad jag kunnat förutspå under semestern. Kontrasten mot sommarens lugn är alltid stor med mängder av sammanfallande aktiviteter. Det brukar vara en budgetprocess, eller som i vårt fall på Frontwalker, en prognosprocess som är likadan som en budgetprocess fast bara kallas något annat. Dessutom kommer ju Sundsvall42 som i år genomfördes med stor succé, både för konferensen som helhet och dessutom för vår delkonferens H. Öppenhet, delaktighet och samproduktion som körde för fjärde året i rad. Höstsäsongen kräver en massa förberedande arbete i Nolby Alpina för att ladda marknadskommittén med sponsoraktiviteter och att planera för det kommande marknads och event-året i Nolbybacken. I år extra intensivt eftersom vi planerar Norrlands-finaler för 200+ U14-åkare i slutet av mars. Jag är samtidigt på ett otroligt spännande och krävande uppdrag på SPV där jag som förändringsledare stöttar i processen att införa en ny förvaltningsmodell. En förändring som visat sig vara mer komplex än vad en första anblick gav vid handen i juni. Att jag sedan tränat för att springa Lidingöloppets M30 gjorde kanske att droppen fick sjukdomsbägaren att rinna över och jag åkte på en förkylning som envist behöll greppet långt in i hösten.

Så trots att jag varken läser sociologi eller kognition i år så har allt detta skapat en trögflytande massa av arbetsuppgifter som förföljt mig vart jag än gått. Jag började att säga nej mitt i dimman och fick snabbt bort några stora, viktiga uppgifter och uppdrag som jag inte lyckades prioritera. Jag har fortsatt säga nej och skyfflat över förfrågningar på andra i min omgivning. Visst till förnöjelse och somt till förtrytelse för dessa som drabbats. Men det är en viktig träning för mig.

När hockeylag har det tufft under en match pratar man ibland att de kan ”tackla igång sig”. Det har en skön koppling mellan kroppsliga rörelser och sinnesstämning. Någon, ofta en av de formella eller informella ledarna i laget trampar igång skridskoåkningen, spelar fysiskt, går på kropp och tacklar motståndarna så mycket och ofta det går. Det skapar sannolikt en massa *iner i hjärnan hos den som är ute och härjar, och eftersom vi människor är begåvade med spegelneuroner så händer detsamma med de som ser på från läktaren eller från avbytarbåset. På det sättet skapas energi av alla frisatta ämnen i kropparna hos spelare och ledare och matchen får ny fart, kanske ett av sätten att skapa flow i det gemensamma arbetet?

Ikväll fick jag själv chansen att tackla igång mig. Jag utförde först en kroppslig utmaning där jag kämpade mig till norrnorraste delen av Birger Jarlsgatan, korsningen Valhallavägen. Där ligger Alpingaraget.se som var det snabbaste sättet att få tag i ett par slalom-race-stavar med långkäppsskydd inför träningsläger i Jokkmokk nästa vecka.  Tunnelbana till Tekniska högskolan, snabb promenad 0,8km norrut, sen överväldigas över produkterna, leta stavar, prata priser och till slut göra affär med förmånligt pris och klubbrabatt och påsen full med grejer. Sen språngmarsch till tunnelbanan och ilfart till centralen.

Jag lyckades så väl med denna fysiska förflyttning att jag hann ställa mig i kö för en Big King XXL i deras nedre restaurang. När jag väntade på min mat överhörde jag en förtvivlad dialog från en kund och servitrisen i kassan bredvid. Kunden, en asiatisk tjej som pratade lite stakande engelska, försökte köpa en burgare och läsk för 25 spänn men hennes visakort funkade inte. Jobbigt läge med folk som väntade bakom. I stunden slog det mig hur enkelt det är! Jag menar, tjugofem kronor! För ett leende och en lite bättre värld. Jag slängde fram pengar och betalade hennes mat. Hon verkade inte förstå och jag förklarade på min stappliga engelska att ”you just pay this forward if someone else needs your help” och ”it’s easy to take small steps for a better world” och gick därifrån stolt och glad.

Det kändes som att jag tacklat igång mig själv! Eller blev jag bara ett offer för en slug bondfångare. Det skulle ju inte direkt vara första gången. Men det spelar ingen roll för det var det värt ;)

Motivation och belöningar

18 mars 2012

Svenska Dagbladet publicerade idag en artikel av Håkan Salwén – Bonus ett sänke för motivationen. Jag är nyss hemkommen från ett första pass ledarskapsutveckling för en ledningsgrupp hos en av våra kunder. Tankar kring yttre och inre motivation är ständigt aktuella och vi arbetar med både individuell och gruppgemensam självkänsla för att hitta de inre drivkrafterna som ger inre motivation. Metodiken i The Human Element utgår från att öka min medvetenhet om mig själv och andra, skapa en acceptans över det jag lär och inser för att sedan leda till en ökad känsla för sig själv – för den jag är. En självkänsla som gäller mig oavsett vad jag tänker, säger eller gör. Jag har letat efter argument som kan visa på effekterna av det här arbetssättet och hittade ikväll ett bra och välskrivet exempel.

Jag sitter just nu 3 kilometer söder om Sorsele mellan ett vallnings-slipnings-pass och sovnings-pass som båda syftar till att ge Vican bra förutsättningar i Lilla Världscupens final i SuperG imorgon. Därför passar det bra med ett kort inlägg som har större djup genom Salwéns intressanta text. Så nu kan du läsa själv medan jag drömmer fluordimmiga drömmar ;)

Fritt skrivet ur hans text: Yttre belöningar urholkar nämligen känslan av att själv kontrollera eller behärska planerandet, påbörjandet och genomförandet av aktiviteten. Jag får en känsla av att vara styrd av andra och mitt fokus flyttas från aktiviteten till den yttre belöning som nu är kopplad till aktiviteten. Jag genomför aktiviteten för belöningens skull, inte primärt för att jag själv behärskar den och finner den utmanande, intressant eller rolig.

Därför är arbetet med en stark självkänsla så viktig. När jag känner mig betydelsefull, kompetent och omtyckt behövs mycket färre yttre morötter. Jag trivs med mig själv och mina arbetsuppgifter för deras egen skull :)

En rolig liten app för friskvårdsmätning

22 januari 2012

Jag gillar ny teknik, men är inte så insatt. Det är liksom två motarbetande insikter för jag vill men kan inte :) När det väl händer blir jag dock väldigt glad. Som mina försök med Vattenfalls iphone-app King of the slope. Jag laddade ner den till telefonen, slog på den och gav mig ut i Nolbybacken för sedvanlig ungdomsträning. Med ungdomsträning menar jag inte träning av mig, trots att jag är en riktig ungdom, utan träning av mina två tjejer som kör slalom på allvar. Det visade sig att appen fungerade väldigt bra. Den mätte total tantal fallhöjdsmeter, räknade hur långt jag åkt och höll till och med kolll på max hastighet nerför backen. Det enda problemet är att jag ofta står still i perioder i backen för att se när tjejerna kör eller för att vänta in nästa åkare så att det blir fritt för att ploga bana igen. Det förstör snitthastigheten, även om den kanske inte är hela världen att ha koll på. Det viktiga är ju fallhöjdsmetrarna för det är ju dom som jämförs i statistiken och i tävlingarna ;)

Inser ju nu att jag måste uppgradera bloggen till ett tema med bredare textfält. Det här ser ju anskrämligt ut, även för den som inte är ett funktionellt teknikfreak ;D

DIFO 2011 – diplom

8 maj 2011

Oj så skoj! Jag var på DIFO 2011 idag som hölls i Sundsvall. Eftersom det är min egen klubb, Sundsvalls Fotoklubb som arrangerade uppmanades alla deltagare att bidra till tävlingen för att få så stor volym som möjligt :) Jag som inte tävlat på några år kände mig manad att ställa upp såklart. Jag har dock inte tagit så många ambitiösa tävlingsbilder på ett bra tag så jag rafsade ihop de coola slalombilder jag tagit och blandade upp med någon mättad nyckelpiga från Halmstad ;)

Jag trodde aldrig att det skulle ge resultat, och när förre stadsarkitekten Bengt Bygdén öppnade med att han hade stark fallenhet för naturromantik, nostalgi och teknik så föll mina bilder bort som grisarnas hus när vargen blåser det sönder och samman ;) Men skam den som ger sig, som näst sista diplomerade digitala bild, utan inbördes ordningen i övrigt, så dök det upp en bild från LVC 2010 i Örnsköldsvik. Diplom och applåder och evig ära och berömmelse. Men, ska man vinna måste man vara med och ta en lott, så är det :)

DIFO-Diplom Jibbare med lös skida

Säsongen är slut, dags för nya prylar

12 april 2011

Igår kom så det tråkiga beskedet att säsongen för Emilias D-grupp är över. Snön i Nolbybacken räcker inte till för att ge DH8-9 tillräckligt bra förutsättningar. Eftersom deras tävlingssäsong är över drar vi ett streck här och går över på försäsongsträning på barmark istället, det som hos vissa kallas för fotboll ;) Vican har dock någon vecka kvar, vilket är bra eftersom vi ska hålla igång till påsken i Tärnaby/Hemavan då vi sätter punkt för slalomsäsongen för i år.

Men när säsongen är över börjar planeringen inför nästa. Jag har fått bra koll på slipning och bryneri av kanter, och är på väg in i vallasvängen. Jag har dock frustrerats av lite för dåliga brynen. De tar för dåligt och jag tycker att dom slits ut för fort. Därför har jag börjat snegla på tokdyra, men av många väldigt uppskattade Moonflex. De kommer i många varianter med en färg för varje grovhet. Kanske att jag kan levla upp en nivå i kanter också till nästa säsong. Jag får ju redan nu vassa kanter, fattas bara annat, men jag vill ha sjukt vassa kanter, såna som man direkt får associationer till kirurgiska instrument :)

Kanske jag kan få det här med Moonflex. Ska kolla på nätet vad man får lägga ut… kanske läge att köpa en hel serie, men då är man över tusingen och hur motivera det i en redan skenande slalombudget?

Bilder från LVC-finaler i Duved

3 april 2011

Lilla Världscupen körde landsdelsfinal i Duved 23-27 mars 2011. Nolby deltog i Medelpads distriktslag för att kämpa om ära och medaljer. Och för att ha kul. Vi lyckades uppnå båda målen :) Jag hade ju glömt min CompactFlash-läsare :( och fick hushålla med bilder. Genom försiktighet fick jag ihop fem dagars träning och tävling på ett enda minneskort! Jag fick in hela resan på 2200 bilder vilket är något av ett minimalistiskt rekord av mig :D Sållat blev det 301 bilder som jag lagt i Nolby Alpinas Galleri. Jag har lagt bilder på Nolbys Facebooksida också.

Jag fick dessutom frågor från olika håll om att köpa utskrifter av bilderna. Det visade sig att flera sett mina inramade bilder i caféet i Nolbybacken och villa ha likadana på sina åkare :D Skoj!

Jag ledsnar inte på slalom – märkligt

2 april 2011

De senaste elva dagarna har jag och Vican varit i slalombacken åtta gånger. Endast tre dagar ledigt för vila. Ett lite för hårt tempo tycker jag, även om alla dagar inte varit lika intensiva. Vi var först i Duved fem dagar för finaler i Lilla Världscupen. Det var tidiga morgnar sex-halv sju som standard och sena kvällar efter middag och bad med kompisar. Sen vila på måndag, träningspass i backen på kvällen 18-21 på tisdag. På onsdag arrangerade vi sista deltävlingen i Nolby Cup och Klubbmästerskap med ytterligare en sen kväll som resultat. Torsdag och fredag tog vi alpin vila :) Tidigt i säng båda kvällarna för att gå upp i ottan idag igen för storslalomtävling i Lagbergsbacken i Kramfors. Emilia är hängig och trött och behöver rejäl vila, men Vican är lika pigg som nånsin!

Men det konstiga är inte att tjejerna orkar. Det märkliga är att jag inte tröttnar! Jag som inte kan ägna mig åt ett ämne, en hobby eller en regelbunden aktivitet utan att ledsna :) Jag tycker att det är lika roligt nu som det var när vi startade för tre säsonger sedan. Kan det vara utvecklingsmöjligheterna och lärandet? Det är ju ganska skoj att lära sig hur den alpina sporten funkar, och hur materialet ska användas och underhållas. Åkarna går igenom olika levels på sin väg mot bättre teknik. Jag levlar också, får och kan göra mer som förälder och tar därmed större plats. Idag var jag på mitt första lagledarmöte och höll ihop lagets deltagande i tävlingen :) Inre utveckling och sökandet efter ökad förståelse, level, level.

Eller drivs jag av de gruppmässiga drivkrafterna? Är slalomcommunityn en grupp som känna bra att tillhöra? Söker jag efter tillträde, känns det bra att vara med och vad krävs för att få vara där? Vill jag vara kompetent inom slalom och får jag vara det när jag är med i gruppen? Är jag omtyckt i gruppen, och vad är det jag gör för att jag tror att det gör att andra tycker om mig? När är det här en naturlig del av mitt beteende, och när blir detta en belastning? En svår fråga :)

Nånstans tror jag att det är både och. Jag har lätt att engagera mig och tycker att det är skoj att vara med och att få delta och påverka. Jag vill nog vara betydelsefull… och lära mig på samma gång :) Men jag måste begränsa mig.  Det gäller att vara snäll med sig själv först. Som Tomas säger i kvällens Noren-teater Bobby Fischer bor i Pasadena – ”Du verkar vara en oerhört otrevlig person… mot dig själv menar jag” :) Och han har rätt och jag tar till mig!

Nej, jag kanske ska försöka ledsna mer på sådant jag gör i för stor utsträckning för andra, där jag prioriterar bort mina egna behov för mycket. Men hur ska jag veta vad som är vad?

The Danger of the Single Story

1 april 2011

Efter skjutsar till kalas och hämtningar vid bad och köp av snabbmat och slipning och vallning av tävlingsskidor. Efter en halvtimme Talang 2011 med barnen. Efter tidig läggning för tidigt vaknande fick jag en chans för mig själv. Inte ett smack att se på tv. Ingen lust att hyra någon onlinefilm, även om Avatar – the last airbender lockade en smula. Jag är klar med Social interaktion och kognition och nästa kurs Situerad kognition har jag inte fått klartecken på än, så det fanns inget pluggande att göra. Jag var för trött för att jobba och för omotiverad att sortera bilder.

Jag letade upp några avsnitt av TED Talks som låg på boxdisken och skräpade. Trodde att jag inte skulle orka se igenom, men körde igenom tre program innan jag insåg att klockan var för mycket för att ge någon bra effekt imorrn bitti :) Jag lyssnade på James Cameron om hans intresse för djuphavsdykningar och marinbiologi. Jag såg James Lloyd om osynliga fenomen som vi inte ser och förstår. Och jag lyssnade på den fantastiske Tony Porter som pratade om manlighet och alla socialiserade uppfattningar om hur vi ska bete oss som män, och hur destruktivt det kan vara för kvinnor! Han hade ett fascinerande sätt att med enkla ord beskriva vilka problem som kan uppstå när vi tvingas in i manslådan och inte har kraft och mod att ta oss ur. Hyfsat bra innehåll, men ett spännande enkelt sätt att framföra det så att tillräckligt många tar till sig…

Men den föreläsning som var starkast var Chimamanda Adichie som pratade om The Danger of the Single Story! Hon var uppvuxen i Nigeria, läste mycket, men böckerna dominerades av historier om vita blåögda barn som åt äpplen, lekte i snö och som pratade om vädret. Ingenting som passade in på hennes liv. När hon sedan började skriva egna historier fylldes de av den verklighet som hon tagit till sig av de lästa berättelserna. I hennes värld kunde inte mörka tjejer som åt mango vara med i romaner.

Hon tryckte på hur lättpåverkade vi är av berättelser som vi hör. Hennes budskap var hypotesen om Single story – att inte bara ha ett perspektiv på fenomen och tillvaron. Det är omöjligt att verkligen möta en människa utan att möta alla historier hon bär på. Tyvärr skapar vi själva en historia åt den person vi möter före under och efter den första träffen. Den historien bygger på allt vi hört som passar in på profilen hos den människa vi möter. Vi har så många fantasier och fördomar om människor och folkgrupper, klädsmak och dialekter, andedräkt och yrke. Detta driver oss in i single story där vi glömmer bort att lyssna efter människans egna berättelser, och inte bara en, utan alla!

Vi är för ivriga att berätta vår egen berättelse, för att vi ska hinna eller våga lyssna på andras berättelser, och på det sättet blir vi inte lyssnade på tillräckligt. Vi ropar…men vem hör oss?

Funderat på en fredag kväll – alone but not lonely ;)

Smartare än en femteklassare i Duved

26 mars 2011

Ser på Smartare än en femteklassare på hotellrummet i Duved. Är för trött för att göra nåt annat, och att vara social i grupp tar på krafterna :) Sen spelar det väl in att vi gick upp före sex i morse, att vi var ute i kylan i elva timmar och att vi burit skidor och peppat tävlande barn… Tjejen på tv fick just frågan ”Vem fick stentavlorna på berget i Sinai?”. Hon svarar ”Moses, för Abraham hade ju barn!”. Svaret är rätt men med fel motivering. Vadå barn, vadå stentavlor, vadå logik?  Det borde vara poängavdrag, basta!

Skumt att det drar energi att vara i grupp. Men man kan bli kognitivt stressad, vilket är överbelastning i de mentala processerna. Människans hjärna växte kraftigt i människans utveckling på grund av växande grupper som krävde större hjärnkapacitet för att hålla koll på alla kontakter och relationer som kan uppstå (Gärdenfors – Tankens vindlar). Vi är duktiga på att navigera i sociala sammanhang. Med X måste man tänka sig för, och med Y kan jag prata om… men Z vill jag helst undvika… Och när jag umgås med X och Y samtidigt så uppstår alltid … och då måste jag … :)

Det som är extra spännande är att vi har umgåtts i en så individuell sport som slalom. Varje åkare tävlar för sig själv och sin egen tid och sin egen placering. Det finns i och för sig ett lagguld att vinna, men det handlar rakt av om de individuella insatserna och det finns inget i tävlingsmomentet som handlar om att ge upp något av sin egen framgång för att hjälpa fram en lagkamrat. Däremot kan lagen erbjuda andra möjligheter som inte en individ kan uppnå själv. Det finns ju några konkreta anledningar, som träningspartners, att dela på tränare och utrustning och att få praktisk hjälp i samband med träningen. Hälsingland har visat upp ett fantastiskt maskineri här på Lilla Världscupen i Duved med gemensam hantering av skidor, åkare och transporter.  Men det finns andra aspekter på lag också. Känslan av att tillhöra en grupp, att vara betydelsefull och att vara omtyckt är väldigt viktig. Där är Nolby Alpina väldigt imponerande. Laget är uppskattande och busigt, bekräftande och känslomässigt och i motgång finns både tröst och energi att hitta i laget. Det är unga människor vi pratar om, men de är väldigt mogna i det här fallet. Ledare och vi övriga vuxna har också mycket av detta i vår samvaro. Det är det som gör det roligt att vara med, även om det kan vara kognitivt tröttande :) Vi är dock individuella i vårt praktiska upplägg, där är Hälsingland ett helt annat djur på savannen ;D

Medelpad däremot, når inte alls upp till samma anda. Landskapet Medelpad är ett lag som tävlar mot andra landskap, och det består av tre klubbar, men av gemenskapen jag nyss beskrivit finns inte mycket.  Det finns många symptom och exempel på det, men det intressanta är egentligen hur de olika systemnivåerna kan visa upp så olika beteende. Det är ett skönt exempel på hur dynamiska system fungerar. Vad som är de undre delarnas betydelse och vad som beror på ledning och övre systemnivåer går inte att avgöra.

Oh, nu är det ”Vilka fyra färger finns i samernas flagga?”, måste sluta ;)